Hemimammas tankar – Att finna liv i döden? om döden mitt i livet…

GOD AFTON!! Det har varit en tung tid den senaste veckan, för de flesta av oss som berörts av terrordåden i Norge…

Varje dag kommer nya länkar och nya uppgifter, som lägger sten på mental börda och ibland blir det för mycket att hantera…

Själv känner jag mig just nu extra tyngd eftersom Juli är Emmas månad... Min dotter som föddes den 10 juli 1999 och som dog plötsligt och oväntat den 28 juli samma år, bara tre veckor gammal…

Ni som känner mig och har följt min blogg vet hela historien om hennes tragiska och onödiga död, troligen orsakad av för tidig avnavling och känner till novellen om det lilla rådjuret och mina bekymmer med att försöka ta skott att rota från Emmas pil..

Ni som inte vet och vill veta råder jag att titta under kategorier EMMA och läsa in historien där,  för jag orkar inte beskriva allt just nu…

Hur som…

För några dagar sedan passerade hennes minnesdag… och jag har inte orkat skriva något sedan händelserna i Norge satte hjärnan i brand och skickade hjärtat ut i tomheten… men det blev en väldigt speciell och annorlunda dag i år.

Att döden finns mitt i livet, har nog många blivit bittert påminda i dessa dagar… Och nu vill jag skriva om hennes dag och därmed bringa budskap om att det går att finna liv i/och efter döden…

Hon dog alltså för 12 år sedan… i alla år hitintills har det varit en saktmodig och sorgsen dag som jag själv ”firat” i ensamhet undandragen alla andra människor i stilla kontemplation.  Skuldkänslor och ångest och oförklarlig sorg.

Men så förra året, så kom beskeden om varför Emma dött och allt jag undrat över så länge, fick plötsligt sina svar och orsakade först en enorm vrede över att ha varit en pjäs i ett ekonomiskt spel.. sedan en känsla av avslut, att äntligen förstå vad som hände.. och med det en känsla av frid… och en känsla av att jag inte längre behövde dra mig undan i min sorg…

Så i år bestämde jag att vi skulle göra det till en helgad familjedag i stället, i glädjens och kärlekens namn och tecken…

och ”tecken” på att min Emma accepterade mina tankar kom omedelbart, på samma sätt som det alltid gjort ♥

Och de pilskott som jag aldrig lyckts få att rota sig – Det senaste som du kan läsa om HÄR … DE HAR ROTAT SIG SÅG JAG DEN DAGEN

Så vårt kaotiska husbygge fick stanna upp en dag… och mina två minsta barn fick följa med farmor och farfar till Skansen och mina stora barn fick följa med mig och min make och dessutom min bror och hans familj och min pappa till Gröna Lund…

Likadan värmebölja som den dagen…  Vi åkte av hjärtans lust och jag fick njuta av min familjs kärlek och äntligen har min förlorade Faders återkomst till familjen också givit mig stor glädje… För Trapp(11) var det premiär på ”Jetline” och renoverade ”Blå tåget” och för Trull(10) var det premiär på Blå tåget, Kvasten och Vilda musen och han var nog den nöjdaste ungen där eftersom han varit för kort tidigare år… =0)

För min egen del var ”Kvasten” årets nyhet… och roligast hade jag med maken i Spökhuset…

(”Uppskjutet”, ”Flygande mattan” och ”Fritt fall” har jag gjort tidigare och gör ALDRIG om)

”Twister” hann vi inte och Tripp(13½) min äldsta ”Daredevil” till dotter konstaterade att hon skulle åka ”Insane” med morfar nästa gång…

När allt åkande var över, så åkte vi till Emmas grav och de inköpta rosa rosorna kompletterades av vildplockade blommor från barnen…

