Hemimammas sorg – Sommaren är kort – döden är oundviklig – Men livet går vidare?

AFTON!! – livet & döden – sommar & höst – barndom & föräldraskap… Mina tankar behandlar många ämnen i min ofrivilliga ensamhet denna natt…

Och jag vet inte hur jag ska samla ihop detta sammelsurium av intryck, känslor och farhågor som trycker min själ…

Det mesta av denna sommar överensstämde med Ledins årliga prediktion – det regnade bort. Men det hade dock ingen större betydelse för mig då majoriteten av mina dagar spenderas i sängen eller min invanda insuttna gamla soffa…

Min andra dotters livs och dödsmånad (EMMA *10 / +28 Juli -99 )passerade utan att jag kunde besöka hennes grav en enda gång. Min kropp orkade inte.

Till min sorg fick jag se, när jag besökte min hemstad för en tid sedan, att min mammas grav vanvårdas och växer igen. Men jag klarar inte att upprätta eller slåss för hennes heder inför en människa vars själ verkar bortom räddning. Han orkar inte ens bry sig om sitt eget liv längre…

För en vecka sedan sedan kom CANCER och knackade på min axel och nu väntar jag på besked om han tänker ta mig detta år, eller om jag kommer att klara mig undan igen?

Inom mig hör jag förstås paniken – men jag vet ju att min kroniska sjukdom har redan utlovat en dödsdom som hänger över mig i form av omedelbar och okontrollerbar hjärtsvikt som kan ta mig vilken timma eller dag som helst – Jag har sett min EKG-kurva och fått förklarat för mig vad som kan hända – när som helst.

Men jag har ju vetat och väntat på detta i över tio år – ända sedan mamma dog 50 år gammal av bröstcancer.

Så vilken av mina sjukdomar kommer får äran av att ha stulit min makes lycka och mina barns trygghet? *ironi*

Förtjänar de verkligen det ödet? Oavsett vad jag själv känner och tänker?

Kanske jag dör – kanske jag överlever? Nuförtiden känner jag mig oftast likgiltig.

Mycket av min tid försöker jag hitta kraft att ens VILJA orka kämpa vidare.

Är det någon idé att ständigt resa sig igen när man snart nog slås ner – så fort man står upp igen?

På måndag kommer mötet jag fruktat hela sommaren. Nätverksmötet med läkaren och försäkringskassan.

Jag kommer ha med mig maken och min ”människa” som hjälpt mig enormt denna sommar och jag vet att min nuvarande läkare är en ”hjärteläkare” som drivs av en benign verklig önskan om att hjälpa. Jag hade bett honom att se dokumentärfilmen ”under our skin” om Borrelia-kontroversen och han hade gjort det när vi senast sågs och hade tagit till sig filmens budskap.

Vi får se vad representanten för Förnedringskassan säger…

AFTON!!

Annonser

18 thoughts on “Hemimammas sorg – Sommaren är kort – döden är oundviklig – Men livet går vidare?

  1. HEMIMAMMA skriver:

    Håll tummarna att jag får positiva svar både på mammografibiopsin och ”domen” från försäkringskassan… =0(

    • kickie skriver:

      Jag ska hålla alla fingrar o tår o mkt mer därtill. F-K är en lurig djäkel, dem kan man aldrig lita på. Nu är det hög tid för dem o andra ansvariga att visa medmänsklighet. Ibland undrar jag hur du orkar, finns dem som skulle gett upp för länge sen, såna som inte orkar slåss med myndigh.
      Massor me goa kramizar till dig vännen.

      • HEMIMAMMA skriver:

        Jag undrar allt oftare själv hur jag ska orka?

        Bloggen har alltid gett mig styrka och driv och känsla av att ha en mening bortom barnen när jag inte kan göra något annat – men oftast orkar jag inte ens blogga längre – och då blir det ändå tyngre…

        Goa Hemikramizar ♥

  2. mariadesuede skriver:

    Jag hoppas att resultet från mammografin är negativt, positivt för dig.

    ”Så länge det finns ungar så finns det hopp…” Turistens klagan, vår käre Cornelius… Nog finns det några som skänker dig styrka att fortsätta kämpa, men en liten tår emellanåt gör gott…

    Skönt att du har stöd utanför familjen, det behövs lite medvind…

    Jag har ju förlorat mina vänner när de hade fyllt typ 20… Som jag har delat barndomen med… Nu börjar jag oroa mig för mamma, åldersrelatetade sjukdomar… Det räcker inte med det, Stefan som har diabetes, jag skulle få springa till höger och vänster om jag flyttade till Sverige…

    Örnkramar

    • HEMIMAMMA skriver:

      Ja, barnen är mitt främsta skäl att överleva och inte ge upp, det är sant och de är en stor orsak till att jag inte gett upp…

      och mycket av mina tankar kretsar kring vad som ska hända dem om mitt hjärta ger upp innan jag besegrat Borrelian… =0(

      Sorgsna Hemikramar ♥

  3. suttecity skriver:

    ♥ Största varma och innerligaste styrkekramen!! ♥

  4. Jag skriver:

    Jag håller tummarna hårt! Hoppas också att ett bra besked får dig att orka vidare igen. Hälsan betyder så mycket för att man ska känna att det är värt att fortsätta kämpa. Jag ska ha möte med Af och Fk i början på september. Det är absurt. Jag har varit utförsäkrad en gång redan, gått introduktionen på Af och blivit sjukskriven igen. Nu blir det annat program och jag kommer att behöva ta tjänstledig från det jobb som jag är sjukskriven ifrån. Läkaren tänker skriva ett intyg att jag blir försämrad i min sjukdom om jag deltar, vilket jag blev förra omgången, men föga hjälper väl det. Vi får kämpa, Hemi och inte låta oss dras ner.
    Jag tänker på dig i din väntan på besked.
    Kram

    • HEMIMAMMA skriver:

      Och jag tänker hoppas och håller tummarna för dig med =0(
      Som jag sade till läkaren häromdagen:

      ”om jag inte blivit så väl bemött av honom och Maria min människa så hade jag inte överlevt fram tills nu.” Jag hoppas att han förstod vad det betyder att ha en läkare som bryr sig.

      Min Maria har dessutom ordnat så att jag har fått pengar från AFA försäkring – så denna månad har vi kunnat sätta mat på bordet utan att välja bort medicinen…

      Så visst finns det saker som är värt att kämpa för – men vissa dagar känns det övermåttan svårt 😦

      Hemikramar ♥

  5. Svante skriver:

    Jag gillar inte hur du har det, men ska hålla tummarna för dig så fort jag kommit hem från Ljungskile.
    Svante

  6. sirpamaarit skriver:

    Åhhh,blir helt tagen av det du skriver..så svårt..vet inte vad jag ska säga,bara önskar och hoppas innerligt att det går bra med ”allt”..Varma styrkekramar från Sirpa!

  7. […] Är det någon idé att ständigt resa sig igen när man snart nog slås ner – så fort man står upp igen?” De skrev hon 23 AUGUSTI, 2012. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s