GOD AFTON!! – Avkopplande och välförtjänt – så hade maken och jag ordnat barnvakt och skulle gå på BIO…
Eftersom FÖRSÄKRINGSKASSAN inte bara vill sparka på de som redan ligger – utan nu ska man även sparka ner de som är på väg upp– så meddelade man brevledes min make i veckan att han ska sägas upp från sitt arbete han innehaft i 13 år för att matchas mot HELA arbetsmarknaden – då han inte blivit TILLRÄCKLIGT FRISK – TILLRÄCKLIGT FORT
Han arbetar alltså halvtid numera – till sin arbetsgivares stora glädje och de vill INTE mista honom och de har visat och VISAR stor hänsyn till hans sjukdom och att det tagit åtta månader att nå dit stör dem inte nämnvärt, då de har full förståelse och haft full insyn i hans problematik HELA sjukdomsperioden. De anpassar hans uppgifter för att han inte ska bli sämre och låter honom återta sin roll i sin egen takt.
Vilket var underbart och hoppfullt ända till häromdagen.
Vi kommer att få sälja huset i så fall – och det gör vi för att kunna ta detta till domstol om så krävs. 👿
Det är högst orättvist och samhällsekonomiskt oförsvarbart och jag får knottror över hela skinnet av ilska, vid tanken på det stolta Sverige som vi lämnade bakom oss, när Kjell-Olov Feldt och Bengt Dennis genomförde ”Novemberrevolutionen” straxt efter Palmes död… vilket släppte lös högerkrafter och banksters, fullt fria i vårt land – att slakta välfärd och arbetarrätt.
Palme skulle nog varit lika rosenrasande som jag om han sett vad socialdemokratin gjort med Sverige efter hans död…
Men vi ville koppla av, och lämna tankarna på kommande strider därhän en stund – så vi styrde kosan till HERON city – Min största synd kan gladeligen begås där. (förutom att titta på BIO)
Att frossa i choklad-mjukglass – något man bara kunde göra utanför SKANSEN i min barndom (och i grillkiosken i min barndomsstad)
Och att titta på FILMEN var bara bonus 😆
Filmen om Palme. Länge efterlängtad för min del.
Popcorn och sodavatten var laddat men det blev varken drucket eller ätet.
Och med en känsla av panik (samma som när han mördades) och tårar i ögonen lämnade jag salongen med vår tids mest lysande politiker och freds och orättvise-kämpes ord och liv under mitt skinn.
ALLT VI FÖRLORADE DEN DÄR DAGEN…
Det var en mycket bra film på många punkter. Intressant om hans uppväxt och ganska så opartiskt.
Jag har alltid vetat att han var extremt intelligent (vilket varit den största anledningen till min nästan oreserverade beundran för honom) Han LÄRDE SIG SJÄLV – på egen hand, att läsa och skriva som fyraåring… (hade han Asbergers?) och ”kände sig på kant med allt och alla” som det underbarn han var…
Man berättar om olika skeenden i hans politiska liv och tar upp IB och Geijer och Norrmalmsdramat tex, men jag saknade många aspekter:
Inte ett ord om TOREKOVS-uppgörelsen eller Bofors-affären. Oerhört viktiga vägval för Sverige, enligt min åsikt.
Det var mycket gripande att höra hans söner berätta om sin far med stolhet och sorg.
Jag kände hjärtat svälla i bröstet av stolthet när Biskop Desmund Tutu deklarerade att Palme var anledningen till att Sydafrika inte blev ”antivita” efter Nelson Mandelas frigivande.
Men att se bilderna när katafalken med kistan drogs genom stadens gator blev ett slag i magen jag inte mäktade värna mig emot… 😦
GOD AFTON!! Är det någon annan därute som känner sig lycklig som ett barn av ett härligt återseende?
I mitt fall så handlar det om min favorit TV-serie genom tiderna och min älsklingsskurk.
DALLAS och JR!!
(klicka på bilden ovan för ett gott skratt)
Jag kan inte göra så mycket – så andelen TV tittande har stigit i avsevärd mängd för min del.
Tyvärr så är det inte mycket som håller den standard som jag kräver, så oftast så är det halvhjärtat engagemang.
