Hemimammas tankar – Döden, döden… när livet aldrig mer blir detsamma…

angel_loves.pngindexdöden.jpg

Inlägget rebloggar Hemimammas tankar – Låt hennes röst tala igen…”Släpp inte Katla över bron”
GOD AFTON!! Jag fick en kommentar från Thomas Wu, som jag återger delvis här, som får mig att skriva…  Läs mer Skrivet av HEMIMAMMA 42 år på bloggen HEMIMAMMA

AFTON!! Den är inte god idag… från igår kväll och denna dagen som var innan denna natt, har jag haft anledning att tänka på döden…

IGEN…

Det finns bara EN prövning Herren vår Gud inte utsatt mig för än… än!… FÖRSÖK!! säger jag utmanande skakande av skräck…

Jag orkar inte och kan inte gå in på vad som hänt, men min värld är i gungning just nu…

Mitt i mina privata funderingar så minns jag också det förlamande dygnet för 9 år sedan när

2 995 människor miste livet i Kapitalismens högborg Manhattan…

och framför allt minns jag hjältarna i ”flight 93″…

Vanliga människor som gick samman och försökte stoppa vansinnigheterna och skydda de kommande offren på marken och offrade sina liv för att stoppa terroristerna…

Idag.. numera den 12/11 är det min tredje dotter Trapps födelsedag. 10 år gammal blir hon…

Jag glömmer ALDRIG hennes ettårsdag…

Men hon är inte hemma…

43_large.gif

I natt rebloggar jag mitt inlägg om Astrid Lindgrens syn på Sverigedemokrater och dylikt anhang.

Dagens överskrift är ett citat från allas våran Astrid. Hon brukade börja sitt dagliga samtal med en av sina väninnor på telefon med just den frasen. Det var för att döden kretsade runt henne mot slutet av sitt liv. Hon hade upplevt att så många av hennes vänner dött runt henne att hon var trött på att tala om döden. Genom att börja så så var ämnet ur världen, ansåg hon. Döden var ett ämne som hon behandlade ofta i sina böcker. Hon talade om den med respekt och hopp, och hennes texter tröstar många som sörjer, så även mig.

Vi talar inte nog om döden i vårt samhälle idag. Döden göms undan och de döda förpassas till mörka korridorer och kalla rum. Vi vill inte veta av döden. Vi är rädda för döden.

Förr i tiden fick alla leva med att döden fanns. Fäder byggde sina barns kistor och mödrar fick begråta många av sina barn. Minns ni Ida i ”Raskens”? Fattigdomen gjorde att många barn dog innan de var fem år gamla. Ännu fler blev inte ens ett år. Många kvinnor fick hoppas att de skulle överleva nästa barnsäng. Man kunde bara hoppas på den tiden.

Professor Hans Rosling fick frågan av ”Skavlan” om det inte fanns något som tyder på att världen blir bättre. Han föreläser om statistik på ett synnerligen spektakulärt sätt, som fångat många i affärs och kändisvärlden. Han svarade ”Jo, barnadödligheten har sjunkit och det ger mig hopp”.

Jag tillhör statistiken. Min dotter Emma dog tre veckor gammal den 28 juli 1999. Det året dog tio spädbarn i Stockholm. Jag har begravt ett barn och jag är inte rädd för de döda. Min första graviditet slutade med att min 19 veckors son dog i magen. Han var för liten för att få en begravning, men jag sörjde honom lika mycket som Emma senare. Jag undrar lika ofta vem han skulle varit om han fått leva som jag funderar över hur Emma skulle sett ut idag, tio år senare.

Min tid mäts i före och efter Emma.

Döden väntar oss alla, även de som låtsas om att han inte existerar. Här i Stefan Sauks lysande dialog;

Monologen i text;

”Hej. Mitt namn är cancer. Stör jag? Ja, det gör jag nästan alltid, på någe sätt.
Nästan i alla fall. Jag måste berätta..

Jag kommer just från en gammal kvinna. Hon var mycket vacker och lugn, som om hon skulle ha väntat på mig. Hennes hem var stilla, hon hade till och med bäddat. Satt med händerna i knät när jag kom…och log.
Man såg att hennes ögon hade sett va de behövde se. Hon hade en mycket mild blick.

