"DRAKEN STIGER I MOTVIND" # 17 Höjder av skräck och lycka

Höjder av lycka och skräck del 17

”Kom nu, då!! Följ med oss, om du vill vara en av oss! Flickorna kallade på henne där hon stod tvekande. Hon ville inte. Hon tyckte inte om höjder och Kolimportens rullband var högt och lutade kraftigt. På stegen bredvid hade Anki och Petra hunnit klättra upp en bit. Annica kisade uppåt. Solen stod lågt på himlen. Klockan hade passerat 17 och ingen anställd var kvar på området. De tre flickorna hade smugit sig in på området utan någons vetskap. Hon undrade vad som hennes nya kompisar skulle hitta på. Hon hade fått tillstånd av sina föräldrar att leka med flickorna från hennes nya klass. Glad i hågen hade hon cyklat till mötesplatsen efter skolan, med förmaningen att vara hemma till middagen klockan 18. Om en timme.

”Kom nu då fegis” Ankis röst hade hånande tvingat Annica att börja klättra. ”Du grejar det” Petra manade vänligare i tonen. Annica hade tvekande börjat klättra, och ville visa att hon var lika tuff som dem. Beslutsamt hade hon fortsatt, när rädslan hade fått henne att egentligen vilja neka. Petra och Anki var redan på toppen av stegen. De gestikulerade och ropade från toppen femton meter upp. Annica svalde och klättrade nära, nära varje steg. Sakta, nästan kröp hon upp för alla stegen, ett i taget med en känsla av inre triumf för varje steg hon lyckades övervinna. Rädslan låg alldeles under ytan som en kramp i magen. Det var viktigt att hon lyckades visa att hon dög. Hon och föräldrarna hade precis flyttat och hon hade kommit till en ny skola och hade blivit glad när Anki och Petra tagit henne under sina vingar. Hon ville inte att de skulle lämna henne utanför…

Till slut hade hon tagit sig hela vägen upp. Men hon vågade inte titta ut över kanten. Anki hade satt sig bekväm ovanpå rullbandet. Petra satt på toppen av stegen och tittade ut över det tomma industriområdet. ”Kolla, är inte utsikten fantastisk” utbrast hon entusiastiskt. ”Schysst, man ser ända till silon, svarade Anki. Kolimporten var den näst högsta byggnaden i stan. Annica blundade. Skräcken under huden. ”Vågar du inte kolla, vilken fegis” Utan att hon förstod hur det gått till hade hennes kompisar plötsligt knäppt upp hennes byxor och börjat dra av dem. Annica var för skräckslagen för att kunna göra något. Hon bad,  bevekande men kamraternas iskalla behandling kröntes av deras skratt som ringde i hennes öron. Snabbt som en vessla klättrade Anki ner för stegen, följd av Petra. Annica satt kvar, fastfrusen, chockad.

”Kom nu, klättra ner” ropade Petra. ”Nej, skit i henne vi sticker, skrek Anki skrattande. ”Vi kan ju inte lämna henne här” svarade Petra tvekande. ”Vi måste sticka innan nån kommer, om hon inte vill klättra ner är det väl hennes sak” Ankis kallsinnighet, var bortom vad Annica kunde förstå och ta till sig. ”Kunde dom verkligen göra så här”, tänkte hon förtvivlat…Anki och Petra tog sina cyklar och snart var de borta. Kvar var Annica skakandes av skräck.

Hennes förtvivlan tog sig till slut ut. Hon började gråta. ”Hallå” ett försiktigt rop på hjälp. Ingen var här. Ingen visste att hon satt här högre upp än hon någonsin varit, förödmjukad och skändad. Hemma väntade mamma och pappa på henne med middagen. Vad var klockan? ”HJÄLP” Nu ropade hon högre, i hoppet att NÅGON skulle höra henne. Vad ska jag göra? Jag vågar inte klättra ner…Hon försökte behärska sig, drog upp byxorna och försökte trevande vända sig tillrätta så att hon skulle kunna klättra. När hon skakande vände sig om så råkade hon se ner och marken var där nere. Hon var svindlande högt och synen fick henne att frysa till is igen…”HJÄÄÄÄLP”

”HJÄLP” Annica vaknade med ett ryck. Först förstod hon inte att hon drömde. Bilderna hade varit så levande, så att hon för en liten stund trodde att hon faktiskt var där. Minnet av den händelse som markerat början på hennes utfrysning och mobbning, fanns forfarande innanför hennes tuffa men tunna yta. Hon hade förträngt minnet så länge, men nu kom det upp till ytan igen. Hon vred på huvudet och mindes var hon var någonstans. På huvudkudden bredvid henne låg Tommy och han sov lugnt. Hennes rop hade alltså inte väckt honom. ”Skönt” Hennes hand styrde bort en slinga av hans blonda hår som ramlat ner framför hans ögon. Guld i hennes ögon. Silkeslent mot huden kändes stråna. Hennes Tommy. Hon log åt minnet av natten som varit och med den ömhet som de hade utforskat varandra. Varför jagade hennes minne henne i drömmen just nu? När hon var så lycklig? Hon ville inte minnas.

Minnet av hur hon gråtande av skräck till och med kissat på sig den där dagen jagade henne. Hur hon tvingat sig att stålsätta sig och intalat sig själv att hon skulle klara nedklättringen. Hon hade till slut insett att ingen hörde hennes rop på hjälp och om hon inte tog sig ner skulle hon bli sittande där ända till mörkret föll på allvar. Mödosamt, millimeter för millimeter hade hon ålat sig ner. Utan att våga se ner. Tills slut hade hon lyckats. Hon hade kastat sig på cykeln och som om en djävul var efter henne hade hon cyklat hem. Föräldrarnas utskällning hade hon stoiskt uthärdat med försvaret att hon glömt bort tiden. Moderns dom att hon inte skulle få leka med de där ungarna igen, hade hon bara lättad konstaterat inom sig att det ville hon ju i alla fall ändå aldrig mer göra. Sanningen var för skamlig att berätta.

