HEMIMAMMAS KAMP – HELANDE I STÄLLET FÖR FELANDE LÄKARE

GOD AFTON!! HELA MITT LIV HAR PÅ OLIKA SÄTT HANDLAT OM OCH DRABBATS AV OLIKA LÄKARE…

Från barnaåren när min mamma pratade om titelgalna människor (dvs människor som blir alldeles till sig i trasorna av folk med fina titlar och pengar, motsvarade av kändiswannabees idag, kanske?) och mina FINA mostrar som var gifta med läkare och advokater och mina mindre fina mostrar som var gifta med mekaniker och annat löst mindre värt folk – till de läkare som gav mig ung men bestämd erfarenhet av skillnaden mellan ”titelläkare”, alltså överklassmänniskor som vill ha titeln och lönen och ”Kalläkare”, alltså läkare av alla samhällsklasser som drivs av kallet att hela människor.

Alltifrån de läkare som slarvade bort stenen som opererades bort ur min panna och inte ville bedöva när man skulle sy, när min hand skadats allvarligt i en olycka, till den läkare som förstod hur oerhört förkrossande det var när min andra dotter dog och jag vart lämnad ensam med ett tvåårigt barn utan stöd från vare sig familj eller samhälle och vilket oerhört trauma, jag behövde få hjälp att resa mig från..

Den ena är ofta felande och den andra kan vara riktigt helande.

Utan att kunna svära på siffrorna vill jag påstå att 85-90% av alla läkare jag mött i mitt liv har varit felande titelläkare.

Allt ifrån barnläkarna på Karolinska sjukhuset och Astrid Lindgren som nästan dödade min första dotter, vid två olika tillfällen, som jag skrivit om under mitt första år på bloggen, 2010, via den läkare som kastade ut min make från Danderyds sjukhus när han var svårt sjuk, till den psykiater; Dr Svinhård, som två gånger i mitt liv beslutat ”frisk” förklara mig då jag befunnit mig i dödligt djupa depressioner.

Den första gången, i början av 90-talet, var mötet med honom så traumatiskt att jag svor på att aldrig söka hjälp igen.

Och som en elak förbannelse  ”a kismet”, så råkar jag hamna i hans händer igen, 20 år senare med samma resultat.

Hans kalla fiskögon och hårda dom krossar min annars så slagtåliga själ och starka motståndsförmåga.

Men denna gång, tar det inte ett år av frivillig självpåtagen inlåsning i mitt sovrum för att inte ge suicidala tendenser utrymme, och intensiva självstudier i ämnet psykologi, för att kunna gå vidare och tillåtas läka.

Denna gång hade jag en make som är värd sin vikt i silver, som slogs för att jag skulle få byta läkare.

Idag mötte jag denne läkare. Jag var livrädd och skakade inombords och enda tanken var att han skulle visa sig vara en lika kallhjärtad titelläkare som Dr Svinhård. Maken följde med, både som levande vittne och för att hjälpa mig, då verbal kommunikation kan vara svår, då närminne och tankar lämnar mycket övrigt att önska.

När jag skulle gå därifrån så summerade jag genom en lättad kommentar:

”Om jag inte vore så känslomässigt utmattad så skulle jag gråta, tack så hemskt mycket och du har helat mycket av den skada som Dr Svinhård gjort i mitt liv.”

Denne nya läkare gav mig fullständig upprättelse och lyssnade empatiskt och inkännande och hade full kunskap om vad Borreliakriget innebär och han har lagt mig på väntelista för utredning om vad som kan vara grunden för mina depressionsproblem och han har gett mig andningsutrymme och sjukskrivit mig två månader, över sommaren, och ger mig därigenom en chans att låta mina nya mediciner göra sitt och själsligt lugn och ro att hämta mig från de senaste årens svårigheter.

Precis vad jag behöver. Precis vad jag eftersökt i flera månader… ÄNTLIGEN.

I morgon ska maken ringa min handläggare på Försäkringskassan. Jag hoppas att hon också kommer att agera mänskligt.

Läkarbesöket i Oslo gick som en dans. Numera heter det NORSK BORRELIOSE SENTER och inte Arenakliniken.

Dr Alina Thordarson instämmer i Dr X rekommendation och gick glädjande nog, med på ett samarbete, då jag av politiska skäl inte vill förlita mig på en svensk läkare som inte kan eller vill utmana systemet och jag vill inte riskera att omkullkasta hans än så länge hemliga men goda arbete med borreliadrabbade patienter. Så Dr X får ta hand om min Bartonella & Babesiosis och Dr Alina min Borrelia & TWAR.

Hon har dessutom, för att rikta in sig på mina kognitiva problem, bytt ut Doxyferm,  (som om man vistas i solen, kan vara skadligt) mot det mer förlåtande Amoxicillin och Azitromax i kombination, som tydligen är särskilt verksamt mot just neuroborrelia.

Dessutom så har vi förutom att boka tid med henne i augusti, så har vi bokat tid med självaste Dr Rolf Luneng, klinikföreståndare och huvudläkare, för ett ett samtal kring vad vi kan göra för att förändra inställningen och utvecklingen för Borreliabehandling i Sverige.

Som jag sade när vi gick ut från PRIMA, psykiatriska mottagning idag:

”Jag har svårt att studsa av lycka, då mitt känsloläge är som det är – men jag kan uttrycka mig så här: jag känner intellektuell glädje.”

Jag känner för första gången på många veckor, ett hopp och ett frö av frid.

Vi får se vad morgondagen och Försäkringskassan ger mig för jord att plantera det fröet i.

GOD AFTON!!

HEMIMAMMAS TANKAR – Till en blogg jag är på vandring – dit där sagor aldrig dör! ETT STENHÅRT INLÄGG

GOD AFTON!! Ibland är jag arg på eget bevåg och påpekar fel och orättvisor jag själv finner i tillvaron…

Men ibland händer det att jag hittar saker hos mina bloggrannar som jag vill lyfta fram, och denna gång strosade jag intet ont anande – eller JO, jag vet ju att man ska hålla i sig, när man går på visit hos Johanna Lanner (om LCHF)

Jag minns Astrid Lindgrens saga ”Pomperipossa från Monismanien” som avsatte sossarna valet -76

LÄS DEN SAGAN HÄR

Jag är ju som sagt lite småsvag för sagor så välkommen till Profitien…. ;)

Med Johannas tillstånd återger jag hela hennes text och jag hoppas att ni betänker hennes  ”SAGA”

Välkommen till Profitien… eller det uppenbara är svårt att se…

Det var en gång för inte så länge sedan ett land inte allt för långt bort. Landet hette Profitien och människorna som bodde där kallades för nickedockor. De var ett glatt och lyckligt folk men de såg sällan längre än näsan räckte. En del kanske skulle kalla dem för dumma eller rent av naiva men det var i själva verket ett utmärkt sätt att slippa tänka på saker som skulle kunna vara obehagliga.

