Hemimammas tankar – Alla är vi människor och alla är vi rädda för döden…och ensamheten…

angel_loves.pngGOD AFTON!! Igår läste jag en dikt inne hos SYFTE som fick mig att stanna upp och tänka och minnas…Med hennes tillstånd rebloggar jag den och återger den här:

”Vill att du stannar en stund,

Bara stanna

Här hos mig,


Ibland är jag rädd,

För döden,

Ibland för min ensamhet

 

Att du ger mig din tid

Lite av din tid

 

Prata en stund, så att mina tankar

Ej  förtär,

Håll min hand en stund

 

Vill att du stannar

Jag lever ju,

Prata med mig,  som om jag betyder något

Även då jag är gammal på utsidan, så lever jag, mitt hjärta slår, kan du höra?

Kan du se

Mig i min ensamhet……”

När jag läser den, så minns jag min ungdom och mitt första möte med döden…Vi talar inte om döden i vårt samhälle. Vi skyr den, vi gömmer den och vi brutaliserar den…

Men döden är så chockerande i all sin enkelhet att vi inte behöver överdriva den…Det vet alla som stått öga mot öga med den…

Här publicerar jag en liten bit ur min bok ”Döden, döden” som handlar om Emmas liv och död och mina tankar och upplevelser kring den tiden och vägen upp ur det svarta hål som hennes död innebar för mitt liv…

upponer.jpg

”Jag har alltid varit en empatisk människa. Under min ungdom arbetade jag på Lasarettet i min hemstad i s.k. ungdomslag som det hette på den tiden. Först på långvården, och senare på IVA. Ett stimulerande arbete, tyckte jag, i full fart. På långvården lärde jag känna och jobbade med samma människor under en längre tid. På IVA stannade patienten ett dygn eller några dygn, för att sedan förflyttas till vanlig avdelning. Det ledde till att man sällan lärde känna någon eller fick någon särskild kontakt.

Men det fanns ett undantag. En man som redan första dygnet fattade tycke för mig pga. att jag rakade honom på ett synnerligen nöjaktigt sätt och han kände sig fin när hans fru kom på besök. Jag tyckte mycket om den gamle mannen och såg fram emot att ta lite extra hand om honom, när jag gick på mitt skift. Tredje dygnet skulle patienten upp och gå för att få blodet att flöda fritt igen. Allt gick bra, jag rakade honom som vanligt och vi talade om att hans hustru skulle komma på eftermiddagen. Senare den dagen skulle han bli förflyttad och han var vid gott mod. Allt väl.
Jag gick vidare till nästa patient för dagen, visslande glad.

När jag kom ut från den lilla kvinnans rum var det ett väldigt ståhej i korridoren. Larmet gick för fullt och läkarna kom rusande från alla håll. En slet ner hjärtbrädan från väggen och en annan kom rusande med defibrillatorn. Chokad, närmade jag mig scenen försiktigt. Eftersom jag var vårdbiträde, ville jag inte vara i vägen. En patient hade tydligen gått på toaletten själv och segnat ner på golvet.

Det var MIN farbror. ”Åh nej”, tänkte jag förtvivlad och hoppades fåfängt att mina tankar skulle hjälpa till att starta hans hjärta, men förgäves. Läkarna fortsatte återupplivningsförsöken den föreskrivna halvtimmen och jag hörde dem diskutera vad som orsakade hjärtstoppet. ”Akut lungemboli”. De dödförklarade honom till slut och jag hörde någon säga att man skulle ringa hans fru. ”Hon är på väg hit nu”, sade jag med förtvivlan.

