GOD AFTON!! Ibland så lyfter jag mina medbloggares intressanta inlägg, men ibland så snubblar jag själv över saker som får mig att häpna och gnugga ögonen i förvirrad önskan om att bevisa mig själv drömma och helst ont…
Men jag vaknar inte för det är inte dröm. Det är verklighet – sådan som bara kan betecknas som REN ONDSKA och där kan jag fortsätta där jag ställde frågan härom dagen: Vem eller vad bestämmer vad som är gott eller ont?
Detta är REN ONDSKA för mig: Hjärtlöshet eller Empatistympningssyndrom.
Låt mig börja med att presentera förlagan:
För varje dag som går så inser jag att alltmer av Professor Radetzki’s DÅVARANDE (1997) profetia blir alltmer sann…
.
Inspirerande??
del två:
.
Och nu kommer den läraktiga elevens ”Kommandoran’s” uttalande:
F.D. Moderata Riksdagsledamoten HELENA RIVIÈRE OM SOCIALFÖRSÄKRINGARNA:
”Om incitamenten att sätta sig i stånd att försörja sig själv är för svaga har vi ett samhällsproblem. Får man så pass mycket ut av välfärdssystemen att det inte lönar sig att anstränga sig så måste man strama åt kriterierna för bidrag tills man närmar sig en balanspunkt där det blir intressant att försörja sig. Tiden för försörjningsstöd borde ha en slutgräns. Max fem år som i USA, det borde gå.”
En par av kommentarerna som beskriver det hela kärnfullt och koncist lyder som följer:
”Hur lär man en människa som Rivere att ha medkänsla? Hur planterar man ett hjärta där inget finns? Hur skapar man förståelse för människor som har det svårt i en person som själv aldrig varit med om motgångar?
Jag tror att i Riveres fall skulle det krävas att hon själv fick prova på att vara långtidsarbetslös eller sjukskriven och utan förmögenhet på banken. Tyvärr vet både hon och jag att det aldrig kommer att ske. Rivere har sitt på det torra tack vare den livstidsförsörjning som kommer gamla riksdagsledamöter till godo.”
”Moderaterna, jag visste det. Till och med socialbidrag, det absolut lägsta de mest utslagna individerna kan få, ska vara tidsbegränsat. Då får väl folket samla in för att driva igång fler härbärgen”
Av allt Radetzki pratar om i videon är det bara lägerbunkrarna kvar som inte är genomfört redan. Eller som inte pratas om att införa uppenbarligen…
GOD AFTON!! Ibland är jag arg på eget bevåg och påpekar orättvisor jag själv finner i tillvaron…
”Vinster i vården”*Morr* Nya aktuellt retade gallfebern på mig…
Men ibland händer det att jag hittar saker hos mina bloggrannar som jag vill lyfta fram, och denna gång strosade jag intet ont anande – eller JO, jag vet ju att man ska hålla i sig, när man går på visit hos Helga Von Pitbull (om FASAN) men denna gång slog hennes text mig i magen – inte för att det är värre än FASAN (för det är det ju inte egentligen) utan för att min inneboende mamma tar allt som handlar om barn både hårt och på fullaste allvar…
Om dagen igår var en sorg så är väl denna ett rent helvete. Eller kanske har jag dött? Jag är mycket osäker.
Det började i alla fall bra: glad mamma och lika muntra kids, solen som började gå upp och gav indikationer om en vacker vårdag. Fredag = fredagsmys. Ledig helg. Jag var inte ens trött på tågresan till min kurs och det är kort dag på fredagar så jag var fortfarande vid gott mod då jag gjorde entré.
Jag satte mig ned, åt frukost och läste i en bok som jag alltid brukar göra. Samtala med de andra gör jag ytterst sällan i dessa övervakade utrymmen. Och så min lärare: rösten som maler, aldrig är tyst, pratar om allt utan att tänka först och det mesta är så uppåt väggarna att jag önskar jag vore helt döv under dessa timmar.
– Alla borde pensionsspara. Det är inte mycket man får i pension nu för tiden. Tänk på det och sätt undan pengar, uppmuntrar hon en kursare.
Vem har råd med det som arbetslös? Är det ett hån eller är hon så korkad?
– Jag har sparat barnbidraget åt mina barn sedan de föddes. Det är ju faktiskt deras pengar och inget som skall täcka deras omkostnader, fortsätter hon mästrande.
Hoppas hon gått på en blåsning, så dum som hon är. Ungarna dör före henne och det finns inget återbetalningsskydd. Haha! Usch, vad elak jag är! Jag menar givetvis inte detta. Förlåt för mina hemska tankar. Jag kommer bli galen snart eller så är jag det redan.
