Hemimammas kamp – Italien behöver ASTRID – Non usare mai la forza!! NIEMALS GEWALT!! ALDRIG VÅLD!!

GOD AFTON!! Just nu är jag väldigt arg indignerad och upprörd. Mannen som sågs slå sitt barn i förra veckan får åka hem i väntan på dom.

ART EX * Art DN  * Art DN   * Art AB * Art AB * Art SVT *

Plötsligt kastas jag i ett häkte långt ifrån mina barn och detta på grund av en stor orättvisa”, sa den känslosamme 46-åringen i rätten idag. Colasante arbetar till vardags på ett dataföretag i Canosa di Pugli i södra Italien, där han också är kommunpolitiker.

”Jag hyser förtroende för det svenska rättsväsendet, sa Colasante till Rapport. De lär förstå mina skäl och därmed inse att jag blivit orättvist behandlad”. Enligt åklagaren erkände dock den åtalade vid gripandet att han misshandlat sonen. En av poliserna som grep den misstänkte ska vittna i rättegången.

Flera vittnen såg hur politikern Giovanni Colasante slog sin 12 årige son på en gata i Stockholm. I dag stod han inför rätta. ”Det var ett kraftfullt övervåld. Jag sprang fram för att rädda pojken. Han vek ihop sig av smärta eller chock”, säger ett av vittnena. Försvaret visade i rätten upp en bild på sonen för att bevisa att han är för stor för att bli lyft och skakad i håret, vilket åklagaren hävdar. Det är omöjligt. Pojken är 150 centimeter och 50 kilo tung, då borde min man ha haft en del hår i handen, säger hustrun”

Giovanni Colasante hävdar att han grep tag i pojkens jacka, vilket familjens vänner också vittnar om i rätten. Dom i det omdiskuterade fallet, som fått mycket uppmärksamhet både i Sverige och Italien, faller den 13 september.

Jag VET att man kan visst bli lyft i håret när man väger 50 och är 170 cm lång och 16 år gammal – utan hårförlust

Har någon frågat pojken vad som hände?

”Scappellotto” = örfil så ser flertalet Italienare på det hela…

Forskarna uppskattar att ungefär 20.000 barn mellan 0 och 12 år utsätts för allvarlig misshandel varje år. Men mörkertalet är stort, och vad som ligger bakom det ökande antalet polisanmälningar de senaste tio åren är i stort sett höljt i dunkel.  Studien som gjordes 2006 visade att den typ av mild misshandel som hade ökat var vanligast i medelklassfamiljer, och framför allt bland barn i åldrarna 2–5 år. Enligt forskningen kan det bero på vår livsstil, när föräldrarnas yrkesliv krockar med en trilskande fyraåring som inte vill gå till förskolan på morgonen.

http://svt.se/embededflash/2526233/play.swf   (klipp från rapport)

Jag antar att domstolen tar hänsyn till de kulturella skillnaderna mellan våra länder… Det gör mig oerhört upprörd och får mig att fundera på hur man skulle kunna väcka det landet och välkomna dem till 2000-talet…

I Italien så verkar åsikterna gå isär, även om flertalet verkar tycka att det är ok att örfila barn.

”Ni är så politiskt korrekta att man kräks på er ni svenskar.”

http://svt.se/embededflash/2526270/play.swf  (klipp från Rapport)

I studion berättar Malin Alfvén om var gränser går och varför.

http://svt.se/embededflash/2526289/play.swf (intervju i Rapport)

Själv sitter jag och tänker på Astrid och det tal hon höll en gång.

Astrid Lindgren backade inte för att skriva om det mest tabubelagda. Hon utmanade den tyska läsarkretsen när hon tog emot de tyska bokhandlarnas fredspris i Frankfurt 1978. Det var ett prestigefyllt pris, som tidigare tilldelats bland annat Hermann Hesse, Martin Buber och Albert Schweitzer.

Manuskriptet till talet vid prisutdelningen med rubriken ”Niemals Gewalt” (Aldrig våld), var en stark plädering mot våld och aga i barnuppfostran, men det fick Astrid Lindgren tillbaka med beskedet att hon inte behövde hålla något tal utan bara tacka för priset ”kurz und gut”. ”Då avstår jag från priset ”.