Vi samlades och pysslade vid graven och pratade och jag fick äntligen mod och styrka att berätta för Emmas alla syskon om vad som hände den där dagen och varför hon dog… och barnen var fria att ställa alla frågor de ville… efteråt promenerade vi runt den stora dammen som finns vid kyrkogården och en frid lade sig över oss alla som jag aldrig känt tidigare… Kärleken lyckades äntligen överbrygga sorgen… och framtiden känns lättare att möta till nästa sommar… ♥ och förhoppningsvis fortsätter hennes pil att växa sig stark… för att ersätta Emmas björk som maken blev tvungen att ta ner för att få plats med utbyggnaden…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tack Rozie och Carina för era fina bilder av de rådjur som symboliserar Emma för mig ♥

Avslutar med några fantastiska rader som jag fick av KAO häromdagen:

”Mamma, när du känner en kärleksfull vind,
är det jag som smeker din tårfyllda kind.
När du känner saknad och sorg i ditt bröst,
är det jag som finns bredvid dej och ger dej tröst”

GOD AFTON!!

Annonser

38 thoughts on “Hemimammas tankar – Att finna liv i döden? om döden mitt i livet…

  1. ghostopinion skriver:

    Blir så glad för din skull, att du lyckats finna något lite lycka i denna sorgens dag och att du till och med fick ett tecken från ovan, eller var tecknet nu kom ifrån. Att hämta något positivt från sorgen mitt i livet är ju inte lätt…

    • HEMIMAMMA skriver:

      ja, det har varit tio tunga år och ett horribelt, men nu känns det som jag kan få en sorts avslut och börja fokusera på de vackra minnena i stället för det fullkomligt oförståeliga…

      Att inte veta och förstå varför någon dör sliter själen itu.. =0( och de svaren var essentiella i läkningen insåg jag förra året… och då började skiftet…

      Mina tecken kan tyckas löjliga och naiva för somliga, men de ger mig tröst och en känslomässig kompass i livet.
      Det brukar vara genom ett kid och en hind, varav kidet är Emma och hinden min mor…

      Finns det någonting som skänker dig tröst på samma sätt för minstingen?

      Massor av mina varmaste Hemikramar ♥

      • ghostopinion skriver:

        Nej, några tecken eller signaler som tröst har jag inte. Det är mera så att jag accepterat och förlikat mig med hur det gick. Och lite kanske en slags lättnad över att han nu slipper att placeras på något hemskt demensboende om både Äldsten och jag skulle stryka med i våra cancrar. När Yngsten första gången skrevs ut från sjukhuset efter sju månader var just ett demensboende det enda kommunen kunde erbjuda. Där vantrivdes han fruktansvärt någon månad innan jag kunde ordna lägenhet åt honom. Ja, det har du ju läst om i min blogg. Jag skulle ha fasat för att han skulle ha tvingats att tillbringa ett helt liv där på de kommunala villkoren. Nu när han är död behöver jag inte oroa mig för det i alla fall.

      • HEMIMAMMA skriver:

        Och jag antar att du är ateist eller åtminstone agnostiker??

        Jag förstår hur du tänker och känner om att vara lättad… en liknande känsla har jag brottats med gällande Emma. Jag var ensamstående mamma utan möjligheter att bygga upp mitt liv eftersom hennes pappa lämnat mig och sina döttrar i ekonomisk otrygghet, redan under Emmas graviditet… Vem skulle vilja dejta en mamma med en nyfödd bebis eller hur skulle jag få jobb så jag kunde försörja oss? Jag var ju utblottad och fick tigga om pengar av sociala myndigheterna för att kunna begrava henne, eftersom jag var osmart nog att ta ut alla mammadagar tidigt med min första dotter…

        och när Emma var död, så kunde jag planera och bygga upp mitt liv på ett helt annat sätt än om hon överlevt… och den situationen liknar i stort det fattig mödrar hade innan vi gavs rätt till abort…

        Och nog har jag haft skuldkänslor för det. Att jag var så fattig att jag egentligen inte hade råd att ha barn och att hennes död underlättade mitt liv

        Det är en av anledningarna till att jag så förtvivlat kämpar emot fattigdom…

        Hemikramar ♥

  2. suttecity skriver:

    Vi jobbar olika med våra sorger och vissa behöver längre tid på sig. Nu när du fick besked om och en trolig förklaring till varför detta ofattbara kunde hända så hoppas jag det läker såret lite mer underifrån och inte bara blir en skorpa som rivs loss varje år utan att det kan bli ett ärr som kan kännas hanterbart. Såret är djupt och läkningen tar lång tid.

