Hemimammas sorg – Sommaren är kort – döden är oundviklig – Men livet går vidare?

AFTON!! – livet & döden – sommar & höst – barndom & föräldraskap… Mina tankar behandlar många ämnen i min ofrivilliga ensamhet denna natt…

Och jag vet inte hur jag ska samla ihop detta sammelsurium av intryck, känslor och farhågor som trycker min själ…

Det mesta av denna sommar överensstämde med Ledins årliga prediktion – det regnade bort. Men det hade dock ingen större betydelse för mig då majoriteten av mina dagar spenderas i sängen eller min invanda insuttna gamla soffa…

Min andra dotters livs och dödsmånad (EMMA *10 / +28 Juli -99 )passerade utan att jag kunde besöka hennes grav en enda gång. Min kropp orkade inte.

Till min sorg fick jag se, när jag besökte min hemstad för en tid sedan, att min mammas grav vanvårdas och växer igen. Men jag klarar inte att upprätta eller slåss för hennes heder inför en människa vars själ verkar bortom räddning. Han orkar inte ens bry sig om sitt eget liv längre…

För en vecka sedan sedan kom CANCER och knackade på min axel och nu väntar jag på besked om han tänker ta mig detta år, eller om jag kommer att klara mig undan igen?

Inom mig hör jag förstås paniken – men jag vet ju att min kroniska sjukdom har redan utlovat en dödsdom som hänger över mig i form av omedelbar och okontrollerbar hjärtsvikt som kan ta mig vilken timma eller dag som helst – Jag har sett min EKG-kurva och fått förklarat för mig vad som kan hända – när som helst.

Men jag har ju vetat och väntat på detta i över tio år – ända sedan mamma dog 50 år gammal av bröstcancer.

Så vilken av mina sjukdomar kommer får äran av att ha stulit min makes lycka och mina barns trygghet? *ironi*

Förtjänar de verkligen det ödet? Oavsett vad jag själv känner och tänker?

Kanske jag dör – kanske jag överlever? Nuförtiden känner jag mig oftast likgiltig.

Mycket av min tid försöker jag hitta kraft att ens VILJA orka kämpa vidare.

Är det någon idé att ständigt resa sig igen när man snart nog slås ner – så fort man står upp igen?

På måndag kommer mötet jag fruktat hela sommaren. Nätverksmötet med läkaren och försäkringskassan.

Jag kommer ha med mig maken och min ”människa” som hjälpt mig enormt denna sommar och jag vet att min nuvarande läkare är en ”hjärteläkare” som drivs av en benign verklig önskan om att hjälpa. Jag hade bett honom att se dokumentärfilmen ”under our skin” om Borrelia-kontroversen och han hade gjort det när vi senast sågs och hade tagit till sig filmens budskap.

Vi får se vad representanten för Förnedringskassan säger…

AFTON!!

HEMIMAMMAS SORG – ATT FÖR*DÖD*MJUKAS AV MYNDIGHETER – öppet brev till Våra myndigheter.

EFTERMIDDAG…. I några dagar så har Jimmy Fredrikssons och hans familjs öde oroat mina sinnen… =0(

Tusentals människor sluter upp i de sociala media. Vissa fördömer och andra stöttar…

Tidningarna rapporterar…

Men hur många kan verkligen förstå vad de utsatts för? Rent spontant ville jag skriva ett inlägg i den harmsna indignation jag kände, och det i ett högt tonläge och omedelbart – så upprörande är det, att inte läkarnas ord om människors sjukdomar eller arbetsförmåga tillåts vara rådande, utan att en myndighetsperson tillåts ge någon kalla handen på detta brutala sätt.

Men jag klarade inte av det vid det tillfället – eftersom det var FÖR nära – och jag kan så väl förstå Jimmy och vad han går igenom med sorgen efter MEJA.

Jag har upplevt detsamma… och till skillnad mot Jimmy, så stod jag ensam…

Försäkringskassan har inte varit innehavare av mänsklighet på många år, kan man dra slutsatsen när man skummar alla de historier som förekommit i media… och de kastar ut sjuka oavsett sjukdom eller arbetskapacitet och de lägger ner kontoren så att deras handledare inte ska behöva möta sina offer – utan bara kunna lägga på luren…

Tyvärr har jag känt flera gånger under livet att man är någon sorts underklass när man är ensamstående med barn.. Allra helst om man drabbats av sorg och vilket dråpslag det är att be om hjälp från socialen för att få begrava min dotter… Hur de bestämmer vad som får göras och inte göras i den situationen är grymt och omänskligt och förnedrande.