När nickedockerna började skola fick alla sina första skygglappar och man uppmuntrade särskilt de elever som aldrig ifrågasatte utan bara ordagrant upprepade det som stod i skolböckerna. På så vis insåg man tidigt i livet att det som stod i böcker, tidningar eller sades på TV och radio det var minsann alltid sant.

I Profitien älskade man att tillsätta olika utredningar, myndigheter och nämnder och det vimlade av experter på olika områden och precis som i alla länder fanns det gott om företag vars huvudmål var att tjäna pengar. Ju mer pengar dessto duktigare var man. Så var det.

Landets styre började känna sig bekymrade. Det var en sådan tillväxt, nickedockorna blev allt fler och man började befara att maten inte skulle räcka. En utredning sattes igång och organisationen Mat till alla till varje pris  MTATVP  grundades. Experter slog sina kloka huvud ihop och klurade både natt och dag. Plötsligt utropade den ena

– Sten, människor skulle kunna äta sten, sade han och tillade, det finns hur mycket sten som helst i Profitien.

Ja och så hade han ju själv en hel del uppdrag för ett par gruvor i Profiten. Inombords gned han sina händer och försökte räkna på vad han skulle kunna tjäna på det här… summan han fick fram var svindlande.

– Sten?!utropade de andra, Går det att äta? Eller kan det vara farligt?

– Farligt kan det ju knappast vara, det finns ju i naturen således måste det anses vara helt naturligt, utropade en annan.

De andra nickade instämmande och några av dem började fundera över hur detta skulle kunna generera pengar. Tänk så härligt att få tjäna pengar och samtidigt lösa problemet med matbristen.

Nu var problemet löst. Nu var det produktutvecklarna och reklamarnas tur. Hur skulle man få Nickedockorna att börja äta sten? Hur skull man kunna skapa en produkt så god, nyttig och prisvärd att det skulle bli ett självklart val för nickedockorna på deras veckohandling?

Det var ett hårt jobb, stenen fick parfymeras, malas och blandas ut med olika tillsatser men slutligen hade man hittat något som fungerade. Reklamarna gick hårt ut.

Sten – Inget för mjukisar.
Sten – Ger stenhårda ben
Sten – För att du förtjänar det bästa
Sten – För ditt hjärta

Succén var ett faktum. Nickedockorna tog till sig de nya produkterna utan att ifrågasätta. Det  var ju faktiskt helt naturligt, från naturen.

Åren gick, men Nickedockorna hade blivit sjukare och allt tyngre. Sjukdomar som inte existerat innan exploderade. Ingen kunde förstå varför. En utredning sattes igång och organisationen  Bli Friska Nu För Fan BFNFF tillsattes.

I utredningen kom man fram till att Nickedockorna måste röra sig mer och att ännu mer pengar måste sättas av för att forska på olika botemedel mot all dessa förfärliga sjukdomar. Mer mediciner var nödvändigt för att rädda den allt sämre befolkningen, inga insatser var för höga.

Några få undrade om inte maten kunde ha en bidragande orsak men slogs genast ner med argument som ” så har vi alltid ätit”, ” vi ska äta lite av allt”, ”forskningen talar sitt tydliga språk”

De fåtal som vågade trotsa de Profitiens kostråd upplevde till sin förvåning att de mådde bättre.

När de ville berätta var det ingen som vill lyssna.

Vilken jäkla tur det var en saga :)

Här kommer en saga man berättade när jag (Hemi) var barn:

Stensoppan
Det var en gång en gumma som var rysligt snål och otrevlig mot alla. Detta trots att hon hade det gott ställt och inte saknade något här i världen. En kväll när det regnade och var kallt ute knackade det på hennes dörr. Det var en ensam luffare som undrade om han kunde få övernatta på gummans gård. ”Ånej! Det här är minsann inget värdshus”, menade gumman.

Men luffaren sa att han var tacksam om han bara kunde få sova på golvet framför brasan. Till slut gav gumman med sig och släppte in honom.Luffaren undrade om det kanske gick att få något att äta också. ”Aldrig i livet”, gormade gumman. ”Jag har knappt så det räcker för mig själv. Hur ska jag då kunna mata andra också?”

”Allt jag begär är att få låna en gryta, så kan jag laga min egen mat”, förklarade luffaren. ”Se, jag har en sån god sten att koka soppa på så jag klarar mig med det.” Koka soppa på en sten? Det hade gumman aldrig hört talas om, så nu blev hon nyfiken.

Hon hämtade en gryta och började koka upp vatten i den. Luffaren släppte ner sin steni grytan och rörde försiktigt om i vattnet. Efter en stund provsmakade han. ”Mmm! Det blir allt en läcker soppa det här”, sa luffaren och såg nöjd ut. Just som gumman själv skulle provsmaka sa han: ”Men det är ju klart… Med lite mjölk och lite potatis så hade den blivit ännu godare. Men finns det inget så blir soppan god ändå.” ”Åjo”, sa gumman. ”Nog har jag väl lite hemma.”

Och så gick hon och hämtade potatis och mjölk. Luffaren provsmakade igen och såg nöjd ut. ”Det här blir en härlig soppa! Fast ännu godare blev den ju med lite salt och peppar i.” ”Det är klart att jag har lite salt och peppar hemma”, sa gumman och hämtade. Luffaren smakade av soppan igen och sa: ”Det blir en riktigt lyckat rätt, det här. Fast kunde man hälla i lite grönsaker och köttbitar så skulle nog självaste kungen bli nöjd med soppan!” Genast gick gumman och hämtade vad hon hade hemma.


När soppan var färdiglagad hällde luffaren upp maten till både gumman och sig själv. Gumman åt för glatta livet. Aldrig hade hon väl smakat en så god soppa och hon kunde inte berömma luffaren nog för hans goda matlagning. Nästa dag när luffaren gav sig av fick han en slant av gumman. ”Den ska du ha för att du lärde mig koka soppa på en sten”, sa hon. ”Så billig mat kan inte vem som helst laga.” Luffaren tackade artigt och gick sin väg, glad över att den snåla gumman också var en dumbom.

Slut!

.

DET VAR DET HELA

GOD AFTON!!

HEMIMAMMAS KAMP – MAMMOR, SE HIT: Det är era barn som är drabbade eller kommer att drabbas!!

AFTON!! DET ÄR MED ETT MYCKET TUNGT HJÄRTA SOM JAG SKRIVER DETTA INLÄGG… MEN – Det är ABSOLUT LIVSVIKTIGT att NI MAMMOR DÄR UTE LYSSNAR NU!!

Det onda kunde bli värre… mycket värre…

Jag har nu, i snart tre veckors tid, dygnet runt, ALL möjlig tid – varit min makes största försvarare och hjälpare, forskare och stöd. Jag har läst tusentals dokument och  studier och sett hundratals filmer om Borrelia. Jag har samlat kunskap.