”Någon måste stoppa henne när hon kommer” konstaterade en sköterska, kallt. ”Du och du”(hon menade mig och min handledare), Ni får göra honom i ordning. Två manliga skötare bar in honom i ett undersökningsrum och lade honom på en brits. Min handledare började plocka fram saker att göra fin honom med. Han hade bara varit död i tio minuter. Jag gick fram till honom och lade min hand mot hans nyrakade kind. ”Du som var så fin idag” Tänkte jag bedövad. Konstigt. Han var fortfarande varm. Man kunde tro att han sov. ”Vi får inte prata”, sade min handledare lågmält. ”De döda kan fortfarande höra. Hörseln, är det sista sinnet som försvinner”

Som i trans arbetade jag sida vid sida med en människa som jag skrattat och skojat med bara en timme tidigare. Nu hade alltså en klump stelnat blod, fastnat i lungan och omöjliggjort syretillförseln. Den fara som hotar alla nyopererade patienter. Levrat blod i operationssåret lossnar och täpper till. Själva livets substans dödar. Han hade börjat att få likfläckar, alltså när blodet ansamlas i den kroppsdel som är nederst och jag hade svårt att förstå att det gått så fort! Mina tankar fanns hos den dödes hustru. Jag visste att hon skulle komma vilken minut som helst glad i hågen över att se sin stilige make igen…

När hon fångades upp av en läkare som gav henne beskedet, ville hon tala med mig, för jag hade tydligen varit den sista att tala med hennes make. Jag var sexton år och livrädd. Vad skulle jag säga till henne? Hur ska en människa som knappt börjat leva själv kunna tala om döden? Jag följde med henne in till maken. Vi satte oss ner bredvid båren, där levande ljus stod på sängbordet. Nu såg man att han var död. Huden var grå i hans ansikte och han började bli kall. Vi samtalade om hur han hade glatt sig år hennes besök och hur glad han var att jag tog mig tiden att raka honom ordentligt. Nu hade huden i hans anlete sjunkit samman och skäggstråna var som tvådagars stubb. Det blir tydligen så när man dör, vilket kan ge skenet av att man lever, liksom att naglarna verkar längre. Hela situationen var absurd. Vi satt där i nästan en timme innan en sköterska försynt bad mig att följa med henne, medan en annan stannade hos änkan.

Avdelningsköterskan hade bett att få tala med mig och hon redogjorde i korta ordalag att hon tyckte det var lämpligt att jag var hemma några dagar. Hon gav mig resten av eftermiddagen ledigt. Ensam och chockad lämnades jag ifred med mina tankar. Jag berättade bara kort för mina föräldrar vad som skett.

Jag gick hem den dagen och jag återvände aldrig igen. Jag kunde inte. Orättvisan i att den lilla trevliga farbrorn inte fått följa sin hustru hem, skapade ett vacuum i min själ som jag inte förmådde att förbise. Jag ville aldrig se en död igen. Inte för att jag var rädd. Det hade denna upplevelse lärt mig, vilket jag var tacksam för senare i livet. De döda är inte farliga. De är de levande som är det. Men den ofattbara smärtan i att se en människa förlora sin älskade, som jag varken kunde lindra eller förhindra, fick mig att inse att jag då, inte klarade att arbeta i vården igen. Jag bad om och beviljades att bli förflyttad till dagis i stället. Till livet, hoppet, glädjen. Inte anade jag då att ett barn skulle bli min själs svartaste djup…

vvvv.jpg

14ecd189ab5bcef4.jpgSTANNA UPP… Fundera över livets futtigheter, som vi alla slösar kraft på för att bevisa att dödens mörker och ensamhet inte skrämmer oss…Alla saker som vi jagar efter, och all status vi köper oss? Vissa tom häller ut livets största manifesterande levedryck…På bloggen bråkas det och i tidningarna läser jag om självmordspakter som sluts på nätet…

Allt, i ett nästan femårstrotsigt ”JAG BRYR MIG INTE”

Jag har aldrig mött en människa, som inte har ångest när hon ska dö…

blood-drop_47152500.jpgInklusive jag själv…

HJÄLP MIG OCH A-LINDA ATT SPRIDA INFORMATIONEN OM SEN AVNAVLING.