Då levde jag med min lilla dotter, Tripp, då 1,5 år. Mina mammadagar hade gått åt och när jag väntade vårt andra barn, valde mina barns pappa ett annat liv. Jag skulle försöka klara mig på 1500 kr i månaden som garantipengen var då, och det förstår nog vem som helst att det inte går… Jag fick gå till socialen för att få hjälp, något som jag blivit uppfostrad till att man inte gör, man bär sin vikt i samhället. Visst hjälpte de mig, men det känslomässiga traumat av att få hjälp på ”nåder” var tyngre för mig än att min karl övergivit mig.

Det räckte alltså inte med att mitt barn dog – utan jag fick vara tvungen att redovisa varenda krona och argumentera för att få min dotters begravning. Att välja en billig sten för att få råd med texten. Att mäta varje bokstav i dödsannonsen, att välja billiga blommor…

TOTAL FÖRNEDRING…

Detta är viktigt att diskutera, och min historia är ett gott exempel på att man inte är skyldig själv till sin fattigdom alla gånger och att först uppleva sorg och sedan förnedringen att behöva be om hjälp och bli skriven på näsan om din anhörigs begravning tror jag att många invandrade från krigshärdar kan identifiera sig med…

Jag hade tur, jag hade en sympatisk läkare och det var före Moderaternas omstruktureringen av vårt land, innan Försäkringskassan blev Förnedringskassan,  så jag fick vara hemma och jag fick dessutom hjälp med sorgearbetet från Mödravården.

Så småningom reste jag mig upp… både ur min relativa fattigdom och sorgen.

Det tog ett år. Vad är det för fel på det så kallade sorgeåret? Det var en bra tradition vi hade förr.

Det som bör påpekas är att det är inte bara dödsfallet som är grunden till hans mående utan den LÅNGA kampen för att hans dotter ska överleva överhuvudtaget, sammantaget med att samtidigt möta sin hustrus och deras övriga barns behov, som slitit ut honom.

Det motsvarar att bli utbränd och lida av Posttraumatiskt stresssyndrom på samma gång. 

Varför kan man inte bara tänka sig in i hans skor och försöka föreställa sig situationen innan man dömer ut hans historia?

Jag betalar gärna skatt för att de som behöver hjälp oavsett anledning ska få den. Och ju fler som gör det, med gott hjärta och avsikt, desto mindre börda för var samhällsmedborgare.

Enligt mitt sätt att se det är det tio gånger lättare att motivera att han ska bara arbeta i enlighet med vad han och hans läkare kommer fram till att han klarar, än att motivera politikers höga pensioner och de betalas OCKSÅ av det allmänna…

Cecilia Udin kan inte ha upplevt förlust av ett barn – det är en upplevelse som skänker ödmjukhet åt de som överlever… Hon skulle kanske behövt lite av den varan – men rätt var det är så kan livet, eller snarare döden drabba henne också…

Man har ju behov att skapa sig minnen när man sörjer och att veta att man får göra det fint tror jag är en instinkt…
Det var när vi började begrava människor och dekorera dem för 200 000 år sedan som vi verkligen blev människor…
Symbolhandlingar kring döden är ju det som skiljer oss från djuren… och att då neka människor det mest mänskliga som finns??

I mina ögon är det kallare än graven våra barn ligger i :-(

Andra som skriver:

glamouramamama.wordpress.com/2012/05/07/sa-ditt-barn-har-dott-ja-men-big-deal-da/

Relaterad Media:

AB1, AB2, AB3, AB4SVT, EX, DN1, DN2, DN3

Hemimammas tankar – Monumentala stunder i livet…

GOD AFTON!! Jag och min äldsta dotter TRIPP hade en ”Mor/dotter-dag” idag.

Hon behövde nya skor, som införskaffades och sedan åt vi middag ute och avslutade med att se min favoritfilm alla kategorier:

”TITANIC – 3D”

Den perfekta metaforen för vad som är felet i vår värld…

Man låste in tredjeklasspassagerarna under däck, för att bereda plats för de rika, mäktiga och högvälborna…

Nästan 1500 människor fick offra livet för att drygt 700 människor skulle överleva… Två fattiga för en rik… bara för att rederiet inte ville installera livbåtar för alla ombord på den tiden…(misstänkt lik Alliansenpolitik?) eftersom det skulle göra däcket för belamrat för Första klassens promenader…

Första gången som jag såg den, var förstås på bio – originalversionen från 1997.