Men DALLAS har jag alltid följt och för ett par månader så började följa originalserien igen kl 19 på TV4 GULD.
Det är en oas i tillvaron.
.
Och nu fröjdar jag mig åt ”Nya Dallas” onsdagar 21 i TV4
Jag har läst om och kan mycket väl förstå teoretiker och forskare som menar att DALLAS är en delförklaring till det kallnande samhällsklimatet med ökad egoism och JAG JAG JAG – där omedelbar behovstillfredsställelse blir något som oförstående föräldrar tvingas hantera med panik, hos barn som inte lärt sig verklighetens villkor.
De får vad de förtjänar kan man mena, men jag kan ändå känna medlidande.
För vilka motpoler och antirörelser har vi idag som lär ut och illustrerar de verkliga värden i livet som de flesta inte inser förrän på dödsbädden – när det är försent?
Kyrkan har detroniserats och ”Occupy”-rörelsen är för känslomässigt och moraliskt överlägsna individer utan verklighetsanpassat schema… en slags politiska elitister??
Och igår såg jag fem minuter av den nya säsongens ”Ung och bortskämd” innan jag blev så arg att jag stängde av TV:n och gick ut till maken som meckade med bilen. Vi sparar många tusenlappar om året på att vi är både pragmatiska och besitter praktisk intelligens och kan laga saker och kan fixa och dona själva. Och hemma hos oss så bär alla sin egen vikt och hjälps åt – nu mer än någonsin…
Där befinner sig verkligheten för oss och många andra – oavsett vilken filosofi som skapat förutsättningarna politiskt och samhällsekonomiskt…
GOD AFTON!! Nu är jag tillbaka i Azitromaxens grepp och ligger mest… =0(
Har spasmiska ryckningar i armarna och har otroligt nedsatt muskelstyrka. Att sätta mig upp är en ansträngning och att lyfta armarna och skriva är nästan omöjligt utan ren VILJEKRAFT. Smärtorna i benhinnorna driver mig till vansinne och jag har extremt svårt att sova och ligger mest och snurrar… Toaletten är som vanligt min bästa kompis och mina barn ser så bedrövat på mig där jag ligger nerbäddad i vardagsrumssoffan för att inte vara ensam…
Alla är de oerhört hänsynsfulla och hjälpsamma på alla sätt och jag blir så ledsen när jag tänker på allt de fått offra för att jag, maken och Boppan är sjuka.
Drygt 25 000 kostade provtagningarna som bevisar vad vi lider av och lika mycket till har vi lagt ner på mediciner och resor till läkaren i Oslo och Dr X…
Det sparkapital vi hade i höstas som skulle gå till utbyggnaden av vårt 45 kvm stora lilla stuga – är borta sedan länge.
Släktingar har hjälpt till lite grann, men det mesta bär vi själv. Det är tungt. Som de flesta utarmade så får vi äta potatis i en ökad andel för att maten ska räcka till alla…
Idag är vi fattiga, det är inget att sticka under stolen med, men än så länge äger vi huset (ja i alla fall skulderna som sitter i bolånet *ler snett*) fortfarande, men hur länge det får vara SÅ – vet man aldrig i dagens Sverige. (eller i världen heller för den delen) Helst av allt så skulle jag ta mig själv av daga, så jag inte ligger samhället eller familjen till last. Det är vad Alliansens politik förespråkar i praktiken och jag vore inte den första sjuka som begått självmord i ren desperation i så fall.
Såg just den eländiga reklamen för SOS barnbyar. Kräks nästan på den svenska skenheligheten. VARFÖR vill man inte kännas vid att det finns lika fattiga barn i Sverige idag?
Idag har de stora barnen (14, 11 och 10) städat ut och gjort iordning husvagnen och förberett för att kunna åka ut i markerna några dagar. Tyvärr fann maken ingen liten vrå i skogen med en skogstjärn, för allt är bommat och låst nuförtiden. (Alltför många Tyskar kom väl hit på 80-90 talet och slängde skräpet i skogen eller nåt)
Vi får se om vi kommer iväg och vart man ska ta vägen i så fall…
Jag orkar inte med något längre inlägg, men jag tänker reprisera några klipp som jag ofta haft, med några påminnelser om vad Sossar och Liberaler glömt om Sveriges nyliga utveckling och liberalisering för marknadskrafterna. Det onda geniet som skapat Alliansens politik, som sparkar på alla svaga sjuka och gamla:
.