MINA BARN har helt naturligt – i den kamp för liv och hälsa som pågår, fått stå tillbaka. De har haft full förståelse och självklart anpassat sig och burit stort ansvar för sig själva dessa dagar. Och tack vare makens föräldrar har det gått bra. Och jag trodde att de var utom fara och något jag kunde känna mig trygg i var under kontroll och bara en källa till styrka just nu.

SÅ FEL JAG HADE…

Den kamp jag trodde jag utkämpar för min makes skull har nu bytt och breddat fokus.

BORRELIA ÄR EN GRYM SJUKDOM – OCH DEN ÄR ALLRA FARLIGAST FÖR VÅRA BARN.

IDAG så är det inte bara min make som är sjuk – utan vi har insett att också vår minste – vår lille son BOPPAN  är drabbad.

Han är tre år och han kan inte förklara hur han känner sig, på samma sätt som min make, men efter en chockartad insikt, efter allt jag läst, sett, hört och diskuterat, där vi högst motvilligt började lägga ihop ett och ett, så har vi nu insett att han troligen är sjuk och vi har initierat en utredning av hans symptom. För priset för hans del kan bli än högre än för maken.

Han har alltid varit världens gulligaste och raraste, snällaste unge. Men i början av Augusti började det förändra sig. Han började bli oregerlig och aggressiv med plötsliga humörsvängningar och skrik och oavsett vad jag eller maken gjorde, så gick det inte att lugna honom. Först blev vi arga och frustrerade och undrade vad som flugit i ungen… Hade vi skämt bort honom eller uppfostrat honom ”fel”??

Men vi har ju fostrat alla barnen på samma sätt och inte på något vis – oortodoxt. Och alla är fantastiska barn på alla sätt.

Sedan tänkte vi att det var en reaktion på makens ”hjärtattack” som skedde ungefär som allt började gå utför med Boppan.

IDAG vet vi – att makens ”hjärtattack” var det första symtomet på att makens Borrelios hade korsat ”Hjärt – hjärnbarriären” vilket är det starkaste beviset för att den är kronisk och i princip obotbar. (vi hoppas dock…)

BOPPANS symptom, när vi lagt ihop allt, består i:

Frekvent nästan daglig huvudvärk i frontalloben där personligheten, uttryck och känslor sitter. Humörsvängningar och raseri. Alternerande hög och låg feber. Han har klagat på smärtor i knän och andra leder, han har varit (trots att han slutade sova middag för ett år sedan) varit onaturligt trött och vill sova mycket och han har klagat på att han fått ont i magen när han äter. Försenad språk och fin-motorisk utveckling, LJUSKÄNSLIGHET och dålig aptit och kräkningar.

Han hade några fästingar i somras, men eftersom jag DÅ inte visste att man inte behöver få den karaktäristiska ringen – så trodde vi då att allt var ok… ( i verkligheten så får var tredje till varannan patient erythmia migrans)

Men det var först efter att jag såg denna filmen nedan, som jag motvilligt insåg att det oförklarliga kanske hade en förklaring trots allt och vi började studera honom och vad vi visste noggrannare. Och när jag läste vidare på amerikanska sidor insåg jag att vi såg ett fall av ”LYME-RAGE” s.k. Borreliosraseri

VARNING FÖR MYCKET SMÄRTSAMMA BILDER!!

.

Det som är tur i så fall är att vi upptäckte det i tid. Han befinner sig just nu i ”FÖNSTRET” dvs under de korta månader där man kan hitta antikropparna i ett blodprov i Sverige. Vilket ger åtminstone möjligheten till diagnos i Sverige.

Före en vecka till 24 dagar efter bettet, så syns de inte och efter ca 4 -6 månader efter bettet, så har Borreliabakterien tagit kontrollen över immunförsvaret och programmerat det till att inte ”se” spiroketerna och därmed omöjliggör upptäckt här hemma i Sverige – utan man måste få prover sända till Tyskland.

NU ska han alltså utredas och det kommer troligen innebära att han läggs in på Astrid Lindgren för Lumbal punktion (samma undersökning som på maken) för vår husläkare säger att bara blodprov på små barn ger inte svaret… =0(

Så nu är vi oroliga  =0(

Väsentliga fakta, som jag samlat ihop både på kliniken i Norge och via nätet, gällande barn OCH BORRELIA är:

I MOTSATS TILL VAD VI LURAS ATT TRO, SÅ SMITTAR BORRELIA INTE BARA GENOM FÄSTINGAR.

DE SMITTAR FRÅN MODER TILL FOSTER – VIA PLACENTA (MODERKAKA) OCH VIA BRÖSTMJÖLK

VILKET ALLTSÅ INNEBÄR ATT DE KAN FÖDAS MED BORRELIA OM MAMMAN HAFT/HAR DET

DET ÄR SEXUELLT ÖVERFÖRBART – DU KAN ALLTSÅ SMITTAS AV EN PARTNER

DESSUTOM BLIR NI BLIVANDE MAMMOR DUBBELT UTSATTA – ANTIBIOTIKAN SOM BOTAR BORRELIA BÖR INTE GES VID GRAVIDITET

CEFTRIAXON ACD DOBFAR GENERICS

Jag har läst studier där forskare menar att BORRELIA är ansvarig för vågen av AUTISM. MAN HAR FUNNIT KOPPLIGAR MELLAN BORRELIA OCH ADHD, BLAND MÅNGA ANDRA SJUKDOMAR. Jag har sett många filmer på hur barn drabbas eftersom deras hjärnor är känsliga. Tyvärr så tillåts väldigt lite information i Sverige, eftersom man vill förneka sjukdomen, men lite slipper igenom här och där: (på sidan högst uppe till vänster finner ni en massa material och källor för den som vill läsa mer, främst från andra länder)

VÅRDGUIDEN.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Borrelia/

.

VI MÅSTE BÖRJA KÄMPA FÖR VÅRA BARN – DE KAN INTE KÄMPA SJÄLVA!!

SVENSKA MEDBORGARE MÅSTE FÅ DIAGNOS OCH BEHANDLING I SVERIGE

UTAN ATT TÖMMA SINA EGNA RESURSER OCH BESPARINGAR

LYSSNA PÅ VAD DENNA MAN BERÄTTAR – DET RÖR OSS ALLA

GÅ MED I BORRELIAGRUPPEN PÅ FACEBOOK

SYMPTOMLISTA från Svenska Borrelia & TBE föreningen

HJÄLP MIG SPRIDA INFORMATION OM BORRELIA – DEN KAN TA LIVET AV NÅGON DU ÄLSKAR

BOTA BORRELIA NU!

www.expressen.se/nyheter/1.2647202/gunde-har-annu-inte-fatt-besked

www.skane.se/upload/Webbplatser/CSK/patinfo/barn/borrelia.pdf

medicinkompendier.se/index.asp?themakatid=2&titelid=281&j=1

lymebloggen.blogspot.com/2008/08/barn-med-borrelia.html

cdc.gov/lyme/resources/toolkit/factsheets/10_508_Lyme%20disease_PregnantWoman_FACTSheet.pdf

www.netdoktor.se/forkylning-infektion/?_PageId=503

www.borreliainformation.se/Bakterien.html

svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=58360&a=969102&printerfriendly=true

TYSKA BORRELIFÖRENINGENS SIDA

diseaseandsymptoms.com/

GOD AFTON!!