– Jag tycker inte man skall skaffa barn om man inte har pengar, deklarerar hon stolt.
Blixtar i skallen. Muskelryckningar. Huvudet börjar skaka. Handen kramar kaffekoppen. Impulsen att kasta något hårt i den dumma uppsynen flashar förbi. Ta det lugnt. Reta inte upp dig. Ödsla inte energi på korkade individer. Dra ett djupt andetag. Ett till. Så ja.
– Vad är det du sitter och säger? dundrar jag fly förbannad och tittar för första gången upp ur boken. Alla hajar till. “Tror du människor planerar sin arbetslöshet och vet att det kommer drabba just dem? Eller att man tänker att det skall vara ett konstant tillstånd?”
– Jag tycker faktiskt inte att man skall skaffa barn om man inte har ekonomi för det, snäser hon.
Något jag lärde mig tidigt i livet är att inte försöka diskutera med svagbegåvade människor. Det leder ingen vart. Eller jo, kanske i behandling- och utbildningssyfte, men inte i sådana här situationer. En kursare reste sig demonstrativt och gick ut. Själv försökte jag läsa vidare, men bokstäverna och hjärtat levde sitt eget liv. När jag gick till mitt arbetsrum skakade en kursare på huvudet med en chockartad min i ansiktet. Jag beklagade mig och vi var rörande överens.
Jag har inga problem med min lärares åsikter. Faktum är att jag inte ens är förvånad. Det var liksom väntat. Det som gör mig förbannad är att hon, som är lärare för en arbetsmarknadsutbildning, och har hand om arbetslösa uttrycker sig på detta diskriminerande vis. På min kurs är nästan alla kvinnor och de flesta har barn. Vi är alla arbetslösa.
Om jag hade jobbat med invandrare skulle jag aldrig uttrycka åsikter om att de borde sätta sig på ett plan hem. Inte heller skulle jag berätta för pensionärer att jag tycker de är äckliga där de går med bajs i blöjan. Skulle jag som plit säga till en kriminell att man borde införa elektriska stolen? Nej. Att tycka så är en sak, att uttala det högt till vederbörande är diskriminerande och kränkande. Jag är professionell ut i fingertopparna då jag jobbar med människor. Tro vad ni vill, men så är det.
Vart skulle jag ha dragit diskussionen? Skall homosexuella få skaffa barn? Skall psyksjuka och arbetslösa tvångssteriliseras? Borde ensamma män få adoptera? Skall vi enbart låta alliansanhängare föda barn i Sverige då det rimligtvis är de som har det bäst ekonomiskt? Hur skall vi göra med svagbegåvade som skaffar barn? Vem har rätt till att skaffa barn? Det är inget jag skall ventilera nu och det tjänade ingenting till att göra det då.
Jag är ledsen och kränkt. Fast mest av allt är jag arg. Under kursen får jag höra det ena värre än det andra som läraren sagt och gjort mot de som går där. Gamla kursare varnar nya som kommer att: “Här står saker inte rätt till. Sök någon annanstans om du kan.”
Mest av allt tycker jag synd om mina kursare som allihop är rörande överens, men få vågar säga något. En del har pratat med sina arbetsförmedlare på Arbetsförmedlingen, men när samtalen väl sker så är det enskilt. AF med utbildaren. AF med den arbetslöse. Utbildaren med den arbetslöse. Inget trepartssamtal. Ord mot ord. En arbetslös mot ett statligt utbildningsbolag. Vem skall vi tro på? Svaret är givet. Det är hemskt att det får lov att vara så här. Jag har åtminstone en plan som ger mig styrka, det har inte de andra. De tiger och lider. Själv tänker jag försöka härda ut tills det slutar och sedan lämnar jag min avskedsgåva. För detta är helt oacceptabelt.
När jag trodde att det inte kunde bli värre så upptäckte jag att kylaren på bilen installerat ett duschmunstycke under tiden jag varit borta. En stor pöl under bilen och då jag fyllde upp hela kylsystemet på macken så rann det en stråle undertill. Bara att köra iväg, gasen i botten och hoppas att inte allt skulle rinna ut innan jag kommit hem. En helt vanlig dag i mitt liv.
Jag tycker att Helga och gänget borde kanoniseras för deras tålamodiga tystnad.