SLUTA RÅNA SPÄDBARNEN PÅ DERAS BLOD – DE BEHÖVER DET SJÄLVA!!

GOD AFTON!!

Annonser

29 thoughts on “Hemimammas tankar – Alla är vi människor och alla är vi rädda för döden…och ensamheten…

  1. kyrksyster skriver:

    Tack för en gripande text. Det gör ont i mig att du inte fick det stöd du behövt när du som 16-årigt vårdbiträde fick möta detta. Men alltför ofta har man löst det med att skicka hem vederbörande istället.Jag har någonstans skrivet om hur jag som mycket ung diakon lämnades ensam med en döende och hur bristen på omsorg om mig efteråt fick mig att fundera över hur vårdpersonal tas om hand…Märkligt nog har jag också döden på temat idag.

    • HEMIMAMMA skriver:

      Jag har läst dina inlägg och berördes djupt av dina upplevelser.Du har min djupaste respekt, för att du fanns där för en medmänniska och hjälpte henne att gå i frid. En välgärning, svårare och mer godhjärtad än de flesta inser…Hemikramar och mina tankar är med dig MEDsyster.

  2. kyrksyster skriver:

    Hittade inlägget som berör din erfarenhet… har rebloggat det och länkat till dig…

    • HEMIMAMMA skriver:

      Tack för den tröst jag fann i ditt inlägg…Jag är alltså inte ensam om att ha känt den stora avgrunden under mina fötter…Hemikram ♥

  3. Arrami skriver:

    …starkt inlägg och det är viktigt att vi vågar se och tala om döden. Vi möter alla döden i olika form, som vittnen till brutala olyckor, vi förlorar nära och kära i sjukdom, av ålder eller när de tar sitt liv. Men ofta missar vi samtalen, du skulle inte sänts hem ensam…du skulle fått någon att tala med. Att lära sig hantera detta livets tuffaste möte lär man sig inte på egen hand, man behöver verkligen ett ”bollplank”.Kram.

    • HEMIMAMMA skriver:

      Tack Arrami! Det var nog en av de då tyngsta upplevelserna i mitt unga liv…Att fantisera om döden har vi nog alla gjort under uppväxten, men att verkligen möta den, är något annat än både litterära och cinematografiska upplevelser förbereder oss för…Egen ångest förstärks i det läget.Sedemera, även detta mötet till tack, har jag lärt mig att inte frukta de döda, men att frukta döden??Det kommer jag nog aldrig ifrån, tror jag….Varm kram tillbaka!

  4. syfte skriver:

    Din berättelse om dina arbetsupplevelser..grep tag i mig..tårögt..såg jag hela scenen framför mig, såg dig..i din förtvivlan såg sköterskan som uppmanande att göra i ordning denna man som betydde särskilt mycket…blir så berörd…till och med jag saknar ord..o det sker inte ofta..en dikt till dig hemimamman…du vackra stjärna på himmelense på hennelys upp hennes inregör henne starkge henne all din kraftse vem hon ären medmännsikai sin sannaste karaktär…du är så fin…kram/Hanna

  5. sarahmara skriver:

    Jag har inte ord för, hur många gånger du har fått uppleva den känslan… ”nära dödenupplevelsen” och de andra människor som varit med om det. Det går inte att föreställa sig… finner inga ord!. Men styrka är ett bra ord tror jag.. Och se en död människa.. inget man vill..Jag kom ju hem till pappa och fick värma honom. Trodde inte att jag skulle klara det, men man blir stark på ett konstigt sätt.. Så du klarar det du med tror jag..kramizar

    • HEMIMAMMA skriver:

      Jag förstår vad du menar med att värma din pappa..Det kräver omänsklig styrka, men konstigt nog som du säger så kommer den, jag vet inte från var…Jag har upplevt det så många gånger att jag knappt räkna dem…Men nog räds jag min egen död fortfarande, trots att de döda inte är något att vara rädd för.Emma var lika vacker när hon var död som när hon levde…Hemikramar!! och mitt ♥