Hemimammas tankar – Att skriva sig ur sorgen… en änglamammas överlevnadsstrategi?

GOD AFTON!!!

Ibland kommer det förflutna ikapp och påminner oss om glömda drömmar och färdigheter…

När jag skilde mig från min förre make levde jag ensam med mina då, tre barn. Jag jobbade deltid på den lokala ICA butiken samtidigt som jag läste in gymnasiet på CLL i Norrtälje. (Jag är väldigt stolt över min förmåga att klara ”Livspusslet” som man pratar om.)

Jag läste alla ämnen som jag behövde för att studera vidare till lärare. (från början ville jag bli präst) Jag gick ut som den bästa eleven någonsin i min skola, fram tills då iallafall (-05) med 12 MVG i betyg. För att vara arbetarklass är det en bedrift, som min mamma inte trodde jag skulle klara av… Men viktigast för mig var ändå att jag för ”nöjes” skull gick en skrivarkurs. Den fick mig att inse att jag kunde skriva mer än bara dikter. Jag skrev en novell som examensprov, som jag fortfarande drömmer om att publicera som heter ”The sound of your name”.

Kursen gav mersmak. Nästföljande termin läste jag någonting som heter ”Litterär gestaltning”, som handlar om ”tonen” eller stilen man skriver i. Min lärare hette Marita-Lod Frostenson. Svägerska till Katarina Frostenson. En utmärkt svenskalärare som inte gillade mig alls. Jag vet det för hon berättade det för mig. Hon var brutalt ärlig. Men hon sa också att ”Du MÅSTE skriva”

”Jag tycker inte om dig, men du måste skriva!” Man kan ju tänka att det kunde vara nedbrytande att veta att man inte är omtyckt. Men jag respekterar henne. Hon vet vad hon talar om, det märkte jag under kursen. Dessutom vet jag att jag inte är en grå typ som man inte har åsikter om. Man tycker om mig eller gillar mig inte alls. Så har det alltid varit. Jag öppnar min stora käft för mycket för att gå obemärkt förbi. Jag är van.

Jag frågade henne en gång varför hon inte själv skrev eftersom hon var så duktig på textanalys.

Skojar du?” svarade hon då ”med en sådan svägerska?

Jag skrev en novell då som heter ”Tiden” i uppgift som handlar om hur tiden är ett flytande, flexibelt begrepp, som förändras med perspektivet på olika händelser. Vi vet ju alla att ”tiden stod still” när vi blev kyssta första gången tex.Jag tänker publicera den här igen och ni får gärna kommentera vad ni tycker och om den påverkar någonting i er uppfattning om tiden.

Jag har fortsatt att skriva och idag (när lusten fallar på och modet inte sviker) skriver jag på några romaner. Ett par självbiografiska böcker om mitt händelserika och ibland vilda liv och några rena romaner. En ungdomsbok och en barnbok och en kriminalare.. Jag har nog berättat lite om dem i bloggen tidigare… Tänk om jag får ge ut dem någon dag? Så skriver jag ju här, (DRAKEN STIGER I MOTVIND) vilket jag har förstått också kan vara material för utgivning. Publicerad eller ej, så kommer jag fortsätta att skriva. Om Emma, mitt liv och det jag tycker är viktigt i livet i stort och smått… .

Det viktigaste är detta som jag läste någonstans;

”Att älska är ingenting, att vara älskad är någonting, att älska och vara älskad är Allting”

Nedan en av mina första noveller…

”Tiden…”

Solen lyste genom fönstret. Sommarens alla dofter sipprade in genom vädringsfönstret. Strålarna kittlade kvinnan i sängen i näsan så hon nös. Tystnaden bröts plötsligt av en signal. Telefonen. Sömndrucken kröp hon motvilligt fram och lyfte luren.

– Hallå? Men hej Maria! Rösten var glad.

– Javisst kan vi väl fira ikväll! Ja, hon är så söt, men med humör…

Kvinnan satt på sängkanten och hörde ett ljud som visade att någon behövde hennes uppmärksamhet. Hon sneglade över axeln, såg att barnet började vakna och skruvade på sig. Hon låg naken förutom blöjan och den var på väg att ramla loss. Hennes blonda lockiga hår ramade in det ljuvligt docksöta ansiktet. Hon såg ut som en ängel…

Som en reflexhandling, vred kvinnan på huvudet för att se till spädbarnet som låg på den andra sidan i dubbelsängen. De låg så alla tre, med kvinnan i mitten och fann tröst och trygghet i varandra på det viset. När man är ensam mamma måste man se till att sova när barnen sover för att orka. Klockan var tio i två på eftermiddagen och de hade sovit middag. Snart skulle de ta den dagliga promenaden med vagnen.

Den späda flickan sov fortfarande och man kunde konstatera att hon skulle bli lika söt som sin äldre syster. Samma ansikte, samma hår, men en helt annan personlighet. Det äldre barnet hade inte givit upp sin röst förrän hon var sex månader och hade ont i magen. Bebisen var en karaktärsstark liten dam som tydligt visade vad hon ville och när. Det var tur det, tänkte kvinnan, för det kan vara svårt att fördela tiden mellan dem. Barnet låg på sidan fortfarande på samma sätt som när hon ammat för en dryg timme sedan. Fridfull. Men… vänta nu… Kvinnan ryckte till vid anblicken av den lilla, lilla blodstrimma som fanns vid näsan. Den var så liten att kvinnan inte såg den först.

– Maria, det är något som är tokigt med lillan, sa kvinnan i en ton som visade hennes stegrade oro.

–  Det blöder vid näsan och nån av katterna har kanske råkat klösa henne. Jag ringer dig senare. Kram på dig. Ja, hejdå.