Då grät jag floder till scenen där man letar efter överlevande bland isen och man vänder på ett kvinnolik som har en bebis i famnen. Som förstås är död. Ett knep i filmens värld att göra katastrofer mera greppbar och därmed fasansfull. 

Verkligheten överträffar alltid filmen, det är jag själv ett vittne om. När jag såg ”TITANIC” och grät över det lilla livets bräcklighet, var jag nybliven mamma. Min första dotter TRIPP var då ett halvår gammal och var ensam själv med pappa för första gången den där kvällen 1998.

Föga anade jag då att jag bara ett år senare skulle hålla ett dött spädbarn själv i famnen.

Min andra dotter Emma. Delar av min själ ville också lämna in då. Min dotter hade precis förlorat sin lillasyster till döden och sin Pappa till ett annat liv så jag hade inte rätt att också lämna henne. När 24 timmar gått och jag inte hoppat ut från balkongen där vi bodde då så tog jag beslutet att vi SKULLE klara det.

Som ni alla vet så är det inte den första fighten i mitt liv och inte den sista heller. Men den viktigaste – eftersom den lärde mig att se mig själv för den jag var och till fullo uppskatta mitt hjärta och min styrka. Som kommit andra till del och godo MÅNGA gånger sedan dess.

Det betydde jättemycket för mig att se samma film och se samma scen och se min äldsta, numera 14 åriga dotters omedelbara förståelse för mina tårar… och det gjorde upplevelsen monumental att uppleva den i 3D…

”INTE ENS GUD FADER SKULLE KUNNA SÄNKA DETTA SKEPP”

Bruce J Ismay, ägare av Titanic, som klädd i kvinnosjal smet ner i en livbåt och räddade sig till livet. 😦

”Nej kanske inte Gud Fader klarar det – Men MODER JORD”

Hemimamma, Titanicfantast och lekmanssocialantropolog och folklivsforskare 😆

Nu följer jag förstås den nyproducerade miniserien på SVT…  men – tyvärr många detaljer som går stick i stäv med historiska fakta…

Nästa film blir Johnny Depp’s nya, men då går jag med Jesusmannen:

”Dark Shadows”

.

Fantastiska dokumentärer om Titanic:

Titanic: The True Story (2001)

Titanic – Birth.of.a.Legend

Last Mysteries of the Titanic (2005) Discovery Channel – Extended Edition

RMS Titanic Survivors True Accounts of The Sinking

GOD AFTON!!

HEMIMAMMAS SORG – I NÄRHETEN TILL DÖDEN… Att förlora sina barn, det svåraste i livet…

AFTON!! I natt vill jag tala till en älskad vän om sorg och smärta… och hopp… kärlek…

Men framför allt om vänskap och kanske tro?

Igår på dagen fick jag beskedet att en av mina bästa vänners son akut har hamnat på sjukhus.

Han har nått det sista stadiet i en mycket allvarlig sjukdom med mycket dåliga odds.

Tanken går förstås i första hand till dig, min vän, som för andra gången tvingas att leva med den största förlusten man kan gå igenom som människa och det är att förlora sina barn. Men även till de övriga i familjen som riskerar att förlora en far och en make.

Jag tände det ljus jag lovade dig.

Jag har tänt ett ljus och alla mina tankar och böner går till alla makter att det ska gå vägen så att alla planerade behandlingar fungerar och du får ha din son kvar min vän. Jag vill att du ska veta detta och jag vill att alla i bloggen ska skänka dig en tanke…

Och kanske en bön?

.

Men du avgör själv om du vill berätta vem du är.

Jag är i varje sekund med dig. Jag är där och förstår, eftersom jag själv varit där.

Jag har förlorat en son och en dotter och ett barn som jag inte ens hann betrakta som ett barn innan det var borta.

Mitt första barn dog i magen och jag tvingades föda fram det, men det var innan man nått så långt att mamman fick se sitt barn. Men en snäll sköterska bröt mot reglerna och berättade att det var en pojke… Den upplevelsen krossade ett ungt pars liv och vi skildes åt.

Många år senare bildade jag en ny familj och efter min äldsta dotter kom Emma. Som dog när hon var 18 dagar gammal.