Samhället är kallt brukar man säga – ok det får man ju tycka vad man vill om kanske, men i detta fallet är mänskan inte bara kall utan direkt korkad… och sådant borde vara straffbart
Ska man skratta eller gråta åt eländet, nu när Sossarna valde att bli Socialmoderaterna och fyller i de saknade luckorna som Moderatsocialisterna missade? Kapitalismen skitar ner och inte ska ansvaret att städa upp, bäras av de som festade…
”Som någon påpekade; Bland kraven på Grekland finns inte att man ska avbryta de enorma vapenköp i Tyskland som pågår. Istället krävs att Grekland ska fullfölja affärerna. Det krävs inte att den giriga grekiska kyrkan ska göra några besparingar. Men däremot ska minimilönerna sänkas. Det krävs inga massiva åtgärder för att förbättra skattemoralen bland Greklands skattefifflande miljonärer och miljardärer. Men däremot ska tiotusentals statsanställda få sparken. Jag upprepar frågan. Ska svältkuren och lånen egentligen rädda Grekland eller bankerna eller Euron?” Sven Tycker
Wall Street är fortfarande modellen för vårdens utkomst… och profit is goverment =0)
Rosornas rötter är kanske inte döda, men grenar och skott och blommor är rejält sjukliga och bör tvångsvårdas!
Jag tror att både jag och Helga behöver ett skratt:
Jag undrar jag, vad han sysslar med i skymundan… Han har något annat för sig i bakgrunden som han vill dra uppmärksamheten i från. Han vet mycket väl att han inte får igenom det han dillar om, i alla fall inte nu.
Alla tycks svälja betet tom Tomas Enroth.
Själv tänker jag lusläsa tidningarna för att komma fram till vad dimman ska dölja egentligen…
FÖR DET ÄR NÅGOT ANNAT I GÖRNINGEN
Kan det vara andra försämringar i välfärden på gång som han i ren lättnad över att slippa det han föreslår, vill att vi ska acceptera?
”Ni sade nej till att jobba längre, så nu får ni ta konsekvensen”
En politisk fint således…
Min mamma brukade säga ”Jag känner mina löss på gången” om mig och min bror när vi försökte manipulera våra föräldrar.
Pappa gick att lura (förlåt Pappa) men INTE Mamma. Jag fattade det inte DÅ.
Idag är jag 5/8 barnsmamma, och idag begriper jag precis. Liksom jag tror att de flesta mammor gör…
JAG ÄR INTE BARA MAMMA, jag är politiskt driven och kunnig också, och har varit det sedan jag var 8-9 år, så i drygt 30 år har jag följt politiken, både inhemsk och och världslig, alltså mer än dubbelt så länge som jag varit mamma…
Och en sak kan jag säga:
JAG KÄNNER MINA REINFELDTS PÅ GÅNGEN!
.
För att att använda Reinfeldts eget språkbruk:
”I övrigt kan jag konstatera” att folk blir mer upprörda över att den som vill, ska få jobba till 75, än att Moderaternas ”sjuklinje” pensionerat LAS och gjort att om du är sjuk längre än 6 månader så kan du bli av med jobbet. Vem behöver vara sig pension eller LAS i ljuset av det faktumet? För sjuk blir man ju när man blir gammal om inte tidigare.
Då får du gå från gård och grund oavsett.
För att citera Kajsa Ekis Ekmans utmärkta artikel som försvann blixtsnabbt från löpet igår (undrar varför?):
”Under din tid vid makten, Fredrik Reinfeldt, har andelen svenskar som riskerar att hamna i fattigdom ökat från 9,5 till 12 procent i hela befolkningen. Antalet lågutbildade som riskerar fattigdom har fördubblats. Andelen pensionärer som riskerar fattigdom har ökat från 10 till 15,5 procent. Bland utomeuropeiska invandrare är risken 45 procent. Grupp efter grupp är mer utsatt. Är man ung, pensionär, invandrare, lågutbildad, glesbygdsbo, småstadsbo, ensamstående förälder, familj med fler än tre barn, deltidsanställd eller arbetslös – då är risken större i dag än för fem år sedan att man ramlar över gränsen. Kanske kommer du att svara: dessa människor arbetar inte – vi står för en politik där det ska löna sig att arbeta. Men det stämmer inte. Även för gruppen anställda har risken för att hamna i fattigdom ökat under din tid vid makten. […]
”Det handlar om tydliga skillnader i hälsa och livslängd. Det handlar om att ens barn börjar hålla tyst om nageltrång därför att de vet att man inte har råd med nya skor. Om att inte kunna göra slut med en partner som man är utled på därför att ekonomin inte tillåter det. Det handlar om att plötsligt känna sig otillräcklig. Att titta sig i spegeln och känna sig ful. Att se sitt hem och upptäcka att det ser för jävligt ut. Och att samtidigt se hur de övre klasserna drar ifrån och hela tiden sätter ribban högre för vad som är en acceptabel standard – på boende, utseende, livsstil. Om att ordet ”white trash” plötsligt blir på modet, för att beteckna dem som inte hänger med. Engelskan gör det lättare att dölja ett plågsamt tidstecken: att det har uppstått ett behov av att kalla andra människor för skräp.”