  6. DragonFaye skriver:

    Bara en sak här.. Typ.. Hrrm…. Jag är inte en sekund rädd för döden, tvärtom. Jag välkomnar den som ett steg i utvecklingen och på mycket sätt och vis ser fram emot den! Konstigt? Säkert, men jag är van och skiter i vilket. ;)Så nu har du mött din första människa med exakt NOLL dödsrädsla utan snarare tvärtom. :)Även om att förlora sitt barn förstås är en annan sak, men nångång måste man släppa taget lite också… Min mor förlorade min storebror när han föddes. Han skulle varit ca fem-7 år äldre än mig ( jag lyckas aldrig minnas riktigt av nån anledning). Klart mamma sörjer fortfarande efter alla dessa år men hon har släppt det för det är tyvärr som det är. Hon har LEVANDE barn (mig då….) att tänka på och sätter sitt sinne där. Inte ältar min brors död. Och förlåt gumman det kommer låta hemskt SNÄLLA ta det inte FEL!! Men ibland ältar du lite.. Jag förstår hur lätt det måste vara och allting, det GÖR jag!! Jag lovar!!! Men du har levande saker i livet med, som du kanske borde fokusera lite mer på, dina barn t.ex. De är HÄR och NU! Levande! Älska dom. värna dom, krama, dom, ta hand om dom, säg till dom att de är perfekta som de är.. Varje dag…Missförstå nu snälla inte vad jag skrivit!! Jag har turen att ha min bror som skydds ande, och lärt känna honom en hel del genom åren vilket är otroligt jobbigt för mamma att höra, men hon accepterar det. De är är aldrig bara sådär poff borta för att de dött, det är extremt sällsynt!Och innan någon undrar om hur det är att ha sin storebror som skyddsande? Ja gissa själva… Hur tror NI att det är att ha en skitsnygg, flirtande ”skydds”ande ( ooh ja, han flirtar med allt som har bröst, hur död han är än tokiga fan.. ) med snygg kropp som framträder i ca19-årsåldern? *muttrar nåt surt åt brorsan i hörnet och önskar hon kunde kasta en STOR kudde..*

  7. Ullis skriver:

    Ingens sorg är den andras lik…♥Döden är ett laddat ämne..Kanske för att vi vet att det är något som vi alla möter..Själva och hos våra nära och kära..Jag har stirrat döden i vitögat och tacksamt fått återvända för att leva ännu ett tag..Hur länge..Ja det vet jag inte,det vet man ju oftast inte om det inte handlar om allvarliga sjukdomar..Jag hyser ingen rädsla för min egen del..Men rädslan av att mista (och faktiskt ha mist någon)den är hos mig jämt..Och jag hyser stor respekt för andra människors förluster eller deras rädsla..”walk a mile in someone else’s shoes..Then talk”Tumme för din starka gripande berättelse.♥ *kram*

    • HEMIMAMMA skriver:

      Tack Ullis för ditt empatiska svar. Jag kan bara hålla med dig i dina tankar, de sammanfaller med mina egna tankar och upplevelser.”Walk a mile” är en devis som följt mig genom livet också liksom gyllene regeln…Hemikramar ♥