Och hennes händer, de var så spröda. Som vackert mejslade fågelvingar och hon rörde dom så försiktigt över kroppen när hon märkte att ja hade kommit. Som om hon ville hälsa på mig. Tala om att hon inte var rädd. Men de…de är ovanligt.

Oftast så blir ni ju skräckslagna när jag kommer. Det är klart de. Ni blir ju plötsligt medvetna om den naturligaste saken i världen. Att livet är utmätt. Hela er tillvaro ställs plötsligt på spets, där den egentligen alltid borde vara.

Ja menar, ni lever ju alla bara en tumör från döden trots allt.

Och ändå så jagar ni genom livet som om ni var rädda att ni inte skulle hinna dö.

Men de hinner ni, det lovar jag. Men…hinner ni leva?

Ni får förlåta mig men, ni verkar så vilsna ibland som om ni inte visste vad det är som ni saknar så förtvivlat.
Tills jag knackar på. Då blir livet plötsligt väldigt viktigt. Varenda sekund ska tas till vara, ett andetag är ett himmelrike, varje soluppgång är unik och alla futtiga saker som varit så viktiga betyder plötsligt ingenting.

Som om jag hade öppnat en dörr till livet. Varför har ni inte öppnat den själva?

Ibland knackar ja på lite för tidigt, de vet ja. Men det borde ju vara en väckarklocka för er andra. Och ibland drar ja mig tillbaka självmant, och ger er en stund till. Och de glömmer ni aldrig. Egentligen skulle ja kanske sätta mig en stund hos er alla där ute. Bara för att se vad som händer.

Jag skulle kanske göra er en tjänst. Vem vet. ”

antonius_block_och_doden.jpg

Två år senare dog min mamma i bröstcancer. Min erfarenhet av dödens alla ansikten ökade. Liksom smärtan. Min mammas kista bilagdes med en krans jag gjort själv. Blåa rosor och röda nejlikor i ett hjärta prytt av en G-klav (gjord av piprensare och eltejp) Musiken var det viktigaste i hennes liv. Mina föräldrar hade dansband tillsammans när de träffades och när jag var liten, så musiken som präglat hela mitt liv tystnade 2001.

Men sakta så återvände musiken not för not…”I will survive”. Idag försöker jag få min pappa att höra musiken igen… i stället för spritflaskors klingande…

För ett och ett halvt år sedan fick jag operera bort min första cysta/tumör

Förra sommaren fick jag ”begrava” ett barn till. Ett utomkvedshavandeskap som nästan dödade mig.

Även där tredje gången gillt. Jag har varit gift tre gånger, jag har förlorat tre barn och jag har nästan dött tre gånger. ”Alla goda ting är tre” heter det…

DÖDEN, DÖDEN

th_AngelWatchesBabies.gif

Lille Bertil har fått en lillebror och står förundrad och tittar på byltet i vagnen. Den lille skriker i högan sky.

”Kommer han direkt från himlen, mamma?”

”Ja, lille gubben”

”Inte undra på att de kastade ut honom!”

HJÄLP MIG OCH A-LINDA ATT SPRIDA INFORMATIONEN OM SEN AVNAVLING.

SLUTA RÅNA SPÄDBARNEN PÅ DERAS BLOD – DE BEHÖVER DET SJÄLVA!!

NATT!! eller snarare morgon!!

Annonser

26 thoughts on “Hemimammas tankar – Döden, döden… när livet aldrig mer blir detsamma…

  1. HEMIMAMMA skriver:

    Denna natt liksom förra natten kommer inte med befriande och lindrande drömmar…

    • HEMIMAMMA skriver:

      Nu ska jag försöka sova på soffan en stund innan ungarna vaknar…Hemikramar till alla som tröstar och stöttar!!

  2. oinloggad vän eller kalle pelle skriver:

    Sköt om dig och försök sova…Döden kan man i alla fall inte lura sig undan…. Tänker att idag finns det fattiga barn som överlever men som är svaga och klena efter en barndom utan näringsrik mat. Tja är det så mycket bättre?

    • HEMIMAMMA skriver:

      Nej nog kan man undra om mycket här i världen är rättvist…Nej att han ska hämta MIG har jag levt med länge och anpassat mitt liv efter…

  3. Michael Gajditza skriver:

    Du vet att det förutsätter att man sover? Kram!