AFTON!! I vanliga fall brukar jag lämna rapport från Junibacken… ett ord som symboliserar en lycklig familj i ett kärleksfullt hem… Men Junibackens idyll finns ej mer…
Jag skulle så gärna vilja kunna berätta en gullig anekdot om hur mina barn gjort något tokigt, eller göra alla damerna avundsjuka genom att berätta om någon alldeles särskild present som min make givit mig, eller berätta om något av alla de äventyr som mitt liv bestod av en gång… Jag önskar så att mitt liv åter kunde bli som det det var i somras?
Inte lätt alla gånger – men jag visste att genom att arbeta hårt, så skulle vi nå våra drömmar och kunna bygga en framtid och ett gott hem åt våra barn… Vi hade fortfarande drömmar, mål och hopp och det enda som stoppade dem var vår egen viljas begränsning…
Men nu ska jag lämna rapport från det lilla badkaret som jag befinner mig i… på det stora svarta havet… Där ingenting i mitt liv är längre som jag vill… och min kontroll eller påverkan på det som händer, känns som min mors ”fostrande” ord när jag var liten:
”Din vilja växer på en björk i skogen”
Jag har laddat länge för att orka skriva detta. Jag har inte orkat vare sig uppdatera bloggen eller läsa några av er andras inlägg. (Jag hoppas att ni alla har tålamod och förlåter mig för det) Jag har inte orkat adressera makens besök i Oslo eller Boppans besök hos barnläkaren eftersom jag känner mig ganska slagen…
Min make ÄR sjuk. Hans läkare Alina Tordarson såg förfärat på hans provresultat och utbrast att det var det starkaste positiva test på Borrelia hon någonsin sett. Nu kommer ett hårt behandlingsregemente, som är förändring av både kost (inget svinkött för det gör blodet surt bla), olika kosttillskott (texprobiotika för att magen ska tåla alla mediciner) och naturligtvis antibiotika (Doxycyklin)och en annan medicin. En malariamedicin faktiskt (Plaquenil). Den ena antibiotikan är så dyr i Sverige så hon rådde oss att köpa den i Oslo. (Azitromax) 1400 kr kostade 30 tabletter. (ca 2300 i Sverige) Men vi har TUR… Marie, den ena av de två kvinnorna vi träffade förra gången, berättade att hennes intravenösa medicin kostar henne 4000 kr I VECKAN.
Ingen hjälp från välfärdsstaten och dyra mediciner… en hel årskostnad bara första månaden och ingen ersättning alls…
Sedan måste vi få en läkare till att ta prover på makens lever och njurar varannan till var tredje vecka… (Hur ska det gå till?)
Behandlingen är en hästkur och Herxheimereffekten (bakterierna dör och blir ett gift för kroppen) kan bli vidrig och kan jämföras med att ta cellgifter och därför är det viktigt att man övervakar att makens organ klarar trycket…
Ikväll satt maken och skrev ett brev till sin husläkare, för att be henne att förstå och försöka hjälpa honom.
Jag fick läsa det och…
Jag själv tog prover i Norge också. De svenska provresultaten verkar dröja och jag antar att det beror på att det inte visar något.
Så nu blir det en oviss väntan i sex veckor innan vi ska till Norge igen.
Idag var vi med Boppan till den nya barnläkaren. Det blev en stor besvikelse och sorg. Han avfärdade min sons symptom och besvär som ”migrän med aura” Han frågade ytterst lite om anamnesen (sjukdomshistoria) och många av symtomen kom inte upp och alla de som kunde visa på den diagnos han var ute efter gjorde han stor sak över…
Varför? Jo eftersom provsvaret för Boppan inte var positivt på båda punkter. (Läs mer här) Men han svor sig naturligtvis inte helt fri och rekommenderade oss att söka till Borreliagruppen på Åland (som jag redan undersökt och avfärdat tidigare gällande maken) om vi ville själva hade vi ju rätten, men han ansåg det vara onödigt…
Men om man läser HÄR så kan man se att läkaren gjorde det lätt för sig:
Så vi känner oss avfärdade och med tanke på den erfarenhet vi fått av hur man behandlat maken och sagt att inget var fel, så vågar vi inte vänta på att göra som läkaren sade som menade att vi skulle avvakta några månader till ett halvår och sedan skicka in nya prover för att se om bilden och värdena ändrats då… och Ålandsgruppen verkar följa Svenska behandlingsalternativ…
Med tanke på att han riskerar allvarlig hjärnskada om man inte behandlar i tid, så diskuterar vi allvarligt att ta med honom till Norge.