Känns det igen?? Här är förlagan: Ättestupans försvarare Nr 1
Här är ett annat klipp som visar vilken inspirerande människa Professor Radetzky är:
.
Båda klippen har fortsättningar i fler delar, men de får ni titta på på Tuben.
SJUKA FUSKAR OCH ÄR LATA OCH MÅSTE FÅ EN SPARK I ARSLET FÖR ATT INTE SNYLTA PÅ ANDRA
GOD DAG!! Efter sol kommer regn och efter fylla kommer bakfylla… Bildligt talat.
Jag mådde som en drottning härom dagen och igår fick jag betala priset – som alltid. Men fördelen är dock att för varje vecka som går så kan jag ”festa” allt mer innan bakfyllan kommer. Och numera kan jag beräkna hur mycket jag kan klara av att göra innan jag slås ut och måste vila och ligga till sängs.
Det är gott i allt det onda.
Det är effekten av att ta Azitromax eller A- BOMBEN som jag och maken skämtsamt kallar den.
Tanken på ”gott” och ”ont” och sociala och religiösa idéer och konstruerade samhällsmönster och uppfattningar har fascinerat mig hela livet ända sedan jag började få genomlida ”ondska” som barn och började grubbla över allt jag drabbades av och varför…
Och på den vägen har det fortsatt och mina svar har färgat min politiska uppfattning.
Och delvis min egen bild av det konstruerade begreppet ”Gud” och religion vis a vis naturlig andlighet tex.
Frågan är nog intressantare ställd som VEM har RÄTT att bestämma vad som är gott och ont?
Ex Kyrkis menade:
”Men potentialen finns hos oss alla. Välfungerade familjefäder arbetade som bödlar i koncentrationslägern. De var motiverade av tidsandan och allmänna oppositionen. Sanktionerad av överheten.Det är nog viktigt att inse att kampen mellan ont o gott ständigt pågår även inom oss. Även om vi inte dödar och stjäl så finns de mörka krafterna där hos alla.”
”Men viktigare ur politisk synpunkt är ändå hur denna mänskliga demon kunde vinna makten i val och därefter i rask takt genomföra total diktatur och föra världen till krig med inte bara det tyska folkets gillande utan dess fanatiska stöd. Vilka ekonomiska och sociala förhållanden kunde få en absolut folkmajoritet att ställa sig bakom denna uppenbara politiska galning?”
Så – Vem eller vad bestämmer vad som är gott eller ont?
GOD AFTON!! I dessa dagar funderar jag mycket kring begreppet ondska…
Jag tänker nu börja skriva om ett nytt tema, eller nytt och nytt? Det tillhör världens äldsta universella teman och det är kampen mellan det onda och det goda, fast med fokus på ”ondskan”… Jag har sporadiskt skrivit om det förr i bloggen och många av mina tankar kommer ni att känna igen om ni följt bloggen länge…
Det första du måste offra för bli ond är empatin. Att det är så, ser vi allt tydligare nu i när det visar sig att den gamle nazisten Kamprad är en av de stora vinnarna i Caremaskandalen.
Och allt sker med Alliansregeringen goda minne, då det nu visar sig att Maria Larsson vetat hur det ligger till alltsedan 2008.
Min analys av ”Flugornas Herre” som fick positivt mottagande häromåret, handlade om hur samhället bryts ner när moralen och solidariteten sviktar och överlevnadsinstinkten sätter in. Jag skrev om det med utgångspunkt från debatten om dödshjälpens vara eller inte vara (för Linnea och Kim tex) och massmorden i Turkiet och andra krigsbrott.
Nu vill jag belysa ämnet ondska, med en annan analys av en bok som är aktuell i de debatterna liksom i debatten kring Sverigedemokraterna och Anders Behring Breivik. Vi får inte glömma Utöya eller Förintelsen. Eller att sluta prata om det som hände på ön och skedde under världskrigen och varför det hände då och händer ännu i vår tid.