Prisnämnden i Frankfurt backade och talet orsakade sedan en stor debatt om ”den svarta pedagogiken” i Tyskland. I Sverige var Astrid Lindgren, tillsammans med barnboksförfattare som till exempel Gunnel Linde, aktiv när det gällde att genomdriva lagen mot aga året efter, 1979.

DET ÄR DAGS ATT ITALIENARNA LÄSER DETTA TAL:

Aldrig våld! – tal hållet av Astrid Lindgren vid mottagandet av Tyska Bokhandelns Fredspris i Frankfurt den 22 oktober 1978

”Kära vänner!

Det första jag har att göra är att tacka, och det gör jag av hela mitt hjärta. Den tyska bokhandelns fredspris har en sådan glans omkring sig och känns som en så stor utmärkelse att man nästan sviktar när det läggs i ens händer. Och nu står jag här, där under åren så många kloka män och kvinnor har lagt fram sina tankar och förhoppningar om mänsklighetens framtid och om den eviga fred, som vi alla längtar efter. Vad kan jag säga som inte redan är sagt på ett bättre sätt än jag kan göra?

Att tala om fred är att tala om någonting som inte finns. Verklig fred finns inte på vår jord och har väl aldrig funnits annat än som ett mål vi tydligen inte kan nå. Så länge människan har levat på det här klotet har hon ägnat sig åt våld och krig, och den bräckliga fred som finns är ständigt hotad. Just nu lever hela världen i fruktan för ett nytt krig, som skall förgöra oss alla. Inför det hotet arbetar fler människor än någonsin tidigare för fred och nedrustning, det är sant. Det kunde vara ett hopp. Med det är så svårt att vara hoppfull.

Politikerna samlas i stora hopar till toppmöten, och de talar så varmt för nedrustning, men bara den nedrustning som de vill att någon annan skall göra. Ditt land, skall nedrusta, inte mitt! Ingen vill börja hos sig själv, ingen törs börja, därför att alla är så rädda och har så liten tilltro till andras fredsvilja. Och medan nedrustningskonferenserna avlöser varandra pågår den mest vanvettiga upprustningen i mänsklighetens historia. Det är inte underligt att vi alla är rädda, antingen vi bor i öst eller väst, norr eller söder, antingen vi lever i en stormakt eller i ett litet neutralt land. Vi vet att ett nytt storkrig skulle drabba hela mänskligheten, och om jag ligger död i en neutral eller inte neutral ruinhög kan inte göra stor skillnad.

Måste vi inte, efter alla dessa årtusenden av ständiga krig, fråga oss om det är något konstruktionsfel på hela människoarten, eftersom vi alltid griper till våld? Och är vi dömda att gå under för våra aggressioners skull? Vi vill alla ha fred. Finns det då ingen möjlighet att vi kan förändra oss, innan det är för sent? Att vi kan lära oss ta avstånd från våld? Försöka bli en ny sorts människor, helt enkelt. Men hur skulle det gå till, och var skall vi i så fall börja?

Jag tror att vi måste börja från grunden. Med barnen. Ni har gett en barnboksförfattare ert fredspris, och då kan ni inte vänta er några stora politiska utblickar och förslag till internationella problemlösningar. Jag vill tala om barnen. Min oro för dem och mina förhoppningar för dem. De som är barn nu skall ju en gång ta över hanterandet av vår värld, om det finns något kvar av den. De skall bestämma över krig och fred och hurdant samhälle vi vill ha, om de vill ha ett där våldet bara fortsätter att öka eller om de vill ha ett där människor lever i fred och gemenskap med varandra. Finns det över huvud taget något hopp om att de skall kunna skapa en fredligare värld än vad vi lyckats med? Och varför har vi lyckats så dåligt trots all god vilja?