    • HEMIMAMMA skriver:

      Hej Micke… Nu fick du mig faktiskt att skratta till lite, tack för det…”Att sova är att finna hopp i nattens drömmar…Varför kan inte jag?Att sova och leva i en värld med dem för vilka mitt hjärta ömmar,Som inte finns hos mig idag? I sängen kan jag vara nära den som gick,och drömma om den som komma skall…Hur lycklig vore inte jag, om jag sova fick,När sorgens tunga medvetslöshet får mig på fall?Att ligga trygg och sakta glida bortIn i skimmer som skänker ögon tröstBilden av henne på näthinnan blir så kortNär jag minns ljuden av hennes andetag vid mitt bröstAnden lämnade henne i sömnens timmaOch med henne flög friden sin kosVar finns det klister som kan min sorgsna själ limmaNär jag inte blir tröstad av kattens nos?Att sova och leva i en värld med dem förvilka mitt hjärta ömmarsom inte finns hos mig idagAtt sova är att finna hopp i nattens drömmarSå varför kan inte Jag?”Den dikten skrev jag några dygn efter att Emma dött och de första raderna är fortfarande giltiga…Tack för din närvaro och att du vill försöka att muntra upp mig *ler lite*Hemikramar ♥ och ja, jag ska försöka sova lite om en stund…

  4. Arrami skriver:

    …jo, döden lurar ingen, den ligger och lurar på oss! 😉 Såg faktiskt filmen ”United 93” igår…en påminnelse om vad man ibland kan komma att tvingas göra, döden till trots!Kram.

    • HEMIMAMMA skriver:

      Jag såg den när den kom och jag har sett flera dokumentärer om händelserna och deras offer är de enda offer som jag kan i ”hjärtat” acceptera, till skillnad från alla soldater och människor som fått sätta livet till i krigen som följde…Hemikram!

  5. Tant Otto skriver:

    Tänkvärt inlägg om döden Hemi…tumme!Det är konstigt men ofta är det så att döden öppnar dörren till livet…många börjar leva då de vet att de ska dö eller att döden knackar på dörren….allt stannar till och plötsligt så inser man vad livet går ut på…man måste leva här och nu för imorgon kan det vara försent.Här och nu försöker jag vara men det är inte lätt då världen snurrar fort alldeles för fort…alla springer runt som om ”det var sista dagen på denna jord” och allt måste hinnas med men varför? Jag klarar inte av denna stress mer och blir helt dizzy men ibland rycks man med av bara farten…Döden , döden började Astrid sitt dagliga samtal i telefon med sin syster….för att ha det avklarat, hon om någon kunde tala om döden….hon som skrivit och förklarat döden så fint i sina sagor, hon om någon har väl tröstat många där döden knackat på dörren! Hon avdramatiserade döden, döden för många och ingav hopp om livet, att livet inte skulle ta slut bara för att man inte fanns här livs levande på jorden mer…vilken fantastisk gumma hon var Astrid Lindgren!!!Hon har en särskild plats i mitt hjärta…jag hade förmånen att få träffa henne då jag gick i småskolan…om än så bara för en liten stund, det var speciellt detta möte det förstod jag redan som liten…jag förstod hennes storhet…trots att jag inte var så gammal.Stor ottokram

    • HEMIMAMMA skriver:

      Vilken fin historia du berättar och hon har varit en av mina personliga idoler hela mitt liv…Tack så mycket för din tumme!!Stor hemikram tillbaka ♥

  6. Mavera skriver:

    Jag vill bara ge dig en tröstande kram och viska till dig att allting kommer att bli bra.Du ska veta att jag är en av dem som bryr sig.En varm kram:)

  7. Miafiah skriver:

    Huva, vet inte vad jag skall svara på detta mer än att jag skickar en kram genom cyberrymden Kramelikram

  8. Maria de Suède skriver:

    Döden ja, det är lika naturligt som att födas…Bra fràga det där om att hinna leva… Hinner vi verkligen det?Man màste kunna vàga prata om döden och inte fly undan fràn det… Det är tungt att förlora en familjemedlem, men det gäller att vàga prata om det inom familjen… Örnkramar

    • HEMIMAMMA skriver:

      Jag tycker också det, men i samhället i stort gör allt man kan för att fly faktumet och dövar sin ångest med all möjliga medel, sex, droger och alkohol och shopping…Hemikramar ♥

  9. Pinglan skriver:

    Jaa, döden väntar oss alla tyvärr. Alltså måste vi leva så mycket som möjligt under tiden vi andas.Hoppas du mår bättre idag. Ha en fin kväll och en god natt.