Men jag vill ta mig an ondskan lite mer systematiskt, både bildligt och bokstavligt och filosofiskt och jag tar ansats ur ännu en bok…
Jag läste ”Mannen utan öde” eller ”Steg för steg” som är ett annat namn för boken som är skriven av den ungerska författaren Imre Kertesz. Jag har aldrig tidigare läst något av denne författare och valde boken för att jag är historiskt intresserad och är väldigt insatt i ”Holocaust” som ämne. Jag valde att läsa boken utan några förväntningar och med en för mig objektiv hållning till det ämnet som berört mig väldigt illa under hela min uppväxt. Bland mina starkaste minnen från barndomen och grundskolan var att vi fick se Tv-serien ”Förintelsen” aka ”Holocaust” på historielektionerna om Andra världskriget.
Den upplevelsen påverkade mig djupt och jag glömmer varken ljud eller bild från den.
Judeutrotningen och det som gör att människor accepterar dylika företeelser, är en av de starkaste drivkrafterna bakom mitt förhållningssätt till livet. Som spirande författare och föreläsare drömmer jag om arbeta för ökad förståelse och tolerans i samhället. Jag står alltid upp för de svagare än jag i min omgivning och har gjort så sedan jag som liten upptäckte att världen inte var rättvis, utan vissa människor kan göra vad de vill med andra människor, utan att omgivningen förstår eller reagerar, i smått i skolan i form av mobbning, i vardagen i form av våldtäkt och i stort som i Jugoslavien och Turkiet i ”Holocaust” liknande utrensningar.
Vi befinner oss i Budapest 1944. Bokens huvudperson, en ung och aningslös pojke som heter Gyurka lever i gettot med sina frånskilda föräldrar. Kriget har rasat i flera år, men har varit på avstånd från Gyurkas verklighet med skola och arbete. Så en dag får han beskedet att hans far skall fara till ett arbetsläger Hans pappa ordnar upp sina affärer och vid avskedet tar Gyurka händelserna med ett stoiskt lugn. Allt kommer att ordna sig. Det verkar vara hans sätt att tänka kring det mesta som händer honom.
En tid passerar och han och hans styvmor anpassar sig till livet utan fadern. Plötsligt en dag när han är på väg med bussen till sitt arbete utanför gettot, stoppas de av polisen som tvingar av dem och snart befinner han sig ombord på ett av tågen till Auschwitz, fortfarande aningslös om vad som väntar.
Efter diverse förflyttningar hamnar han till slut i Buchenwald. Under resans gång inser han sakta, sakta det fulla allvaret i sin situation. Utan förberedelse, får han på egen hand lära sig hur han ska överleva den fasa som är förintelselägren. Nyckeln för honom blir anpassning och förträngning av verkligheten, så gott det går, via dagdrömmar. Strategin lyckas och han förmår att ta sig tillbaka till Budapest och ”verkligheten” där med oförstående släkt och vänner. Där får han påbörja kampen för en ny existens med denna fasansfulla erfarenhet som karta och kompass
karaktärerna
Huvudpersonen är Gyurka Köve en 14-årig pojke som är oskuldsfull och naiv men ändå vaken och med ett analytiskt sinne för detaljer. Jag får ingen direkt känsla för hur han ser ut, men jag föreställer mig honom som en ganska vanlig pojke, tidstypiskt klädd och med normalt utseende. Runt honom figurerar olika personer så som familj, släkt och vänner som trots detaljerade beskrivningar blir en enda grå massa för mig. Ingen verkar ha någon direkt betydelse för Gyurka mer än som kulisser och miljöinslag. En ung grannflicka blir hans närmast förtrogna som första trevande sexuella kontakt
Under lägervistelsen kommer han i kontakt med olika sorters människor. Lägeräldster, vakter, de andra pojkarna från bussen, men fortfarande ingen som påverkar honom nämnvärt. Han förhåller sig distanserad från allt och alla, ända tills han hamnar på sjukstugan, mot slutet av boken. Där tas han om hand av en skötare som verkar nå honom på ett djupare plan. Skötaren heter Pjetyka och verkar vara den enda människa med mänskliga värderingar och heder i behåll.