Jag minns vilken chock det var för mig när jag som mycket ung plötsligt insåg att de där som styrde ländernas och världens öden, de var inga gudar med överlägsen utrustning och gudomlig klarsyn. De var människor med samma mänskliga svagheter som jag. Men de hade makt, och de kunde i varje ögonblick fatta de mest ödesdigra beslut, allt efter de impulser som styrde dem. Om det ville sig illa, kunde det bli krig på grund av en enda människas maktbegär eller hämndlystnad eller fåfänga eller vinningslystnad eller – vilket tycktes vara det vanligaste – övertro på våld som det effektivaste hjälpmedlet i alla situationer. Och på samma sätt kunde en enda god, besinningsfull människa ibland avvärja katastrofer just genom att vara god och besinningsfull och genom att ta avstånd från våld.

Slutsatsen av detta kunde bara bli: Det är de enskilda människorna som avgör världens öden. Och varför var de då inte alla goda och besinningsfulla? Varför fanns det så många som bara ville våld och makt? Fanns det en medfödd ond vilja hos somliga? Jag kunde inte tro det, och jag tror det inte än i dag. Intelligensen, förståndsgåvorna, är medfödda, men i ett nyfött barn ligger inget frö varur det automatiskt spirar gott eller ont. Om barnet skall bli en v varm, öppen, förtroendefull människa med förmåga till gemenskap eller en känslokall destruktiv ensam varg, det avgör de som tar emot barnet i världen och lär det vad kärlek är eller också låter bli att visa det vad kärlek är.

”Überall lernt man nur von dem, den man liebt”, det har Goethe sagt, och då måste det väl vara sant. Ett barn som blir kärleksfullt bemött och som älskar sina föräldrar lär sig av dem en kärleksfull inställning till hela sin omvärld och behåller denna grundinställning livet ut. Vilket är bra, även om han eller hon kommer att höra till dem som avgör världens öden. Och skulle han eller hon mot förmodan råka bli en av dem som avgör världens öden, så är det tur för oss alla, om grundinställningen är kärlek och inte våld. Även blivande statsmän och politiker formas till sina karaktärer, innan de ens har fyllt fem år, det är hemskt men det är sant.

Och om vi nu ser tillbaka på hur barn har behandlats och fostrats så långt vi kan följa det genom tiderna, har det inte alltför ofta varit en fråga om att med våld av något slag, fysiskt eller psykiskt, bryta deras vilja? Hur många barn har inte fått sin första undervisning i våld ”von denen, die man liebt”, de egna föräldrarna, och sedan fört den lärdomen vidare från generation till generation. ”Spar på riset och du fördärvar pilten”, står det redan i Gamla Testamentet. Det har många fäder och mödrar ända sedan dess trott på. De har flitigt svängt riset och kallat det för kärlek. Men alla de här verkligt ”fördärvade piltarna” som det i denna stund finns så många på jorden, diktatorerna, tyrannerna, förtryckarna, människoplågarna, hur var deras barndom, det borde man forska i. Jag tror att bakom de flesta av dem står en tyrannisk far eller annan fostrare med ett ris eller ett spö i handen.

Måste man inte då bli förtvivlad, när det plötsligt börjar ropas på en återgång till det gamla auktoritära systemet? Det är vad som sker just nu på många håll i världen. Nu vill man ha ”hårdare tag” och ”stramare tyglar” och tror att det skall hjälpa mot alla ungdomliga oarter som man skyller på för mycket frihet och för lite stränghet i uppfostran. Det är att försöka driva ut djävulen med Belsebub och kommer bara att i längden leda till mera våld och större och farligare klyftor mellan generationerna. Dessa efterlängtade ”hårda tag” skulle möjligen få en ytlig effekt som förespråkarna kunde tyda som en förbättring. Tills de så småningom tvingades märka att våld föder våld – så som det alltid har gjort.

Många föräldrar blir väl oroade av dessa nya signaler och börjar kanske undra om det gjort fel. Om en antiauktoritär uppfostran är något förkastligt? Det är den bara om den blir missförstådd.

En antiauktoritär uppfostran betyder inte att barn skall lämnas vind för våg och få göra precis vad de vill. Den betyder inte att de skall växa upp utan normer, det vill de förresten inte. Normer för sitt handlande behöver både barn och vuxna, och barn lär sig mer av föräldrarnas exempel än av något annat. Visst skall barn ha respekt för sina föräldrar, men sannerligen – föräldrar skall också ha respekt för sina barn och inte missbruka sitt naturliga övertag över dem. En ömsesidig kärleksfull respekt, det ville man önska alla föräldrar och alla barn.