Av olika skäl sprack även den familjen. När Emma dog, dog jag. Fast min dotter hade förlorat en syster och sin far, så jag hade inte rätt att orsaka henne en förlust till. Så jag ”levde vidare” som en levande död. Jag åt inte och jag sov inte… 45 kilo tung var jag när jag insåg att jag var tvungen att verkligen börja leva igen om inte Tripp skulle bli moderlös också.

Min tredje familj gav mig två syskon till min dotter. Allt gick bra och oddsen funkade.

Men familjen sprack ändå – fast det hade inget med barnen att göra.

Så för sex år sedan drygt så påbörjade jag min fjärde och förhoppningsvis sista familj.

Jag har fått två underbara små barn till, så nu har jag fem ungar som lyser upp mitt liv.

Det sista barn jag miste, gjorde att jag aldrig kan få ett barn till för då, likt Karl-Oskars Kristina så dör jag vid förlossningen om inte annat… Det är vad ett utomkvedshavandeskap gör med underlivet… det ökar alla risker mångfalt…

Så jag förstår din ångest, jag förstår din oro och alla dina frågor om vad som ska hända sedan…

Jag kan inte lova att din son kommer att få leva. Jag vet av erfarenhet att det inte alltid går som man vill. Och ber.

Men jag lovar att er kärlek kommer att få leva och växa, via dina barnbarn.

Jag vill ge dig en smula hopp…

Se denna bild:

Visst är de vackra?

Bilden är tagen i somras på Naturhistoriska museet, i mörker-rummet där man demonstrerar fluorecenserande stenar

Mörka svarta stenar… men minsta gnutta ljus laddar dem och de börjar lysa upp mörkret… och skapar tro…

När man sörjer sina barn, så är man den där stenen, men man har glömt att hoppet ligger i att ett litet ljus ska hjälpa en att kunna lysa igen…

.

Jag har genom livets egen längtan efter sig själv fått mitt ljus tillbaka, så min sten glöder varmt rött som centerstenen

Min sorg finns där, och ibland min smärta.

Men mest av allt finns kärleken ♥ och därmed hoppet. Och bönen.

Så nu min vän,

Vare sig det går väl eller inte, så kommer jag försöka att med min kärlek hjälpa dig om du förlorar hoppet om ljuset.

Låt min vänskap till er alla, vara den sten som hjälper era stenar att glöda ♥

Musiken är världens bästa språk oavsett det handlar om sorg eller kärlek:

.

JAG KOMMER ALLTID FINNAS DÄR  ♥

JAG ÄR DIN VÄN

HOPPFULL AFTON!!

Hemimammas kamp – *Ett ljus i mörkret* – Min hjärtefråga ~♥ Sen avnavling ♥~

angel_loves.png

GOD AFTON!! Häromdagen fick jag en länk till en nyhet av GHOST, som gjorde mig väldigt glad att läsa.

Det gav mig ett litet hopp mitt i allt det mörka och onda som försiggår uti världen just nu… Det gällde nämligen min största hjärtefråga ”SEN AVNAVLING” Citat från artikeln:

”Ny forskning visar att om man väntar tre minuter med att klippa av navelsträngen på ett nyfött barn så minskar risken för att det senare ska drabbas av järnbrist. Förklaringen är att navelsträngen innehåller ungefär en tredjedel av fostrets blod under graviditeten. Efter det som kallas avnavling stannar det i barnets kropp. Tidpunkten för när navelsträngen klipps av varierar mellan olika förlossningskliniker. På en del håll görs avnavlingen direkt efter födseln, på andra håll väntar barnmorskorna några minuter med ingreppet. Forskarna vid Umeå universitet rekommenderar nu att sen avnavling blir standard vid normala förlossningar.” Forskningsresultaten presenteras i ansedda British Journal of Medicine.

Citat ur nästa artikel om Halmstadsstudien:

”I större delen av världen är det vanligast att sätta en klämma på navelsträngen direkt när barnet fötts och i Sverige har det varit rutin vid två av tre förlossningar. Då är det lättare att ta det första blodprovet på barnet, men man har också varit rädd för att barnet kan få gulsot eller svårt för att andas. Några sådana biverkningar med sen avnavling, har den nya studien inte visat, säger Ola Andersson, som är överraskad över att navelsträngsblodet i medicinskt litteratur har kallats för ”medicinskt skräp”.

Man har ansett att blodet i navelsträngen saknar nytta och jag är glad om vår forskning kan ändra på den uppfattningen.