  8. A-Linda skriver:

    Mycket bra skrivet! Tumme förstås! Inte ofta jag orkar ta mig igenom ett så här långt inlägg, men det här var så fängslande att det inte var minsta problem. Jag kände igen mycket från när jag själv som tonåring jobbade på långvården. Faktiskt så är inte jag rädd för själva döden, bara för hur döendet ska gå till. Hoppas att få vara frisk in i det sista och att det sen går väldigt fort. Vill inte ligga och tyna bort som jag såg många av patienterna göra på långvården där jag jobbade. Nu har jag en åldrig hund, en finsk lapphund som snart är 17 år . Signe kom till oss för 8 år sedan efter att ha blivit illa behandlad i sina 5 tidigare hem, och tid var beställd för avlivning när jag hörde talas om hennes tragiska öde och såg till att hon fick komma hit. . Min familj och jag har gått in för att hon ska få leva ett så paradiskt liv som möjligt här hos oss de år hon har kvar, och vi hoppas hon ska få dö i frid och harmoni. Precis som vår förra hund Goldie , som också var en omplacerignshund. Hon blev 16 år. När hon fick en stroke ringde jag efter veterinären som kom hit hem och avlivade henne när hon låg i sin kära gamla soffa. Med levande ljus och färska blommor i en vas på bordet och vacker meditationsmusik, fick hon somna in i frid och harmoni. Veterinären grät och sa att hon önskade att alla djur skulle få dö på det sättet. Nu hoppas vi alltså på att det ska bli lika harmonisk för Signe när hon dör. Och min man och jag går in för att behandla henne så som vi själva vill behandlade när vi blir gamla. Jag sover sedan snart ett år i soffan på nedervåningen , eftersom Signe inte kan gå i trappor längre. Hon har svårt att gå över huvud taget, men är ändå pigg och glad för det mesta. . När vi går till sjön och badar kör vi henne i skottkärra, och där har hon sin flytväst så hon kan vara med oss och simma, vilket hon alltid har älskat att göra. Hon lever alltså fortfarande en meningsfullt liv. Men folket här på bygden (sörmländsk bonnhåla) som ser hur dåligt hon går säger: ”Nää, dä ä ju synn om na, ä dä inte bättre å ta bort na”. Så vill jag fan imej inte att någon ska säga om mig när jag blir gammal och skröpplig och ännu inte känner mig redo att dö. Vi tänker alltså behandla henne som en drottning så länge hon visar tecken på att fortfarande vara med här på jorden. Oj, vad långt det här blev då! Men jag hade väl behov av att skriva av mig om något annat än avnavling :-)Kramar!

    • HEMIMAMMA skriver:

      Tack för dina fina ord och tack för din tumme!Du ska ha all heder för den empati och medkänsla du ger uttryck för här och jag är säker på att Signe ”Välsignad” verkligen har tur som fick dig som Matte. Jag kan bara buga för ditt mod att följa ditt hjärta i en ofta kontroversiell fråga.När jag hade djur som yngre, innan allergi introducerades i mitt liv, så behandlade jag mina djur på samma sätt och med samma skyddsinstinkt.Jag skulle gjort vad som helst, för att min familjs hund skulle fått stanna kvar, när jag var barn…Avnavling och djurrättsfrågor handlar i grunden om samma sak – att försvara de som är små och är i beroendeställning till oss som ar,t och inte kan kämpa för sina rättigheter själva…Hemikramar och tack för att du delar med dig!! ♥

  9. A-Linda skriver:

    Angående det Dragon Fay skriver så tycker jag som så, att om man bara ältar och ältar och det inte leder någon vart, då är det negativt och meningslöst och man borde då försöka få hjälp att komma vidare i sitt sorgearbete. Men när man gör något positivt av sitt sörjande, t.ex. startar en minnesfond eller engagerar sig på annat sätt för att förhindra att fler barn drabbas av samma sak, då är det något väldigt positivt. Och det är ju precis vad du gör. Du brinner för att rädda andra barn undan samma sak..KRAM!

  10. A-Linda skriver:

    *Ler tillbaks*Vill du se bilder på Signe, där hon åker skottkärra och badar med flytväst? Länkarna går till bildalbum på Facebook. (klicka på bilderna för att förstora dem) http://www.facebook.com/album.php?aid=182761 http://www.facebook.com/album.php?aid=183351 Kram!

    • HEMIMAMMA skriver:

      Länkarna funkade inte men jag navigerade mig fram till dem ändå…Jag ler stort åt den glädje jag ser i hennes ögon…Hemikram och jag hoppas att min kommentar hos dig får ett svar!!