Och för dem, som nu så ivrigt ropar på hårdare tag och stramare tyglar, skulle jag vilja berätta vad en gammal dam en gång talade om för mig. Hon var ung mor på den tiden när man ännu trodde på det där. ”Spar på riset och du fördärvar pilten”, det vill säga, hon trodde egentligen inte på det, men en gång hade hennes lille pojke gjort någonting, så att hon tyckte att han måste få en risbastu, den första i sitt liv. Hon sa åt honom att han själv skulle gå ut och ta reda på ris åt henne. Den lille pojken gick och var länge borta. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa: ”Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mej.” Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt alltihop med barnets ögon. Barnet hade tänkt att ”min mor vill faktiskt göra mig illa, då går det väl lika bra med en sten”. Hon slog armarna om honom, och de grät en stund tillsammans. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket, och där fick den ligga kvar som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!

Nå, men om vi nu fostrar våra barn utan våld och hårda tyglar av något slag, får vi då fram en ny människoart som lever i evig fred? Bara en barnboksförfattare kan väl hoppas något så enfaldigt! Jag vet att det är en utopi. Och visst finns det så mycket annat i vår stackars sjuka värld som också måste ändras för att det skall kunna bli fred. Men vi har i detta nu – även utan krig – så ofattbart mycket grymhet och våld och förtryck på jorden, barnen är sannerligen inte okunniga om det. De ser och hör och läser om det dagligen och tror väl till sist att våld är ett naturligt tillstånd. Måste vi inte åtminstone i våra hem genom vårt eget exempel visa att det finns ett annat sätt att leva? Kanske vore det bra, om vi la en liten sten på kökshyllan som en påminnelse både för barnen och för oss själva: aldrig våld! Det skulle kanske ändå så småningom kunna bli ett litet bidrag till världsfreden”

ASTRID LINDGREN.

HÄR ÄR MITT PORTRÄTT AV HENNE  PÅ HEMI’S LIVSLÅNGA LÄRANDE

Mitt eget inlägg om barnmisshandel på Hemi’s livslånga lärande

Här en mysig artikel som motvikt ♥

Nedan för er från Italien som kan och vill läsa hennes tal:

Översatt av Google:

Non usare mai la forza! – Discorso di Astrid Lindgren presso la reception del tedesco Bookstore la Pace a Francoforte 22 ottobre 1978

”Cari amici!

La prima cosa che devo fare è ringraziare, e lo faccio con tutto il cuore. Il tedesco libro commercio Pace ha una brillantezza di lui e sentire come un grande onore essere quasi fallimento quando si è nelle vostre mani. Ed ora mi trovo qui, dove nel corso degli anni tanti uomini saggi e le donne hanno presentato i loro pensieri e le speranze per il futuro dell’umanità e della pace eterna che tutti aneliamo. Cosa posso dire che non sia già stato detto meglio di me può fare?

Parlare di pace è quello di parlare di qualcosa che non esiste. La vera pace non è su questa terra e non ha mai esistito se non come un obiettivo, ovviamente non può raggiungere. Finché l’uomo ha vissuto su questo pianeta, è stata coinvolta nella violenza e della guerra, e la fragile pace che esiste è continuamente minacciato. In questo momento vivo in tutto il mondo nella paura di un’altra guerra che distruggerà tutti noi. Di fronte alla minaccia coinvolto più persone che mai per la pace e il disarmo, è vero. Potrebbe essere un salto. Con essa è così difficile essere fiduciosi.

I politici si riuniscono in grandi folle alle vette, e parlano così calorosamente di disarmo, ma solo il disarmo che vuole qualcun altro da fare. Il suo paese, il disarmo, non il mio! Nessuno vuole iniziare con te stesso, nessuno osa iniziare, perché tutti sono così paura e di poca fede nel desiderio di altre persone per la pace. E mentre la Conferenza sul disarmo stanno andando sulla implacabile la corsa più frenetica armamenti della storia umana. Non c’è da meravigliarsi che tutti noi la paura, sia che viviamo in est e ovest, nord o sud, sia che viviamo in una superpotenza o di un piccolo paese neutrale. Sappiamo che una nuova guerra importante interesserebbe tutta l’umanità, e se sto mentendo morto in un mucchio neutrale o non neutrale di rovine non può fare una grande differenza.