2d456c854afc25db.jpg

Lyssna sedan på detta radioprogram från ”Studio ett” om stamceller och navelsträngsblod där man intevjuar föräldrar och det finns en intervju med Professor Anders Fasth, där han kritiserar de amerikanska blodbankerna.

”Blod från navelsträngen har blivit ett hett debattämne iUSANyblivna föräldrar erbjuds att spara sin bebis navelsträngsblod, för att blodet innehåller stamceller.Blodbankerna erbjuder att spara blodet för användas vid eventuella svåra sjukdomar i framtiden.

Men förvaringen är dyr, samtidigt som ingen vet hur värdefulla stamcellerna kan bli när barnet växer upp. Vår reporter Katarina Andersson träffade två nyblivna föräldrar. Samtal med Anders Fasth överläkare vid Drottning Silvias barnsjukhus och medicinskt ansvarig för den nationella navelsträngsblodbanken”

Detta förfarande beror på att man har upptäckt att stamcellerna i blodet alltså kan hjälpa vid svåra sjukdomar(artikel i ”Forskning och Medicin”) citat nedan där man intervjuar Professor Anders Fasth, som företräder den Nationella blodbanken situerad i Göteborg.

nyforlost_bebis_med_mamma_big.jpg”Anders Fasth har varit med om en spännande utveckling från starten av sina medicinstudier 1965. Då hade forskarna nyss förstått att thymus (brässen) trots allt var till nytta och ett viktigt immunologiskt organ. Ny kunskap om vårt immunsystem kom sedan så snabbt att en av Sveriges kända immunologer, Göran Möller, skrev iLäkartidningen 1988 att de stora upptäckterna inom immunologin redan var gjorda.

— Tänk vad fel han hade, säger Anders Fasth. Fram till dess och ytterligare ett årtionde var forskningen fokuserad på det adaptiva immunsystemet och man mer eller mindre ignorerade det medfödda immunsystemet. Den delen av vårt immunsystem delar vi med de ryggradslösa djuren och till och med i vissa delar med växterna.

Idag har fokus vänts mot det medfödda immunsystemet och vi har förstått hur komplext och viktigt också denna del av immunförsvaret är. Vi har dessutom fått en ny grupp sjukdomar, de så kallade autoinflammatoriska sjukdomarna, som i många fall visat sig vara ärftliga sjukdomar i det medfödda immunförsvaret.”

Emmas kista.jpegDet är ENA sidan.

Den andra sidan hette Emma och var min dotter.

Hon och fyra andra av mina barn drabbades av skador som är för tidigt avnavlingsrelaterade, som accepteras av en mängd länder (med en mängd forskning bakom sig), förutom Sverige.

BLODBRIST är den ENDA (hitintills) accepterade skadan i Sverige.

Skillnaden är att min dotter dog, troligen till följd av de skador hon fick.

Radioprogrammet och artikeln ovan är troligen agendan bakom att man låter barn skadas och jag vill vara ”objektiv” nog att redogöra för det positiva med attlåta våra minsta barn göra något som inte ens får göras av en vuxen blodgivare.

Att donera nästan hjälften av sitt blod och utstå konsekvensen därav.

FÖR HUR SKULLE DU MÅ OM DU BLEV SJUK OCH HÄLTEN AV DITT BLOD VAR BORTA???

TROLIGEN INTE SÅ BRA.

”När barnet ligger i mammans mage har det sitt blod cirkulerande i sin kropp, i moderkakan och i navelsträngen. Allt detta blod är barnets men det cirkulerar runt eftersom barnet behöver hämta upp syre och näring utanför sin egen kropp.

Jämför med att vara kopplad till en maskin som hjälper kroppen att pumpa runt blodet. Blodet går från din kropp, in i maskinen och sen tillbaka till din kropp. Om man ska koppla bort dig från den här maskinen är det ju en ganska bra idé att se till att du får allt ditt blod, så man inte lämnar kvar en stor del av DITT blod i maskinen, eller hur?”  Så skriver Becka i sin blogg.