Kvinnan fann sin väg genom sänglandskapet. Katterna har klöst henne, tänkte hon. Ha, ja nu får du ta konsekvensen av att du så envist skulle ha kvar katterna. Mannen och kvinnan hade bråkat om lämpligheten i att behålla katterna när de skulle få barn. Han menade att de kunde rivas, men kvinnan försvarade vilt sina älsklingar. Hon kunde INTE tänka sig att göra sig av med dem. Hon hade fått behålla dem när mannen övergav dem alla, och de separerade.  Hon lyfte upp barnets ansikte försiktigt så hon inte skulle väcka det. Ingen reaktion. Men, vänta, ingen reaktion…sakta började en insikt ta form i kvinnans inre. INGEN REAKTION

Astrid Lindgrens barnsjukhus sjukdomsjournal 990728 Barnet Classon

14.02 – via larmcentral utskickas ambulans och läkarbil till adress

               Nordingrågatan 18 i Vällingby

14.08 – Läkarbil ankommer till platsen. Ett treveckors flickebarn 

             befinns vara livlöst och livsåterbringande åtgärder sätts in.

             Återupplivningsförsöken fortsätter under färden till sjukhuset.   

             Vid ett tillfälle påvisas sinusrytm, men hjärtat stannar igen.   

             Ankommer sjukhus. Försöken fortsätter. Prover tages som  

             påvisar långvarig syrebrist varvid fortsatta         

             återupplivningsförsök bedöms vara medicinskt oförsvarbara.

14.54 – Barnet dödförklaras

15.00 – Modern informeras

womaninred-01.jpg

Emma blogg.JPG

Så här såg hon ut min lilla dotter som gick ifrån mig…

Jag tecknade bilden som en del i sorgebearbetningen eftersom jag hade så få bilder på henne. Hon hann inte leva så länge. Bara 18 underbara dagar som jag aldrig glömmer!

Jag har tecknat alla mina stora barn och när jag får tid ska jag teckna mina små också… De ska få bilderna som gåva när de blir myndiga så att de minns att de först av allt, var deras mammas dröm, som förverkligades och att jag likt en varghona alltid skall försvara dem och de tillhör min flock…

Alltid mina bebisar…

”Det lilla rådjuret”

(som är en historia om övernaturliga saker…)

Jag har börjat fundera på att ta upp skrivandet igen…

Alltså prosan och dikterna och mina andra noveller…

Alltihopa kommer att finnas på min skrivarblogg

Då Birgit, fem år sitter och studerar sina bokmärken som hon fått i julklapp, säger hon; ”När vi en gång blir änglar i himlen, blir vi då helänglar eller bara änglahuvuden?”

GOD AFTON!!

Hemimammas kamp – Italien behöver ASTRID – Non usare mai la forza!! NIEMALS GEWALT!! ALDRIG VÅLD!!

GOD AFTON!! Just nu är jag väldigt arg indignerad och upprörd. Mannen som sågs slå sitt barn i förra veckan får åka hem i väntan på dom.

ART EX * Art DN  * Art DN   * Art AB * Art AB * Art SVT *

Plötsligt kastas jag i ett häkte långt ifrån mina barn och detta på grund av en stor orättvisa”, sa den känslosamme 46-åringen i rätten idag. Colasante arbetar till vardags på ett dataföretag i Canosa di Pugli i södra Italien, där han också är kommunpolitiker.

”Jag hyser förtroende för det svenska rättsväsendet, sa Colasante till Rapport. De lär förstå mina skäl och därmed inse att jag blivit orättvist behandlad”. Enligt åklagaren erkände dock den åtalade vid gripandet att han misshandlat sonen. En av poliserna som grep den misstänkte ska vittna i rättegången.

Flera vittnen såg hur politikern Giovanni Colasante slog sin 12 årige son på en gata i Stockholm. I dag stod han inför rätta. ”Det var ett kraftfullt övervåld. Jag sprang fram för att rädda pojken. Han vek ihop sig av smärta eller chock”, säger ett av vittnena. Försvaret visade i rätten upp en bild på sonen för att bevisa att han är för stor för att bli lyft och skakad i håret, vilket åklagaren hävdar. Det är omöjligt. Pojken är 150 centimeter och 50 kilo tung, då borde min man ha haft en del hår i handen, säger hustrun”

Giovanni Colasante hävdar att han grep tag i pojkens jacka, vilket familjens vänner också vittnar om i rätten. Dom i det omdiskuterade fallet, som fått mycket uppmärksamhet både i Sverige och Italien, faller den 13 september.

Jag VET att man kan visst bli lyft i håret när man väger 50 och är 170 cm lång och 16 år gammal – utan hårförlust

Har någon frågat pojken vad som hände?

”Scappellotto” = örfil så ser flertalet Italienare på det hela…

Forskarna uppskattar att ungefär 20.000 barn mellan 0 och 12 år utsätts för allvarlig misshandel varje år. Men mörkertalet är stort, och vad som ligger bakom det ökande antalet polisanmälningar de senaste tio åren är i stort sett höljt i dunkel.  Studien som gjordes 2006 visade att den typ av mild misshandel som hade ökat var vanligast i medelklassfamiljer, och framför allt bland barn i åldrarna 2–5 år. Enligt forskningen kan det bero på vår livsstil, när föräldrarnas yrkesliv krockar med en trilskande fyraåring som inte vill gå till förskolan på morgonen.

http://svt.se/embededflash/2526233/play.swf   (klipp från rapport)

Jag antar att domstolen tar hänsyn till de kulturella skillnaderna mellan våra länder… Det gör mig oerhört upprörd och får mig att fundera på hur man skulle kunna väcka det landet och välkomna dem till 2000-talet…

I Italien så verkar åsikterna gå isär, även om flertalet verkar tycka att det är ok att örfila barn.

”Ni är så politiskt korrekta att man kräks på er ni svenskar.”

http://svt.se/embededflash/2526270/play.swf  (klipp från Rapport)

I studion berättar Malin Alfvén om var gränser går och varför.

http://svt.se/embededflash/2526289/play.swf (intervju i Rapport)

Själv sitter jag och tänker på Astrid och det tal hon höll en gång.

Astrid Lindgren backade inte för att skriva om det mest tabubelagda. Hon utmanade den tyska läsarkretsen när hon tog emot de tyska bokhandlarnas fredspris i Frankfurt 1978. Det var ett prestigefyllt pris, som tidigare tilldelats bland annat Hermann Hesse, Martin Buber och Albert Schweitzer.

Manuskriptet till talet vid prisutdelningen med rubriken ”Niemals Gewalt” (Aldrig våld), var en stark plädering mot våld och aga i barnuppfostran, men det fick Astrid Lindgren tillbaka med beskedet att hon inte behövde hålla något tal utan bara tacka för priset ”kurz und gut”. ”Då avstår jag från priset ”.

Prisnämnden i Frankfurt backade och talet orsakade sedan en stor debatt om ”den svarta pedagogiken” i Tyskland. I Sverige var Astrid Lindgren, tillsammans med barnboksförfattare som till exempel Gunnel Linde, aktiv när det gällde att genomdriva lagen mot aga året efter, 1979.

DET ÄR DAGS ATT ITALIENARNA LÄSER DETTA TAL:

Aldrig våld! – tal hållet av Astrid Lindgren vid mottagandet av Tyska Bokhandelns Fredspris i Frankfurt den 22 oktober 1978

”Kära vänner!