Sakta byggs ett förtroende upp mellan Gyurka och Pjetyka. Med hjälp av Pjetykas omsorger och vård överlever Gyurka mot alla odds, tills de Allierade styrkorna befriar lägret
På vägen hem möter han flera olika människor, en journalist, en av de andra pojkarnas mamma och slutligen sina släktingar och hans avståndstagande är lika tydligt inför dem. När han till slut skall gå hem till sin mor, anar man att hon kanske, men bara kanske får betydelse. Frågan är, kommer hon att passera i revy som alla de andra eller kommer hon kunna nå in bakom muren en dag?Miljön
Miljön är 1940-tal i Ungern under Andra världskriget. Armoden och vedermödorna tar ut sin rätt och människorna är präglade av svält och skräck i denna fasansfulla värld i världen.
Koncentrationslägret Buchenwald, Bokskogen, ett idylliskt namn på en inte så idyllisk tillvaro. Ett levandes helvete, obeskrivbart i sin kalla skärpa och sitt nattsvarta syfte.Gråa baracker, grå betong med små plättar av grön hoppingivande gräsmatta bildar kulisser till detta mänsklighetens svarta hål i vår historia.
I denna miljö slås alla mänskliga sociala präglingar fullständigt sönder. Hög som låg bryts sakta ner, systematiskt och ihärdigt. Det är en kamp för överlevnad baserad på den starkes rätt att söndra och härska. Rätten att tom döda.
Berättarteknik
Bokens huvudperson Gyurka berättar själv om sitt öde. Vi får följa honom steg för steg igenom denna process att överleva. Hans tankegångar följer en tidslinje som är kronologisk och strukturerad. Eftersom han bara är 14 år blir språket enkelt och vardagligt. Stilen är saklig och avskalad från känslor men detaljrik. Ett exempel är sid 196 i Pans pocketupplaga där Gyurka försöker förklara för journalisten på spårvagnen på väg hem i Budapest ”Jag försökte förklara för honom hur mycket annorlunda det är att anlända till en kanske inte precis praktfull men i stort sett acceptabel, ren och prydlig station där allting klarnar för oss bara så småningom, stegvis, i tidsföljd…”
Budskap & Symbolik
Det huvudsakliga budskapet i boken är att man kan överleva en svår prövning, både kroppsligen och själsligen. Det sker steg för steg, precis som vi bryts ner.
Som jag tolkar boken så ligger symboliken djupt.
I början är Gyurka aningslös som en baby, men sakta inser han att världen är hård och anpassar sig till sitt öde, precis som vi alla gör under ett liv. Vi prövas och växer förhoppningsvis. Vi lär oss att hantera livets alla kast, ibland lika obegripliga som koncentrationslägret för Gyurka.
Det som är frågan och kärnan i boken ärvad väljer vi att ta med oss ur en situation, hatet och rädslan eller kärleken och hoppet? Alla väljer sin egen värld och väg inom sigsjälva!
Mindre symbolik är naturligtvis den gula Davidsstjärnan– symbolen för tyskarnas makt över en hel folkgrupp. Konstigt nog i en annan tid före Kristus symboliserar Davidsstjärnan föreningen av två trianglar: manligt och kvinnligt och föreningen av dessa motpoler. Övre trekanten är kvinnans vulva och den nedre en fallos. Den symboliserar sedan gammalt även världsalltet. Undrar om de tänkte på det, tyskarna?
Pojken Pjetyka får stå för symbolen av en medkännande men föga handlingskraftig värld. Tyskarna fick länge härja fritt innan någon till slut bestämde sig för att försöka stoppa dem. Gyurkas styvmor och Herr Fleichman får stå som symbol för alla som ser till sitt eget här i världen eller som ett mycket talande amerikanskt ordspråk lyder: taking care of number one!
SLUTORD
Ja, var ska jag börja? Jag hatar Förintelsen, jag hatar det människor gjorde, nej fel gör, mot varandra. Jag hatar den här boken, varför? Hur ska jag få er att förstå? Kertesz är en fuskare i mina ögon. Han gömmer sig, beräknande kall och stilistiskt, bakom en 14-årig pojke. Barn får inte vara så här känslokalla som Kertesz målar ut Gyurka. Det är hans eget sätt att hantera det han upplevt. Han vågar inte blotta det nattsvarta mörker han har i sin själ och frågan är varför? Varför skriver man något sådant här, utan sin egen själ, om det inte är hans sätt att göra sin plikt?