    Har man aldrig varit där så kan man givetvis aldrig riktigt förstå, men jag kan åtminstone krama om och vara medmänniska.

    Kramiz ♥

    • HEMIMAMMA skriver:

      Underbara Du tack för dina kloka ord och tack för att du finns!! ♥

      Och visst har du rätt, känslorna har börjat förändras, nu när jag inte behöver undra vad det var för fel som JAG gjorde…

      Nu kan jag lita till min egen mammaförmåga helt själv och veta att jag har det omdömet som krävs…

      Det känns lättare att släppa henne och med hennes pil i min närhet får jag en naturlig plats för eftertanke och frid…

      Massor av hemikramar ♥

  3. Johnny skriver:

    ”Så i år bestämde jag att vi skulle göra det till en helgad familjedag i stället, i glädjens och kärlekens namn och tecken…
    och ”tecken” på att min Emma accepterade mina tankar kom omedelbart, på samma sätt som det alltid gjort ♥”

    Tack för din berättelse som visar just att när vi finner glädje och kärlek återföds kraften i våra liv. – och pilen. ”allt hör ihop”.

    Med värme

  4. mogi skriver:

    Jättefin dag ni haft ♥
    Glädje och sorg hand i hand,
    omsvept av kärlek.

    Många varma kramar från mogi

    • HEMIMAMMA skriver:

      =0) Precis så… så som livet är och borde vara… och man kan finna frid i sorgen om man får hjälp och tillåts sörja ”klart”

      Många tacksamma hemikramar ♥

  5. Tant Otto skriver:

    Åh vilken underbar dag det blev…ibland så faller allt bara på plats och man känner sig så tillfreds med hela tillvaron.
    Tecken kommer till en då och då mest hela tiden bara man stannar upp så ser man dem …tänk att pilen rotat sig precis denna dag…fantastiskt!
    Sorgen efter någon nära kan vara tung att bära …och sorg måste få ta den tid den tar…man kan inte forcera sorg ej heller förtänga sorg…den finns där ändå och måste bearbetas…
    Ur ont kommer det oftast något gott…fast det är svårt att förstå varför saker händer ibland…

    Ha en skön söndag bästa Hemi

    Stor Ottokram

    PS fint bildspel…Gröna lundoch skansen var det länge sedan jag var på…minns lustiga huset som det roligaste hus jag varit i…och flygande mattan…där åkte hela familjen på en och samma matta och allt ur mammas väska föll ut då vi kom ner…<3<3<3

    • HEMIMAMMA skriver:

      Ja, nu kan vi bygga glada vackra minnen att hedra henne med. Det är vår familjs värden står i fokus i stället för sorgen…

      Det mest fantastiska är att den rotat sig över huvudtaget, eftersom jag försökt i så många år men aldrig lyckts tidigare…

      Visst har du rätt, forcerar man sorgen så gör den skada och den hoppar upp och biter en i rumpan, när man minst anar.
      Enda vägen att bearbeta sorg är GENOM den… men visst har man tusen frågor ”Varför?” i huvudet som ringer oavbrutet…

      Stackars din mamma =0(

      Massor av Hemikramar ♥

  6. kickie skriver:

    Kikar bara in lite här o kramar om

    Fantastiskt fint skrivet o vilket fint bildspel.

    Hälsa så gott till dina nära o kära.

  7. Mavera skriver:

    Många varma kramar!