Det första jag har att göra är att tacka, och det gör jag av hela mitt hjärta. Den tyska bokhandelns fredspris har en sådan glans omkring sig och känns som en så stor utmärkelse att man nästan sviktar när det läggs i ens händer. Och nu står jag här, där under åren så många kloka män och kvinnor har lagt fram sina tankar och förhoppningar om mänsklighetens framtid och om den eviga fred, som vi alla längtar efter. Vad kan jag säga som inte redan är sagt på ett bättre sätt än jag kan göra?

Att tala om fred är att tala om någonting som inte finns. Verklig fred finns inte på vår jord och har väl aldrig funnits annat än som ett mål vi tydligen inte kan nå. Så länge människan har levat på det här klotet har hon ägnat sig åt våld och krig, och den bräckliga fred som finns är ständigt hotad. Just nu lever hela världen i fruktan för ett nytt krig, som skall förgöra oss alla. Inför det hotet arbetar fler människor än någonsin tidigare för fred och nedrustning, det är sant. Det kunde vara ett hopp. Med det är så svårt att vara hoppfull.

Politikerna samlas i stora hopar till toppmöten, och de talar så varmt för nedrustning, men bara den nedrustning som de vill att någon annan skall göra. Ditt land, skall nedrusta, inte mitt! Ingen vill börja hos sig själv, ingen törs börja, därför att alla är så rädda och har så liten tilltro till andras fredsvilja. Och medan nedrustningskonferenserna avlöser varandra pågår den mest vanvettiga upprustningen i mänsklighetens historia. Det är inte underligt att vi alla är rädda, antingen vi bor i öst eller väst, norr eller söder, antingen vi lever i en stormakt eller i ett litet neutralt land. Vi vet att ett nytt storkrig skulle drabba hela mänskligheten, och om jag ligger död i en neutral eller inte neutral ruinhög kan inte göra stor skillnad.

Måste vi inte, efter alla dessa årtusenden av ständiga krig, fråga oss om det är något konstruktionsfel på hela människoarten, eftersom vi alltid griper till våld? Och är vi dömda att gå under för våra aggressioners skull? Vi vill alla ha fred. Finns det då ingen möjlighet att vi kan förändra oss, innan det är för sent? Att vi kan lära oss ta avstånd från våld? Försöka bli en ny sorts människor, helt enkelt. Men hur skulle det gå till, och var skall vi i så fall börja?

Jag tror att vi måste börja från grunden. Med barnen. Ni har gett en barnboksförfattare ert fredspris, och då kan ni inte vänta er några stora politiska utblickar och förslag till internationella problemlösningar. Jag vill tala om barnen. Min oro för dem och mina förhoppningar för dem. De som är barn nu skall ju en gång ta över hanterandet av vår värld, om det finns något kvar av den. De skall bestämma över krig och fred och hurdant samhälle vi vill ha, om de vill ha ett där våldet bara fortsätter att öka eller om de vill ha ett där människor lever i fred och gemenskap med varandra. Finns det över huvud taget något hopp om att de skall kunna skapa en fredligare värld än vad vi lyckats med? Och varför har vi lyckats så dåligt trots all god vilja?

Jag minns vilken chock det var för mig när jag som mycket ung plötsligt insåg att de där som styrde ländernas och världens öden, de var inga gudar med överlägsen utrustning och gudomlig klarsyn. De var människor med samma mänskliga svagheter som jag. Men de hade makt, och de kunde i varje ögonblick fatta de mest ödesdigra beslut, allt efter de impulser som styrde dem. Om det ville sig illa, kunde det bli krig på grund av en enda människas maktbegär eller hämndlystnad eller fåfänga eller vinningslystnad eller – vilket tycktes vara det vanligaste – övertro på våld som det effektivaste hjälpmedlet i alla situationer. Och på samma sätt kunde en enda god, besinningsfull människa ibland avvärja katastrofer just genom att vara god och besinningsfull och genom att ta avstånd från våld.

Slutsatsen av detta kunde bara bli: Det är de enskilda människorna som avgör världens öden. Och varför var de då inte alla goda och besinningsfulla? Varför fanns det så många som bara ville våld och makt? Fanns det en medfödd ond vilja hos somliga? Jag kunde inte tro det, och jag tror det inte än i dag. Intelligensen, förståndsgåvorna, är medfödda, men i ett nyfött barn ligger inget frö varur det automatiskt spirar gott eller ont. Om barnet skall bli en v varm, öppen, förtroendefull människa med förmåga till gemenskap eller en känslokall destruktiv ensam varg, det avgör de som tar emot barnet i världen och lär det vad kärlek är eller också låter bli att visa det vad kärlek är.

”Überall lernt man nur von dem, den man liebt”, det har Goethe sagt, och då måste det väl vara sant. Ett barn som blir kärleksfullt bemött och som älskar sina föräldrar lär sig av dem en kärleksfull inställning till hela sin omvärld och behåller denna grundinställning livet ut. Vilket är bra, även om han eller hon kommer att höra till dem som avgör världens öden. Och skulle han eller hon mot förmodan råka bli en av dem som avgör världens öden, så är det tur för oss alla, om grundinställningen är kärlek och inte våld. Även blivande statsmän och politiker formas till sina karaktärer, innan de ens har fyllt fem år, det är hemskt men det är sant.

Och om vi nu ser tillbaka på hur barn har behandlats och fostrats så långt vi kan följa det genom tiderna, har det inte alltför ofta varit en fråga om att med våld av något slag, fysiskt eller psykiskt, bryta deras vilja? Hur många barn har inte fått sin första undervisning i våld ”von denen, die man liebt”, de egna föräldrarna, och sedan fört den lärdomen vidare från generation till generation. ”Spar på riset och du fördärvar pilten”, står det redan i Gamla Testamentet. Det har många fäder och mödrar ända sedan dess trott på. De har flitigt svängt riset och kallat det för kärlek. Men alla de här verkligt ”fördärvade piltarna” som det i denna stund finns så många på jorden, diktatorerna, tyrannerna, förtryckarna, människoplågarna, hur var deras barndom, det borde man forska i. Jag tror att bakom de flesta av dem står en tyrannisk far eller annan fostrare med ett ris eller ett spö i handen.

Måste man inte då bli förtvivlad, när det plötsligt börjar ropas på en återgång till det gamla auktoritära systemet? Det är vad som sker just nu på många håll i världen. Nu vill man ha ”hårdare tag” och ”stramare tyglar” och tror att det skall hjälpa mot alla ungdomliga oarter som man skyller på för mycket frihet och för lite stränghet i uppfostran. Det är att försöka driva ut djävulen med Belsebub och kommer bara att i längden leda till mera våld och större och farligare klyftor mellan generationerna. Dessa efterlängtade ”hårda tag” skulle möjligen få en ytlig effekt som förespråkarna kunde tyda som en förbättring. Tills de så småningom tvingades märka att våld föder våld – så som det alltid har gjort.