Åtskilliga offer har bönat; sluta inte berätta om Treblinka; Teresienststadt, Bergen-Belsen. De berättar, men de gör det med värme, ja konstigt nog för många att förstå, värme.Varför? Jo, det ska jag berätta för den som orkar höra.
När man slits ifrån någon som man älskar så högt som ens barn, make, syskon eller föräldrar då minns man varje sekund av den sista tiden var den än var någonstans. Man väger dem på en guldvåg och återupplever dem i fantasier, drömmar ja, vad som helst som får en att känna en stund att man är där… På sjukhus, en skräckens plats för många människor, i en enslig kammare eller ett koncentrationsläger spelar egentligen ingen roll.
Jag vet detta för jag har upplevt inte bara en gång utan flera gånger i mitt liv. Första gången var i barndomen när min älskade hund Sessi blev avlivad. Jag upptäckte att hon hade stora eksem under pälsen som jag rapporterade till mina föräldrar, och de tog beslutet, utan att fråga om min åsikt, att hon inte var värd vård. Det enklaste för dem var avlivning. Jag levde med ångesten att jag hade dömt henne till döden. Ingen frågade vad jag var beredd att göra, för att tjäna pengar nog att rädda henne!
Jag måste be om förståelse för att jag blir långrandig men jag är upprörd över denna bok, och jag kan inte behärska mig och nu tänker jag skriva fritt ur hjärtat!
Jag har begravt både min dotter och min Mor.
Sorgen, trots skammen, efter min dotter var enkel. Hon var ett oskyldigt flickebarn med vackra tankar och känslor omkring sig, men sorgen efter min mor var tung, nattsvart. Jag hatade henne under en period av mitt liv och vi stötte bort varandra. Jag fanns inte i hennes liv när hon blev sjuk i bröstcancer och när jag väl fick kontakt igen, efter över 10 års frånvaro, var det redan försent. Jag såg henne en enda och sista gång i februari 2001 innan hon dog i mars. Hon vägrade ta i sitt halvår gamla barnbarn, som hon aldrig sett förut. Ett oskyldigt barn frös hon ut pga mig och sin rädsla att bli dömd. Det är dessa minutrar, sekunder och timmar som jag syftar till i förordet. Jag skulle till viket pris och under vilka omständigheter som helst, vilja få chansen att se de mina igen, bara för att säga det jag inte fick då; att jag älskar dem och i min mors fall att jag förlåtit henne, men jag vågade inte det när jag såg henne sista gången och dessutom ville jag tro att hon skulle klara det, att jag skulle få chansen vid ett senare tillfälle.
Det här är den hemskaste bok jag läst. Inte pga det den beskriver om nazisternas systematiska eliminerande av oönskade grupper, utan pga Kertesz halva insats. Jag har vankat fram och tillbaks på nätterna väntande på orden och grubblande på om jag verkligen vågar säga vad jag tänker och känner. Mannen är ju trots allt nobelpristagare och erkänd över hela världen. Jag känner mig som barnet i kejsarens nya kläder.
Jag vet att förträngning är en stark mekanism i det mänskliga psyket, men meningen med romanen är ju att du får leva ut känslor som du inte orkar hantera på något annat sätt i ett levande men kontrollerat medium, både som författare och som läsare.
Man talar om stora konstnärer stort och yvigt, men sen visar det sig att det är ett barn som målat och inte en nyskapande impressionist?!.
Enkelt eller inte, genialiskt eller inte, ursäkta språket; ”skit samma”. Ämnet och vad det behandlar är så vidrigt att man får inte skriva så nonchalant så att ungdomar på nätet tar det som ; ”Jaha det var ju inte så allvarligt”. Jag gick ut dit för att se om någon annan delade min uppfattning och blev mörkrädd när jag läste recensionerna från vanliga svenska grundskoleelever. Auschwitz är på väg in i dimman nog ändå. Som en flicka skrev ”Visst stod det svart på vitt vad nazisterna gjorde i lägret, men det likgiltiga sätt det var beskrivet på gjorde att man aldrig fick någon känsla för det”
I sitt tal till nobelkommittén pratar Kertesz om sin plikt som Auschwitz- överlevare och han svänger sig med fraser om ”störst av allt är kärleken” men om det vore så- hur kunde Auschwitz hända då? Varför nämner han knappt kärlek i sin roman? I sista meningen refererar han till något som han kanske inte minns! Han kallar det lycka.