Hur skulle ni göra? Finns det någon läkare som läser detta som vill hjälpa oss? Eller myndighetspersoner som inser allvaret? Någon rik filantrop som vill lätta samvetet med välgörenhet nu när vi vet att välfärdssamhället inte är att lita på längre?
Någon som tycker att min vilja borde styra min drömmar och inte pryda en björk?
Det känns som vågorna gungar allt högre och mitt badkar blir allt mindre…
GOD AFTON!! Ibland klär Hemimamma på sig drottning-kläder och ger mig in i mina barns drömvärld…
Annorlunda familjen – det är vi. Många barn. Döda Barn och ovanliga livsöden…
Jag, min siste make, mina och våra barn.
KÄRLEK I VARJE FIBER. Kärlek som innebär att man sätter sig in sina älskades känslor tankar, drömmar och fantasier.
”Jag älskar er – mest i hela universum – ända sedan den stora smällen – hela vägen till banken”
Som innebär att vi alla hjälps åt… no matter what..
♥
I dessa dagar sätts våra familjeband på hårda prov – Men till min stora glädje så verkar all den kärlek som investerats, ge avkastning i trygga relationer ändå och jag känner hur min barn anpassar sig till de nya villkoren. Skönt, för annars skulle det bli extra tungt att resa sig igen efter den senaste tidens stora trauman…
Vi befinner oss nu i väntans Limbo och under tiden, så försöker vi ladda batterierna på olika sätt.
Igår fördrev jag tiden med att göra ett fantasiporträtt av min make och mig själv, men idag när jag ville visa mina tjejer, så satt vi plötsligt för en stund sedan, jag med alla barnen och lekte med detta ”Dress-up game” och byggde upp en fantasibild av hela vår familj.
Alla är med. Tripp, Trapp och Trull. Jesusmannen och Boppan och Loppan. Och jag själv förstås.
Någon som vill gissa vem som är vem? 😆
Alla barnen fick själva välja hur de skulle se ut och välja mönster, kläder, färger och accessoarer och vi hade en riktigt rolig och lärorik stund tillsammans. Tjejerna pratade i munnen på varandra om vem som passade i vad och hur det speglade deras sätt att vara… Jag mindes tillbaka till när Jesusmannen kom in i mitt liv och tog både mina barn och mig med storm (fast han hävdar att det var tvärtom) och hur de krönte honom till Hemimammas kung…
Tom. Lilla Boppan hade roligt. Det är inte så ofta längre eftersom han har så ont överallt och man knappt får röra honom. Men nu satt han i mitt knä, och pekade och stod i *myser* 😉 Jösses vad stilsäker min lille är. Allas olika personligheter och speciella egenskaper framträder tydligt i bilden. Jag anar deras vuxna personligheter och känner en enorm stolthet när jag inser att de alla utvecklas precis efter sin bästa förmåga och alla blir de bästa versionerna av sig själva som de kan bli…
Utom kanske Boppan... 😦
I verkligheten har ett av våra största nöjen som familj varit att klä oss tidstypiskt och ge oss i väg på olika Medeltidsdagar…
En dröm vi alla delar är att åka till Medeltidsveckan i Visby… Rosornas stad
Någon gång när vi får råd…
Men den viktigaste drömmen vi alla delar nu – är att maken min och lille Boppan ska bli friska och att vi alla ska få en fridfull Jul utan ångest och sorg. Den friske har många önskningar – den sjuke blott en.
GOD AFTON!! Ibland så lyfter jag mina medbloggares intressanta inlägg, men ibland så snubblar jag själv över saker som får mig att häpna och gnugga ögonen i förvirrad önskan om att bevisa mig själv drömma och helst ont…
”Som någon påpekade; Bland kraven på Grekland finns inte att man ska avbryta de enorma vapenköp i Tyskland som pågår. Istället krävs att Grekland ska fullfölja affärerna. Det krävs inte att den giriga grekiska kyrkan ska göra några besparingar. Men däremot ska minimilönerna sänkas. Det krävs inga massiva åtgärder för att förbättra skattemoralen bland Greklands skattefifflande miljonärer och miljardärer. Men däremot ska tiotusentals statsanställda få sparken. Jag upprepar frågan. Ska svältkuren och lånen egentligen rädda Grekland eller bankerna eller Euron?” 
Möjligen en diversion för vad som EGENTLIGEN
HEMIMAMMA - Brinner för en grön värld med ett rött hjärta och lever livet i närhet med döden! 