Många föräldrar blir väl oroade av dessa nya signaler och börjar kanske undra om det gjort fel. Om en antiauktoritär uppfostran är något förkastligt? Det är den bara om den blir missförstådd.

En antiauktoritär uppfostran betyder inte att barn skall lämnas vind för våg och få göra precis vad de vill. Den betyder inte att de skall växa upp utan normer, det vill de förresten inte. Normer för sitt handlande behöver både barn och vuxna, och barn lär sig mer av föräldrarnas exempel än av något annat. Visst skall barn ha respekt för sina föräldrar, men sannerligen – föräldrar skall också ha respekt för sina barn och inte missbruka sitt naturliga övertag över dem. En ömsesidig kärleksfull respekt, det ville man önska alla föräldrar och alla barn.

Och för dem, som nu så ivrigt ropar på hårdare tag och stramare tyglar, skulle jag vilja berätta vad en gammal dam en gång talade om för mig. Hon var ung mor på den tiden när man ännu trodde på det där. ”Spar på riset och du fördärvar pilten”, det vill säga, hon trodde egentligen inte på det, men en gång hade hennes lille pojke gjort någonting, så att hon tyckte att han måste få en risbastu, den första i sitt liv. Hon sa åt honom att han själv skulle gå ut och ta reda på ris åt henne. Den lille pojken gick och var länge borta. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa: ”Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mej.” Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt alltihop med barnets ögon. Barnet hade tänkt att ”min mor vill faktiskt göra mig illa, då går det väl lika bra med en sten”. Hon slog armarna om honom, och de grät en stund tillsammans. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket, och där fick den ligga kvar som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!

Nå, men om vi nu fostrar våra barn utan våld och hårda tyglar av något slag, får vi då fram en ny människoart som lever i evig fred? Bara en barnboksförfattare kan väl hoppas något så enfaldigt! Jag vet att det är en utopi. Och visst finns det så mycket annat i vår stackars sjuka värld som också måste ändras för att det skall kunna bli fred. Men vi har i detta nu – även utan krig – så ofattbart mycket grymhet och våld och förtryck på jorden, barnen är sannerligen inte okunniga om det. De ser och hör och läser om det dagligen och tror väl till sist att våld är ett naturligt tillstånd. Måste vi inte åtminstone i våra hem genom vårt eget exempel visa att det finns ett annat sätt att leva? Kanske vore det bra, om vi la en liten sten på kökshyllan som en påminnelse både för barnen och för oss själva: aldrig våld! Det skulle kanske ändå så småningom kunna bli ett litet bidrag till världsfreden”

ASTRID LINDGREN.

HÄR ÄR MITT PORTRÄTT AV HENNE  PÅ HEMI’S LIVSLÅNGA LÄRANDE

Mitt eget inlägg om barnmisshandel på Hemi’s livslånga lärande

Här en mysig artikel som motvikt ♥

Nedan för er från Italien som kan och vill läsa hennes tal:

Översatt av Google:

Non usare mai la forza! – Discorso di Astrid Lindgren presso la reception del tedesco Bookstore la Pace a Francoforte 22 ottobre 1978

”Cari amici!

La prima cosa che devo fare è ringraziare, e lo faccio con tutto il cuore. Il tedesco libro commercio Pace ha una brillantezza di lui e sentire come un grande onore essere quasi fallimento quando si è nelle vostre mani. Ed ora mi trovo qui, dove nel corso degli anni tanti uomini saggi e le donne hanno presentato i loro pensieri e le speranze per il futuro dell’umanità e della pace eterna che tutti aneliamo. Cosa posso dire che non sia già stato detto meglio di me può fare?

Parlare di pace è quello di parlare di qualcosa che non esiste. La vera pace non è su questa terra e non ha mai esistito se non come un obiettivo, ovviamente non può raggiungere. Finché l’uomo ha vissuto su questo pianeta, è stata coinvolta nella violenza e della guerra, e la fragile pace che esiste è continuamente minacciato. In questo momento vivo in tutto il mondo nella paura di un’altra guerra che distruggerà tutti noi. Di fronte alla minaccia coinvolto più persone che mai per la pace e il disarmo, è vero. Potrebbe essere un salto. Con essa è così difficile essere fiduciosi.

I politici si riuniscono in grandi folle alle vette, e parlano così calorosamente di disarmo, ma solo il disarmo che vuole qualcun altro da fare. Il suo paese, il disarmo, non il mio! Nessuno vuole iniziare con te stesso, nessuno osa iniziare, perché tutti sono così paura e di poca fede nel desiderio di altre persone per la pace. E mentre la Conferenza sul disarmo stanno andando sulla implacabile la corsa più frenetica armamenti della storia umana. Non c’è da meravigliarsi che tutti noi la paura, sia che viviamo in est e ovest, nord o sud, sia che viviamo in una superpotenza o di un piccolo paese neutrale. Sappiamo che una nuova guerra importante interesserebbe tutta l’umanità, e se sto mentendo morto in un mucchio neutrale o non neutrale di rovine non può fare una grande differenza.

Non dobbiamo, noi, dopo tutti questi millenni di guerra costante, ci chiedono se ci sono dei difetti di progettazione nella specie umana, perché siamo sempre ricorrere alla violenza? E noi siamo condannati a perire per noi aggressioners? Noi tutti vogliamo la pace. Non c’è modo possiamo cambiare noi stessi, prima che sia troppo tardi? Che possiamo imparare a prendere le distanze dalla violenza? Cercare di diventare un nuovo tipo di persone, fondamentalmente. Ma come sarebbe andare, e dove siamo in questo inizio caso?

Credo che dobbiamo cominciare da zero. Con i bambini. Hai dato autore per bambini il vostro premio per la pace, e quindi non si può pretendere qualsiasi vista politico importante e proposte di soluzioni internazionali ai problemi. Io voglio parlare ai bambini. La mia preoccupazione per loro, e le mie speranze per loro. Quei bambini ora sono tenuti a prendere una volta di più la gestione del nostro mondo, se c’è qualcosa di sinistra. Essi devono decidere sulla guerra e sulla pace, e che tipo di società vogliamo, se vogliono uno dove la violenza continua solo per aumentare, o se volete uno in cui gli esseri umani vivono in pace e in comunione con l’altro. È ancora qualche speranza che essi saranno in grado di creare un mondo più pacifico di quanto siamo riusciti? E perché siamo stati così male, nonostante tutta la buona volontà?