Någon har sagt ”han dödade dem med sin kärlek till varandra” jag tror att det var i filmen ”Den långa gröna milen” och det är en bra beskrivning av vad tyskarna gjorde, men varför har Kertesz ingen antydan till kärlek eller värme i sin bok? Vad är han rädd för?? Eller ljög han för kommittén och dolde sitt förakt i klyschor??
Kejsaren är naken!
Imre Kertesz
Imre Kertesz föddes i Budapest den 9 november 1929. Hans familj var av judiskt ursprung, men han säger själv att han inte var troende jude. 1944 blev han deporterad till Auschwitz och vidare förflyttad till Buchenwald. Där insåg han att han var utlämnad åt tyskarna och att de kunde döda honom när som helst, vilket fick oerhörd betydelse för hans författarskap längre fram i tiden.
1945 befriades lägret av de allierades styrkor och han kunde återvända till Ungern. 1948 började han som journalist på tidningen ”Világosság” i Budapest, men fick sparken när Kommunisterna tog över makten och tidningen blev partitrogen.Kertesz gjorde militärtjänst från 1951-1953. Liksom många andra författare som betraktades som dissidenter i diktaturstater fick Kertesz försörja sig så gott han kunde. Han arbetade med att översätta tyska författare som Canetti, Roth, Nietzsche och Freud.Han skrev också för teatern.
Han läste Albert Camus bok ”Främlingen” som påverkade honom djupt. Han skrev ensam i ett litet rum, medan hans fru arbetade. 1965 färdigställde han sin första bok ”Sorstalansag”, men den blev inte publicerad förrän tio år senare, i en förkortad version. Den baseras på hans erfarenheter men är inte självbiografisk. Publiceringen möttes av en mur av tystnad- ämnet var känsligt. Den inledde en trilogi följd av ”Fiasko”(1988) och ”Kaddish för ett ofött barn”(1990). Andra böcker han skrivit är ”Spårfinnaren”(1977), ”Den engelska flaggan”(1991) och ”Galärdagbok”(2002).
Efter murens fall 1989 kunde han börja verka mera öppet med föreläsningar och uppsatser bla. ”Holocaust som kultur”(1993). Han skilde sig från sin fru för att han vägrade sätta barn till världen i en ”värld som accepterade Auschwitz”.(Frun skaffade ny familj och barn). Han fick Brandenburgs litteraturpris 1995, Bokpriset för Europeisk förståelse 1997 och Welt-litteraturpriset 2000 och flera andra priser.
Så år 2002 kröntes hans verk med Nobelpriset i litteratur. Med sig till Stockholm, för att ta emot priset, hade han sin andra hustru Magda som bott i landsflykt i USA i många år innan hon återvände till sitt hemland.
Kertesz fick priset enligt akademien ”För ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”
Imre Kertesz mottager Nobelpriset ur Hans Majestät Konungens hand 2002
GOD AFTON!! – Avkopplande och välförtjänt – så hade maken och jag ordnat barnvakt och skulle gå på BIO…
Jag kände hjärtat svälla i bröstet av stolthet när Biskop Desmund Tutu deklarerade att Palme var anledningen till att Sydafrika inte blev ”antivita” efter Nelson Mandelas frigivande.
Någon har sagt ”han dödade dem med sin kärlek till varandra” jag tror att det var i filmen ”Den långa gröna milen” och det är en bra beskrivning av vad tyskarna gjorde, men varför har Kertesz ingen antydan till kärlek eller värme i sin bok? Vad är han rädd för?? Eller ljög han för kommittén och dolde sitt förakt i klyschor??
HEMIMAMMA - Brinner för en grön värld med ett rött hjärta och lever livet i närhet med döden! 