    • HEMIMAMMA skriver:

      Många tacksamma glada Hemikramar tillbaka!! ♥ min goda Mavera!! Må ditt flitiga arbete för alltid sprida kunskapens ljus!

      Hemikramar ♥

  8. pluppa skriver:

    Nu sitter jag här och gråter.
    Av tacksamhet över att du äntligen kommit fram till att det inte var ditt fel!
    Stora,varma kramar från Trollmor ♥

    • HEMIMAMMA skriver:

      Käraste Trollmor Pluppa!! Jag är glad att jag hann se detta innan maken kapar telefonledningen för att flytta dem till nya tillbyggnaden.
      Nu har jag börjat att förlika mig med det som hände och jag är tacksam att äntligen kunna släppa tanken att det var mitt fel att hon dog!!

      Massor av tacksamma hemikramar ♥ x 11

  9. Vi har alla olika sorger vi bär med oss, men den största sorgen av alla måste vara att förlora ett barn. Vad fint du skriver, det känns gott att läsa att av det tunga blev det ändå något positivt. Bra att ni kunde ta paus i byggandet och roa er med, man behöver alla delar för att må bra. Hur känns det att ha kontakt med pappa igen ?
    Fruktansvärt att du ska ha känt att du hade ”orsakat” Emmas död, snacka om dubbelsorg , gott att du nu vet att det inte är så. Du behöver läkning och inte mera skuld. Tänk vad vi kvinnor är skuldtyngda, inte bär männen så mycket skuld som vi. Vi är alltid rädda att göra fel eller för lite, glömmer bort att vi inga övermänniskor är.

    Varmaste kramar ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

    BS Jobba inte ihjäl dig nu !!! Vi har mycket kvar att göra när vi kommer hem. Vara ledig 1 vecka känns ovant, här blir vi bara till onsdag, grabben ska på fotbollsläger på torsdag så vi måste hem.
    Tänk vad gott det blir när ni får mera plats, om jag fick bestämma skulle vi bygga ut vårt hus med 50 kvm, hela den gamla delen skulle bli kök, tvättstuga och ett redigt badrum, nybygget skulle bli sovrum. Önsketänkande, de har ju inte ringt om några Lottomiljoner så det är bara att drömma vidare.
    Idag tänker mannen måla nya staketet här, det gamla åkte väl ner i vintras av snösvängen. Här finns alltid att göra med.
    Sängvägran tar väl snart slut, tror jag, hahaha.

    Kramar ♥ ♥ ♥

    • HEMIMAMMA skriver:

      Dina ord värmer otroligt i själen och den sorg och ångest jag haft har varit svår att hantera och en stor tyngd har fallit ifrån mina axlar att äntligen förstå.
      Det har förändrat mina känslor och möjlighet att bearbeta det som hänt och även öppnat för bättre möjligheter att gå vidare..

      Det är mest maken som jobbar i lag med min pappa och hans pappa och de kompletterar varandra jättebra och jag kan ha koll på pappa också.
      Så allt har gått helt enligt schemat… och nu är det bara två veckor kvar innan min operation…

      Så nu är det den som upptar mina tankar… =0(

      Massor av tacksamma hemikramar ♥

  10. Grevinnan Blåst skriver:

    Underbart skrivet ♥
    Kramar i massor / Rozie

  11. mariadesuede skriver:

    Jag känner ju till din historia, jag tror nog att innerst inne sà visste du att det inte var ditt fel, men allt tar sin tid och vi äro alla unika individer.

    Fràn min tid hos Falck Ambulans sà har jag lärt mig att lyssna pà folk, fast det ligger i min natur. Jag är inte den som säger àt andra vad de ska göra.

    ”Det är endast du som vet när du kan gà vidare!” Ungefär sà brukar jag säga. Fast pà franska.

    ”Ce n’est que toi qui sauras quand tu pourras avancer dans ta vie !”

    Örnkramar 🙂

    PS Datorstrul, tangentbordet fungerar inte. Mobilen funkar.