Mi ricordo che uno shock è stato per me come un giovanissimo improvvisamente resi conto che chi ha governato il paese e il destino del mondo, non erano dèi con equipaggiamento superiore e la visione divina. Erano persone con le stesse debolezze umane come faccio io. Ma avevano il potere, e potrebbero in qualsiasi momento a prendere le decisioni più fatale, secondo gli impulsi che li ha guidati. Se le cose vanno male, potrebbe essere una guerra a causa della lussuria di un uomo di potere o di vendetta o di vanità o di avidità, o – che sembrava essere il più comune – la fede nella violenza come il mezzo più efficace in tutte le situazioni. E allo stesso modo può un singolo suono, senso umano completo è a volte evitare il disastro solo fatto di essere buoni e deliberata, e rinunciando alla violenza.

La conclusione di questo potrebbe essere solo: E ‘la persone che determinano il destino del mondo. E perché non erano tutti buoni e sensibili? Perché c’erano così tanti che volevano solo la violenza e il potere? C’era un desiderio innato del male da alcune persone? Non ci potevo credere, e io non ci credo ancora oggi. Intelligenza, arguzia, regali congenite, ma in un neonato non è un seme da cui scaturisce automaticamente bene eterno o del male. Se il bambino deve essere un round calda, aperta, l’uomo di fiducia con la capacità di comunità o di un solitario indifferente distruttivo, determina le riceve il bambino nel mondo e imparare il significato dell’amore o non riescono a mostrare che cosa sia l’amore.

”Überall lernt uomo nur von loro, il liebt uomo,” è Goethe ha detto, e poi deve essere vero. Un bambino che viene trattata con amore e che ama i suoi genitori vengono a sapere di loro un atteggiamento affettuoso a tutti i suoi dintorni e mantiene questa vita di base. Che è buono, anche se lui o lei ascoltare quelle che determinano il destino del mondo. E lui o lei sarebbe difficilmente capita di essere uno di quelli che determinano il destino del mondo, quindi è una fortuna per tutti noi, se il valore predefinito è amore e non violenza. Anche gli aspiranti statisti e politici formati nei loro personaggi, anche prima di aver raggiunto il loro quinto compleanno, è orribile ma è vero.

E se ora guardo indietro a come sono trattati i bambini e cresciuti, per quanto possiamo seguire attraverso i secoli ci è stata troppo spesso una questione di violenza di qualsiasi tipo, siano essi fisici o mentali, di spezzare la loro volontà? Quanti bambini non hanno ricevuto le loro prime lezioni di violenza ”von Denen, uomo muore liebt”, i loro genitori, e poi portato la lezione tramandata di generazione in generazione. ”La verga, si sta rovinando il ragazzo,” è già nell’Antico Testamento. E ha molti padri e madri da allora creduto. Essi hanno spesso trasformato il riso e lo ha chiamato amore. Ma tutte queste ”ragazzo viziato” veramente chi è in questo momento ci sono così tanti sulla terra, dittatori, tiranni, gli oppressori, torturatore, ciò che era loro infanzia, che dovrebbe fare ricerca in Io credo che dietro la maggior parte di esse forniscono un tirannico padre o altri educatori con una bacchetta o un bastone in mano.

Non dovremmo quindi diventare depresso, quando improvvisamente chiamato per un ritorno al vecchio sistema autoritario? Questo è ciò che sta accadendo in questo momento in molte parti del mondo. Ora, si vuole ”più duro” e ”rein stretto” e credo che aiuterà contro tutti maleducati giovanile che colpa a troppa libertà e rigore troppo poco nel settore dell’istruzione. Si sta cercando di scacciare il diavolo con Belzebù e solo in ultima analisi, portare ad una maggiore violenza e lacune sempre più pericolosa tra le generazioni. Questi tanto atteso ”duro” potrebbe avere un effetto superficiale che i sostenitori potrebbe interpretare come un miglioramento. Fino a quando alla fine ha dovuto notare che la violenza genera violenza – come ha sempre fatto.

Molti genitori diventano preoccupati anche di questi nuovi segnali, e può cominciare a chiedersi se è sbagliato. Se un anti-autoritario educazione è qualcosa di riprovevole? E ‘solo se è frainteso.

Un anti-autoritario educazione non significa che i bambini dovrebbero essere lasciati andare alla deriva e arrivare a fare esattamente ciò che vogliono. Non significa che deve crescere senza standard, che è la via, non lo fanno. Norme per le loro azioni devono bambini e adulti, ei bambini imparano di più dall’esempio dei loro genitori ‘che da qualsiasi altra cosa. Certo, i bambini dovrebbero avere rispetto per i loro genitori, ma in realtà – i genitori dovrebbero anche avere rispetto per i loro figli e non abusano della loro naturale vantaggio su di loro. Un rispetto reciproco amore, ha voluto augurare a tutti i genitori e tutti i bambini.

E per coloro che ora con tanto entusiasmo chiedendo redini più dura e più stretta, vorrei dirvi che cosa una vecchia signora una volta mi ha detto. Era una giovane madre in quei giorni in cui si credeva ancora in questo. ”La verga, si sta rovinando il ragazzo”, cioè, non ha in realtà in essa, ma una volta che il suo bambino non aveva fatto nulla, così ha pensato che deve avere una fustigazione, la prima nella sua vita. Lei gli disse che sarebbe andato fuori e scoprire il riso per lei. Il ragazzino è andato ed è stato ormai lontani. Finalmente è tornato a piangere e disse: ”. Non ho trovato il riso, ma qui si ha una pietra si può buttare a me” Allora la madre cominciò a piangere, perché improvvisamente visto tutto con gli occhi del bambino. Il bambino aveva pensato che ”mia madre mi ha fatto male, allora andrà altrettanto bene con una fava”. Mise le braccia intorno a lui e piansero insieme per un po ‘. E poi mettere la pietra su una mensola in cucina, e lo diede a rimanere come un ricordo eterno della promessa lei stessa ha dato in quel momento: non usare mai la forza!

Beh, se eleviamo i nostri figli senza violenza e le redini strette di qualsiasi genere, otteniamo una nuova människoart che vivono in pace perpetua? Solo l’autore per bambini può ben sperare qualcosa di così stupido! So che è un’utopia. E naturalmente c’è tanto altro nel nostro povero mondo malato che ha bisogno anche di cambiare per poter essere la pace. Ma abbiamo adesso – anche senza guerra – crudeltà così incredibilmente e tanta violenza e oppressione sulla terra, i bambini non sono certamente a conoscenza. Che vedono e sentono e leggere il quotidiano e fare bene, alla fine, che la violenza è uno stato naturale. Non dobbiamo, almeno nelle nostre case con il nostro esempio, mostrano che c’è un altro modo di vivere? Forse sarebbe bene se mettiamo una piccola pietra sulla mensola della cucina come promemoria per bambini e per noi stessi: non usare mai la forza! Sarebbe forse diventeranno un piccolo contributo alla pace nel mondo

BOUNA SERATA!!

GOD AFTON!!