    • HEMIMAMMA skriver:

      Ikväll kan jag avleda min oro med partiledardebatten och valspurten lär också kunna distrahera mig lite….Hemikramar tillbaka ♥

  10. kyrksyster skriver:

    Döden skrämmer oss självklart, oavsett hur kaxiga vi än försöker vara. Men det kan vara olika saker vi är rädda för. Om inte annat så känner vi vemod inför att det ska ta slut. De som blir kvar sörjer en människa, den som dör sörjer alla hon/han förlorar. Döden är ett avklädande av allt, en förlust av allt.Det går aldrig att trösta bort döden eller sorgen. Den enda tröst som håller är den där sorgen får vara sorg.Du antyder bara vad det är som hänt. Det kan vara klokt i det offentliga rummet.Vill du, så lyssnar jag. Maila om det känns så.

    • HEMIMAMMA skriver:

      Tack Kyrksyster för dina fina ord och när jag känner mig redo kommer jag att berätta vad som händer/hänt, men nu så är allt en enda röra och jag avvaktar besked, så då väntar jag…Just nu försöker jag bara att avleda tankarna från mitt privata liv på det uppkommande valet, som är en skrämmande framtid för oss alla, om Alliansen vinner…Det kan göra min egen framtid än mer osäker…Jag tackar dig för ditt lyssnande öra och sänder varma hemikramar!!

  11. trerk skriver:

    Döden är vår ständiga följeslagare, den kommer oundvikligen till oss alla. För vissa som en lättnad för andra som en börda. Räds jag döden, nej, men den är ingen välkommen gäst hos mig. Jag har träffat honom i många olika skepnader, som en lömsk typ som rycker bort unga människor i sin blomstring, som en barmhärtig samarit när avgrunden är så djup att det inte finns mänsklig förmåga att komma ur den. Döden har tagit ifrån mig människor i alla åldrar allt från under fyra år upptill 80 år på kortare tid än tio år, Ändå sover jag lugnt på natten, förvissad om att döden finns där, och han tar mig när han vill. Inga direkt tröstande ord för dig Hemimamma, men jag tror accepterar man att döden liksom livet är två oundvikliga saker i vår omtumlande värld, kan sorgearbetet vara lättare. Saknaden kan vara lika efter nån, men sorgen är väldig individuell.Sänder en tröstkram genom Cybern.

    • HEMIMAMMA skriver:

      Tack Tor-Erik för din osedvanliga klokhet! Just nu så gäller det stundande sorg kanske…Att JAG skulle dö har jag förlikat mig med för länge sedan och jag lever mitt liv med heder, för att kunna dö värdigt och OM det finns en Gud, kunna möta honom med rent hjärta.Men den situation jag befinner mig i gäller inte mig. Det gäller en familjemedlem, som kan vara allvarligt sjuk och jag inväntar resultat av kommande undersökningar, för att se vilken verklighet som kommer att bli min och min familjs…Men om det jag fruktar är sant, så är jag beroende av att samhället ser ut som jag skulle vilja:”Av var och en efter förmåga och åt var och en efter behov” för den ”bördan” kommer jag inte kunna bära själv…Så därför uppmanar jag alla väljare GÅ OCH RÖSTA!!! om inte annat, så för min familjs skull.Hemikramar och ♥ till Trerk!!

  12. A-Linda skriver:

    DÖDEN, DÖDEN, DÖDEN http://www.dn.se/dnbok/ett-parlband-av-dodsriken-1.518826 kRAM ♪♫•*¨*•.¸¸♥ ¸¸.•*¨*•♫♪ ♥ ♥ ♥*¨*•.¸Ƹ̵̡Ӝ̵̨̄Ʒ ღ ♥ ღ Ƹ̵̡Ӝ̵̨̄Ʒ ✿♪♫•*¨*•.¸¸♥ Tumme!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s