    • HEMIMAMMA skriver:

      Ja, kanske det, men känslor följer i alltid intellektet alla gånger…

      Det låter vackrare på franska =0)

      Ska du kanske köpa ny dator då??

      Hemikramar ♥

      • mariadesuede skriver:

        Det är ju det som gör oss till människor, att känslorna inte alltid följer intellektet.

        Jag sàg ju hur Mikael sakta fastnade i drogernas grepp, jag ville bara ta tag i honom och skrika : Sluta med drogerna! Men han försvann in i det träsket. Kommer du ihàg dikten jag skrev om honom? Det var tungt, till slut vann drogerna och hans barn förlorade sin pappa, ett àr senare deras mamma, som jag aldrig gillade, hon sàrade min bror… Men vill hans barn veta mer om honom sà kan de prata med mig, jag växte ju upp med deras far. De var 3 & 6 àr gamla dà de förlorade sina föräldrar… Hur tror du vi som var honom sà nära kände oss? Jag tror nog du anar det… Jag minns än idag barndomen som vi delade.

        Örnkramar

      • HEMIMAMMA skriver:

        Mitt djupaste deltagande Maria både i din sorg och nog anar jag hur ni mådde… Jag kan inte minnas att du talat så öppenhjärtigt om vad som hände tidigare,
        men jag minns att du skrev dikter om honom för ett år sedan ungefär… och det är verkligen ett dubbelt tragiskt öde för de barnen… Hur gick det för dem sedan och var finns de nu??

        Massor av hemistyrkepepkramar ♥

      • mariadesuede skriver:

        Barnen placerades i fosterhem, för killen gàr det bra och han liknar sin far. Tjejen är en rebell, senast jag sàg henne var hon full, 15 àr dà. Jag hoppas att hon har lugnat ner sig nu. Vad jag vet sà har de det bra hos fosterfamiljen iaf…

        Örnkramar

      • HEMIMAMMA skriver:

        Jag hoppas att de vet och känner till hur de kontaktar sin riktiga familj?? Hur länge sedan var det du såg dem sist?

        Hemikramar ♥

      • mariadesuede skriver:

        Förra àret, hos deras farmor. Sà de kan ringa henne och resten av familjen när de vill. De har mitt telefonnr om de vill prata med mig.

        Örnkramar

      • HEMIMAMMA skriver:

        Bra, nu blev jag lite lugnare… =0)

        Hemikramar ♥

  12. svorskan skriver:

    Nu såg jag den, bilden. kul. Tack för att du skrev tack. 🙂
    Vad fantastiskt att pilen tog sig! Härligt! Tack för att du delar med dig. Och, vad bra att ni gjorde en rolig tur t Gröna Lund också! jag tänker heller aldrig åka flygande mattan igen. Mådde såååååååååååå illa.
    Stor kram och allt gott till dej! (Nu ska jag ut till hängmattan)

    • HEMIMAMMA skriver:

      Nej jag tänker inte göra det heller. Jag kräktes jag… Min äldsta dotters pappa är en ”Daredevil” och hon tycks ha ärvt det av honom, så hon åker allt hon kan…

      jag hoppas att pilen växer sig stark och stor. Det vore ett passande monument både över henne och mig, den dagen jag också är borta!

      Självklart tackar jag för bilderna, jag vart oerhört glad när du skickade dem.

      Njut riktigt mycket av hängmattan nu!!

      Hemikramar en masse!! ♥

  13. MICAELA skriver:

    Varma goa kramar till dej, detta var vackert ❤

  14. […] Här har du en sorg som antagligen är både och och det kan aldrig klandras när det är en mor! […]

  15. skvitt skriver:

    Mitt allrast djupades deltagade, vilket inspirerade till ett inlägg!
    http://skvitts.wordpress.com/2011/08/02/vissa-livets-plagor-ar-for-tunga-att-bara/
    Kram!
    /Skvitt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s