  11. Nettan Tjernkvist skriver:

    Mycket fint skrivet. Jag skulle kunna skriva mycket om döden egentligen….. Livet är som allt annat levande, ett kretslopp som föds och dör. Jag är nyfiken av mig och älskar livet men jag är lika nyfiken på döden för det är ju dit vi ska. Livet är som en resa som vi ska upptäcka, njuta av och värdesätta. Vi glömmer så ofta att leva HÄR och NU och tar allt för givet som om det vore något självklart. Vi glömmer ofta ATT leva i jakten på något som vi försöker fånga men aldrig når. Vi måste lära oss leva HÄR och NU för det är ju det som är själva livet att ta vara på de tillfällen vi får men ofta missar för att vi jagar något vi tror är bättre än det vi har.

    • HEMIMAMMA skriver:

      Du har så rätt och jag kan bara hålla med… Detta är något jag funderat på mycket jag med…Men döden behövs ibland för att man ska värdesätta livet och många som haft ”nära döden” upplevelser, vittnar ofta om att både livet och de själva förändras av händelsen.Likaså jag…Trevligt att se dig på min sida!Hemikramar och välkommen åter!!

  12. A-Linda skriver:

    Ja visst ser man glädjen i Signes ögon när hon sitter i skottkärran:-) Vad bra att du lyckades navigera dig fram till bilderna på Facebook. Provade länkarna själv här nu och för mig funkade de.Himla dumt att länkarna inte är klickbara i kommentarerna. Innan AB-bloggen gjordes om för drygt ett år sen var de klickbara.Har nu skickat det jag spartat i mitt Hypoglykemi-dokument i Words. Jag skickade det i meddelande på Facebook.Kram!

    • HEMIMAMMA skriver:

      Tack Linda, du är en skatt och en Pärla!! Nu kommer det att bli mycket mera överblickbart för mig…Signe var en skön syn och det låter ju som om bloggen genomgått en försämring där…Hemikramar!!

  13. Kao skriver:

    Mycket fint och gripande skrivet, Du har (också)n upplevt mycket i ditt liv. Inte minst att du har mist ett barn.Känner jag är mer rädd för andras död än för min egen. Ibland önskar jag t.o.m att ‘den’ kom och hämtade mej. Är inte rädd för den. Har levt på ‘knivseggen’ flera gånger under mitt långa liv.KramKao

    • HEMIMAMMA skriver:

      Tack Kao!! Du är ovanlig. Jag tror att de flesta vill ha ett fast grepp om livet.För min egen del vet jag att jag levt fullt ut och inte ångrar något när den kommer.Jag fick sluta fred med tanken på att jag ska dö, för tio år sedan när min mamma dog av aggressiv genetisk bröstcancer och jag vet att hennes öde kan bli mitt…Därav min desperation att få så mycket som möjligt uträttat (så fort som möjligt också)Hemikramar!!

  14. A-Linda skriver:

    Pratade i morse med den veterinär som avlivade Goldie (min förra hund) . Ringde för att förnya ett recept till Signe, och då råkade det vara just hon som svarade. Passade då på att påminna om att det kanske inte är så långt kvar, eftersom Signe nu närmar sig 17 (i min hundbok står det att Finsk lappphund inte brukar bli äldre än 11-12 år) och frågade om de fortfarande ställer upp på att komma hem och avliva. Hon sa att det är en självklarhet , och hon mindes fortfarande Goldies avlivning för snart 5 år sedan och sa ”det glömmer jag aldrig”, med riktig värme i rösten. . Kram!

    • HEMIMAMMA skriver:

      Så skönt för Signe och vilken lättnad för dig att den ”mänskliga” veterinären fortfarande finns till tjänst…Signe har levt ett långt och gott hundliv tack vare dig och din make. All heder till er!!Hemikramar!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s