Non dobbiamo, noi, dopo tutti questi millenni di guerra costante, ci chiedono se ci sono dei difetti di progettazione nella specie umana, perché siamo sempre ricorrere alla violenza? E noi siamo condannati a perire per noi aggressioners? Noi tutti vogliamo la pace. Non c’è modo possiamo cambiare noi stessi, prima che sia troppo tardi? Che possiamo imparare a prendere le distanze dalla violenza? Cercare di diventare un nuovo tipo di persone, fondamentalmente. Ma come sarebbe andare, e dove siamo in questo inizio caso?

Credo che dobbiamo cominciare da zero. Con i bambini. Hai dato autore per bambini il vostro premio per la pace, e quindi non si può pretendere qualsiasi vista politico importante e proposte di soluzioni internazionali ai problemi. Io voglio parlare ai bambini. La mia preoccupazione per loro, e le mie speranze per loro. Quei bambini ora sono tenuti a prendere una volta di più la gestione del nostro mondo, se c’è qualcosa di sinistra. Essi devono decidere sulla guerra e sulla pace, e che tipo di società vogliamo, se vogliono uno dove la violenza continua solo per aumentare, o se volete uno in cui gli esseri umani vivono in pace e in comunione con l’altro. È ancora qualche speranza che essi saranno in grado di creare un mondo più pacifico di quanto siamo riusciti? E perché siamo stati così male, nonostante tutta la buona volontà?

Mi ricordo che uno shock è stato per me come un giovanissimo improvvisamente resi conto che chi ha governato il paese e il destino del mondo, non erano dèi con equipaggiamento superiore e la visione divina. Erano persone con le stesse debolezze umane come faccio io. Ma avevano il potere, e potrebbero in qualsiasi momento a prendere le decisioni più fatale, secondo gli impulsi che li ha guidati. Se le cose vanno male, potrebbe essere una guerra a causa della lussuria di un uomo di potere o di vendetta o di vanità o di avidità, o – che sembrava essere il più comune – la fede nella violenza come il mezzo più efficace in tutte le situazioni. E allo stesso modo può un singolo suono, senso umano completo è a volte evitare il disastro solo fatto di essere buoni e deliberata, e rinunciando alla violenza.

La conclusione di questo potrebbe essere solo: E ‘la persone che determinano il destino del mondo. E perché non erano tutti buoni e sensibili? Perché c’erano così tanti che volevano solo la violenza e il potere? C’era un desiderio innato del male da alcune persone? Non ci potevo credere, e io non ci credo ancora oggi. Intelligenza, arguzia, regali congenite, ma in un neonato non è un seme da cui scaturisce automaticamente bene eterno o del male. Se il bambino deve essere un round calda, aperta, l’uomo di fiducia con la capacità di comunità o di un solitario indifferente distruttivo, determina le riceve il bambino nel mondo e imparare il significato dell’amore o non riescono a mostrare che cosa sia l’amore.

”Überall lernt uomo nur von loro, il liebt uomo,” è Goethe ha detto, e poi deve essere vero. Un bambino che viene trattata con amore e che ama i suoi genitori vengono a sapere di loro un atteggiamento affettuoso a tutti i suoi dintorni e mantiene questa vita di base. Che è buono, anche se lui o lei ascoltare quelle che determinano il destino del mondo. E lui o lei sarebbe difficilmente capita di essere uno di quelli che determinano il destino del mondo, quindi è una fortuna per tutti noi, se il valore predefinito è amore e non violenza. Anche gli aspiranti statisti e politici formati nei loro personaggi, anche prima di aver raggiunto il loro quinto compleanno, è orribile ma è vero.