Jag vet hur man mår om man blir av med för mycket av sitt blod. Sommaren -09 var jag tvungen att uppleva ett utomkvedshavandeskap. När jag vaknade från min operation, som vart så hastigt och lustigt påkommen, att jag inte fick invänta att min man skulle kunna komma och vara med mig innan jag rullades in (vilket frustrerade envisa Hemimamma fruktansvärt) och ”ta farväl” Gud förbjude, men man kan ju aldrig vara helt säker…

Nåväl, när jag kom till sans igen lät man mig förstå att jag hade över 1,5 liter blod i buken… Det var tydligen på håret sade läkaren… Då hade jag ändå ÖVER hälften av mitt blod kvar…

Då är tanken inte så absurd, att Emma, som alltså avnavlades tidigt, som fick hypoglykemi ”sockercoma” (Finns i förlossningsjournalerna), direkt efter förlossningen, alltså ett tydligt tecken på att hennes blodmängd inte var tillräcklig och sedemera, tre veckor senare dog, troligen av en infektion av ett enterovirus, alltså en enkel förkylning.

moderkakstöld.gifLåter det rimligt att ett barn ska dö av en förkylning, för att hennes immunförsvar stulits??

När hon föddes var det som ”Diabetiker”, När hon dog, var det som en ”AIDS – patient”

Tre till, av mina sex barn, föddes som ”diabetiker” Jag kan syndromet utan och innan. Det är t.o.m ett faktum att deras tillstånd inte skulle upptäckts och behandlats om inte JAG som mamma KRÄVT blodprover omedelbart efter förlossningen, vis av erfarenheten, när min äldsta dotter HÖLL PÅ ATT DÖ när hon föddes för tolv år sedan, av ALLVARLIG hypoglycemi, alltså sockercoma med medvetslöshet och risk för dödsfall om inte tillståndet upphävs OMEDELBART.

Notera scenen till höger…

En mor och hennes två fina barn. I vanliga fall en rörande och glad scen. En flicka som klappar på sin lilla syster. Det är bara ett fel med bilden.

Den lilla systern är död och bilden togs när jag och min Tripp skulle ta farväl…

Att jag publicerar bilden, kan vara kontroversiellt.

Men jag vill visa vad följden kan bli av tidig avnavling.

Jag vill att ni som läser verkligen ska förstå att detta är verkligt.

Jag är inte bara en siffra i statistiken.

Jag lever med denna förlust, varje dag. Jag har skäl att bry mig och att göra så gott jag kan för att ingen mer ska drabbas…

Mig veterligen har bara jag drabbats på detta sätt som jag känner till, men jag är säker på att andra också kan ha drabbats, om inte av detta, så någon av alla de andra skadorna som är förknippade med tidig avnavling, som drabbar barn varje dag i vårt land…

Så nyheten att ytterligare forskare står bakom kampen för att man ska fördröja avnavlingen är enormt viktig…

Fast de som tjänar pengar på det, bryr sig inte, FAST DET REDAN FINNS NATIONELLA RIKTLINJER som borde införas på alla sjukhus i hela landet… med självaste Göran Hägglund och hans ohemula kompanjoner i spetsen.

”Det du gör talar högre än det du säger”

Relaterade artiklar:

FÖDELSEHUSET  tråd44

FILMKLIPP om vilket HOT nya avnavlingsreglerna är mot stamcellsbanken

SvD1,  SR1,  SR2SR3,  FoMTV41,  TV42,  BMJ1DN1, AB1

http://makeyourbabyproud.com/us/ (om att spara navelsträngsblod)

Några Tidigare inlägg om detta:

https://hemimammashetsiga.wordpress.com/2010/06/15/hemimammas-tankar-effekten-av-for-tidig-avnavling-lindadet-som-orsakas/

https://hemimammashetsiga.wordpress.com/2010/07/27/hemimammas-tankar-var-ar-respekten-for-de-doda-pa-semester-arg-och-sorgsen-0-hemimamma/

https://hemimammashetsiga.wordpress.com/2010/07/28/hemimammas-tankar-sorgens-dag-den-fred-jag-hade-slutit-med-hennes-ode-ar-krossad/

https://hemimammashetsiga.wordpress.com/2011/01/06/hemimammas-tankar-barnen-har-vi-ratt-att-skada-och-doda-dem-for-profit-och-egoism/

https://hemimammashetsiga.wordpress.com/2011/02/20/hemimammas-kamp-barnaoffer-tvangsskilsmassor-goran-hagglund-mammons-tillbedjare-har-talat/

SLUTA RÅNA SPÄDBARNEN PÅ DERAS BLOD – DE BEHÖVER DET SJÄLVA!! (Facebookgrupp)

ARTIKEL I SvD SOM KAN KOMMENTERAS, SKRIVEN BLA AV , GÖRAN HÄGGLUND om PATIENTSÄKERHET?? Vilken sådan avser han? Inte barnens i alla fall!?

GOD AFTON!!