E se ora guardo indietro a come sono trattati i bambini e cresciuti, per quanto possiamo seguire attraverso i secoli ci è stata troppo spesso una questione di violenza di qualsiasi tipo, siano essi fisici o mentali, di spezzare la loro volontà? Quanti bambini non hanno ricevuto le loro prime lezioni di violenza ”von Denen, uomo muore liebt”, i loro genitori, e poi portato la lezione tramandata di generazione in generazione. ”La verga, si sta rovinando il ragazzo,” è già nell’Antico Testamento. E ha molti padri e madri da allora creduto. Essi hanno spesso trasformato il riso e lo ha chiamato amore. Ma tutte queste ”ragazzo viziato” veramente chi è in questo momento ci sono così tanti sulla terra, dittatori, tiranni, gli oppressori, torturatore, ciò che era loro infanzia, che dovrebbe fare ricerca in Io credo che dietro la maggior parte di esse forniscono un tirannico padre o altri educatori con una bacchetta o un bastone in mano.

Non dovremmo quindi diventare depresso, quando improvvisamente chiamato per un ritorno al vecchio sistema autoritario? Questo è ciò che sta accadendo in questo momento in molte parti del mondo. Ora, si vuole ”più duro” e ”rein stretto” e credo che aiuterà contro tutti maleducati giovanile che colpa a troppa libertà e rigore troppo poco nel settore dell’istruzione. Si sta cercando di scacciare il diavolo con Belzebù e solo in ultima analisi, portare ad una maggiore violenza e lacune sempre più pericolosa tra le generazioni. Questi tanto atteso ”duro” potrebbe avere un effetto superficiale che i sostenitori potrebbe interpretare come un miglioramento. Fino a quando alla fine ha dovuto notare che la violenza genera violenza – come ha sempre fatto.

Molti genitori diventano preoccupati anche di questi nuovi segnali, e può cominciare a chiedersi se è sbagliato. Se un anti-autoritario educazione è qualcosa di riprovevole? E ‘solo se è frainteso.

Un anti-autoritario educazione non significa che i bambini dovrebbero essere lasciati andare alla deriva e arrivare a fare esattamente ciò che vogliono. Non significa che deve crescere senza standard, che è la via, non lo fanno. Norme per le loro azioni devono bambini e adulti, ei bambini imparano di più dall’esempio dei loro genitori ‘che da qualsiasi altra cosa. Certo, i bambini dovrebbero avere rispetto per i loro genitori, ma in realtà – i genitori dovrebbero anche avere rispetto per i loro figli e non abusano della loro naturale vantaggio su di loro. Un rispetto reciproco amore, ha voluto augurare a tutti i genitori e tutti i bambini.

E per coloro che ora con tanto entusiasmo chiedendo redini più dura e più stretta, vorrei dirvi che cosa una vecchia signora una volta mi ha detto. Era una giovane madre in quei giorni in cui si credeva ancora in questo. ”La verga, si sta rovinando il ragazzo”, cioè, non ha in realtà in essa, ma una volta che il suo bambino non aveva fatto nulla, così ha pensato che deve avere una fustigazione, la prima nella sua vita. Lei gli disse che sarebbe andato fuori e scoprire il riso per lei. Il ragazzino è andato ed è stato ormai lontani. Finalmente è tornato a piangere e disse: ”. Non ho trovato il riso, ma qui si ha una pietra si può buttare a me” Allora la madre cominciò a piangere, perché improvvisamente visto tutto con gli occhi del bambino. Il bambino aveva pensato che ”mia madre mi ha fatto male, allora andrà altrettanto bene con una fava”. Mise le braccia intorno a lui e piansero insieme per un po ‘. E poi mettere la pietra su una mensola in cucina, e lo diede a rimanere come un ricordo eterno della promessa lei stessa ha dato in quel momento: non usare mai la forza!

Beh, se eleviamo i nostri figli senza violenza e le redini strette di qualsiasi genere, otteniamo una nuova människoart che vivono in pace perpetua? Solo l’autore per bambini può ben sperare qualcosa di così stupido! So che è un’utopia. E naturalmente c’è tanto altro nel nostro povero mondo malato che ha bisogno anche di cambiare per poter essere la pace. Ma abbiamo adesso – anche senza guerra – crudeltà così incredibilmente e tanta violenza e oppressione sulla terra, i bambini non sono certamente a conoscenza. Che vedono e sentono e leggere il quotidiano e fare bene, alla fine, che la violenza è uno stato naturale. Non dobbiamo, almeno nelle nostre case con il nostro esempio, mostrano che c’è un altro modo di vivere? Forse sarebbe bene se mettiamo una piccola pietra sulla mensola della cucina come promemoria per bambini e per noi stessi: non usare mai la forza! Sarebbe forse diventeranno un piccolo contributo alla pace nel mondo

BOUNA SERATA!!

GOD AFTON!!

35 tankar om “Hemimammas kamp – Italien behöver ASTRID – Non usare mai la forza!! NIEMALS GEWALT!! ALDRIG VÅLD!!

  1. kickie skriver:

    Astrid va en fantastisk människa. Ska läsa ditt inlägg mer noga sen. Tänker också på de fina talen som hölls på hennes begravning. Inger Nilssons tal var helt suveränt o så laddat me mkt känslor.

    De goast kramizar till dig vännen!

    • HEMIMAMMA skriver:

      Jag såg tyvärr inte hennes begravning =0( men jag håller med, hon är min största förebild ♥

      Hemikramizar ♥

      • kickie skriver:

        Läste mkt hennes böcker som barn. En av favoriterna är Bröderna Lejonhjärta. Ngr av tv-serierna o filmerna har ja här hemma. Tycker ej man blir för gammal för o kika på dem emellanåt. O för dem som har barn är det också idealiskt. Det o annat trevligt är ett avbrott mitt i allt elände som sker nu för tiden. Det måste liksom va kul me, annars skulle man inte orka.

        Hon fick snudd på en stadsbegravning, fast kortegen gick alldeles för fort. Skulle va tacksam o få veta hur du bar dig åt för o lägga in födelsedagsklippet hos mig. A. Sjöqvist har också gjort det, fast ett klipp där Cliff Richard sjunger Congratulations. Kostar det ngt o göra så?

        Du frågade om ngn månsten, glömde bort det sen, men du kanske tog reda på det ändå.

        Ha de gött vännen o hälsa så mkt.

        De goaste kramizar!

      • HEMIMAMMA skriver:

        Nej, det kostar inget och du går in på You tube och kopierar adressen högst upp i adressrutan på det klipp du vill ha och så klistrar du in den i det kommentarsfält du vill att klippet ska ligga…

        Det är busenkelt 😉

        Hemikramizar ♥

  2. mariadesuede skriver:

    Lo so come le Italiani sono… Il mio c’è… 😉

    Här behövs det inget Google för att läsa texten pà italienska.

    Det finns vissa ord som jag skulle säga till den mannen. De bakre delarna… Som du vet sà pratar jag italienska… Svärmor i Caserta, nära Bella Napoli… Det är därför jag ofta pratar om Italien… Hum… När amore var runt tio sà tog bàda föräldrarna tag i hans öron och lyfte honom, han hade gjort nàgot dumt… Jag känner till detta, fast jag blir lika arg ändà, fast pà italienska…

    Baci / Kramar

  3. ghostopinion skriver:

    Astrids betydelse för barnens rätt och förståelse av barn i Sverige kan inte överskattas. Det är bara att hoppas att hennes inflytande sprider sig till Italien och worldwide också. Märkligt nog är det så att folk som döms för misshandel nästan alltid får tillbringa tiden i väntan på avtjjänandet av straffet i frihet, om inte misshandeln varit osedvanligt grov. Om en småpundare som har några tidigare domar däremot har stulit en gammal Saab 900 får han kallt räkna med att anhållas/häktas/avtjäna straffet i ett svep.

    • HEMIMAMMA skriver:

      Jag finner detta faktum lika märkligt som du….
      Det finns sällan någon relevans i vad som döms eller inte döms, eller snarare är det väl så att ju svagare offret är, desto mindre allvarligt verkar rättssystemet ta på det

      Min förhoppning är att den italienska översättningen ska locka läsare från det landet och då kanske Astrids ord sprids… ♥

      Hemikram ♥

  4. HEMIMAMMA skriver:

    Titta in på min nya bildblogg om du har tid och vila från världens bekymmer en stund och bara betrakta allt magiskt och vackert som finns därute:

    http://hemimammasbildblogg.wordpress.com/

  5. skvitt skriver:

    Bra detta – och att du hittat Google översättning, som här kom väl till pass!
    /Kram!
    /Skvitt

  6. Andromeda skriver:

    I de flesta länder har man en annan syn på barn än vi är vana vid. Men förhoppningsvis blir det bättre. Det är inte så herrans länge sen ”barnaga” var helt ok i vårt land också…
    Kram

  7. blomrabatten skriver:

    Hej! Ja man blir ledsen å barnets vägnar. Men detta har ju givit stor debatt i Italien så vi får hoppas att äver Italien kan ta sitt förnuft tillfånga.

  8. Astrid var fantastisk på många sätt, bl a att belysa samhällsproblem på ett vasst sätt. Pomeripossa glömmer väl ingen, antar jag. Undrar vad hon sagt om alla fattiga barn i Sverige och om utförsäkringarna som naturligtvis inte bara drabbar den utförsäkrade utan barnen framför allt. Hon hade nog i sparat på krutet, det är ett som är säkert.

    BS Har fler klipp, men tänkte att ingen kanske orkar kolla många.

    Jasså, vem har retat dig då ?

    Kramar ♥

    • HEMIMAMMA skriver:

      Jag är arg på Aftonbladet som lade ner Morsans fall och Italienska politikern som kommer undan med barnmisshandel =0(

      Jag orkar kolla på hur många sådana klipp som helst, jag tycker de är buskul!!

      Hemikramar in legio ♥

  9. arrami54 skriver:

    …det skulle vara en stor skam om han inte dömdes för barnmisshandel!
    Våld är alltid fel!

    Kram.

    • HEMIMAMMA skriver:

      Tyvärr så lär han komma undan, frågan är om det sker för att han är Italienare eller om det är för att han är politiker? 😉

      Må Astrids röst nå ända in i märgen på Italienska mödrar och att de gör detta till ”Cosa Nostra” Vår sak, istället för den traditionella manliga våldshistoriska saken?

      Hemikram

    • HEMIMAMMA skriver:

      Håller helt med dig 😉

      Hemikram

  10. morsanssvammel skriver:

    Jag förstår inte hur mannen resonerar. Han menar att det var ok att misshandla sin son pga kulturella skillnader, då det skulle vara ok att slå sitt barn i Italien.
    Men nu hände detta i Sverige, och enligt svensk lag är barnaga förbjudet. Inte ”ens” en örfil är tillåten enl. lagen här.

    Dessutom har jag lite svårt att tro att barnaga skulle vara tillåtet enl lag i Italen.

    Ett fantastiskt genomarbetat blogginlägg , som vanligt, av Dig Hemimamma! Pga av mina skador har jag numera svårt att läsa längre stycken, så jag måste läsa det uppdelat i små portioner då och då under lång tid. Detta gör jag gärna då Dina inlägg är mycket läsvärda. Du är otrolig på att gräva fram fakta och information. Du borde bli journalist eller jurist, Hemi!

    Kramar!
    /Morsan

  11. Pinglan skriver:

    Fy för att misshandla barn!
    Tack för informativt läsande.
    Önskar dig en go´ kväll, natt och en trevlig kommande helg!

    Kram.

  12. kloktok skriver:

    Jo, säkert kommer hänsyn tas till kulturella skillnader… Är lite skumt att så många ännu på 2000-talet lever efter uppfostringsmetoder som formulerades för mer än 2000 år sedan… ”den man älskar agar man”… Astrid visste bättre!

  13. mariadesuede skriver:

    Jag kanske ska tillägga att när jag blev misshandlad och försöket till vàldtäkten dà det var tänkt att jag skulle till Spanien sà blev jag ”tvungen” att stanna kvar i Frankrike, för att vittna.

    Offret fàr inte lämna landet, men den skyldige fàr det.

    Fast sen har jag skaffat mig ett nytt liv…

    Örnkramar

  14. HEMIMAMMA skriver:

    Ständigt aktuellt ämne…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s