Hon hade förändrats den där dagen. Hon hade blivit tvungen att dra ifrån en styrka ända längst in i själen, som hon inte ens varit medveten om att hon ägt. Under hela högstadiet hade hon trots att hon blivit slagen och förnedrad aldrig låtit sig knäckas. Mats hade försökt, men inte lyckats. Nu låg hon här. Kär. Och lycklig. Tänk om det inte fick fortsätta så? Hon försökte oroligt somna om…vvvv.jpg

Annonser

20 thoughts on “"DRAKEN STIGER I MOTVIND" # 17 Höjder av skräck och lycka

  1. Maria de Suède skriver:

    Det där var välbekant…Det berör verkligen…Örnkram

    • HEMIMAMMA skriver:

      Tack. Ett ämne som är viktigt att belysa på så många sätt som är möjliga och detta är ju mitt sätt att försöka skapa debatt…Vi är många som på olika sätt upplevt liknande saker som Annica och man måste inse att det är livsomvälvande upplevelser ibland på flera plan och det är inte ovanligt att våra största stjärnor inom olika områden har ett förflutet som mobbade…Hemikramar!!

  2. Silverstare skriver:

    Det är mycket bra! Och ett viktigt ämne! Gör den här boken klar och så skickar du den till ett förlag!!!!!!!!!Har du hört talas om Kapitel 1. Varför inte sätta igång där. Med detsamma!!!http://www.kapitel1.se/Varm socialrealistisk kram frånSilverstare

    • HEMIMAMMA skriver:

      Tack för din tro på min förmåga, det betyder mycket för mig i min skrivprocess…Jag har hört talas om kapitel ett men vet inte riktigt vad det är, du får gärna berätta mer gärna på snack om du vill…Varm hemidemokratisk kram tillbaka!!

  3. Milla skriver:

    Kanske är jag extra känslig just nu..Men den här texten rör vid något i mitt inre som jag nästan inte längre vet om det är fantasi eller verklighet..Tårarna rinner och jag vet inte riktigt vad jag ska säga..Du har gåvan att beröra..Det är oftast dom människor som upplevt svåra omvälvande händelser som kan förmedla känsla..Jag vet Hemi att du är en av dom..Fortsätt skriv..Fortsätt beröra..Vilket forum det än är i,så SKRIV./ VARMA KRAMAR från Milla ❤

    • HEMIMAMMA skriver:

      Min varmaste medkänsla och mitt tack riktar jag till dig min Milla, du pushade mig att skriva vidare igår, och jag gläds att resultatet berör. Att fortfarande känna är det viktigaste tecknet att man behållit sin värdighet och mänsklighet, trots de upplevelser man haft…Så länge någon vill läsa kommer jag att fortsätta skriva!!Hemikram och jättehemitack till dig!! Tänker fortfarande på dig varje dag!!

  4. Maria de Suède skriver:

    Apropå min barndom och skoltid…Mig gav de öknamn och lät mig aldrig få vara ifred, de t.o.m. satte eld på mig på gymnasiet en gång och skolledningen gjorde inget åt det. De kallade mig till skolkuratorn och det hon sade gjorde mig förbannad. Hon tyckte att det var mitt felatt de andra mobbade mig. En kille tänkte ge mig en karatespark i ryggen, men tji fick han. Jag såg hur han sparkade mot mig och steg åt sidan, grep tag i hans ben och tryckte till benet mot honom så han föll. Sen flydde han och jag jagade honom… Efter det så slutade dem. Men då hade det pågått i tolv år… Det började när jag var fem år och slutade när jag hade fyllt sjutton. Att jag var lättretad behöver jag nog inte berätta…Örnkram

    • HEMIMAMMA skriver:

      Vad starkt av dig att sätta stopp för dem… Drömmen att ge igen finns nog hos alla som blivit ansatta på något sätt… Jag tog upp det under ett tidigare avsnitt i draken…Man behöver inte vara lättretad för att bägaren till slut ska rinna över…Good on you girl and dont let them get to you!!!Hemikramar!!

  5. Kao (oinoljad;) skriver:

    Kommer fortsätta läsa när jag är i balans. Mår inte dåligt, men är inte riktigt mej själv. För mycket har hänt, för mycket händer fortfarande och alla mina vänner dör eller är på väg att dö.Kommer fortsätta läsa din berättelse när jag orkar. Nu är det sommar och sol och jag vill inte sitta vid datorn – vill ligga i parken med musik i lurarna och en god bok. Inte sitta hemnme vid datorn.Önskar dej allt gott och hoppas du och din familj mår fint. Jag gillar din berättelse.Kramar //Kao

    • HEMIMAMMA skriver:

      Ta det lugnt du Kao!! Min berättelse finns kvar när du kommer åter..Vila i ande och kropp och ge dig tid att läka och reflektera…Jag önskar dig samma och alla varma hemikramar jag kan sänder jag dig och jag tänker på dig varje dag…Det värmer att du tycker om min berättelse!!

  6. Pellefantia skriver:

    Starkt…….. Vet inte vad jag skall säga, kände med Annica….hon blev ju faktiskt utsatt för ett mordförsök för ett dygn sedan, vilka turbulenta känslor människan måste ha inom sig..kram

    • HEMIMAMMA skriver:

      Tonåren är ganska turbulenta med eller utan mobbing, det tror jag de flesta kan hålla med om… Övergrepp i alla former är viktiga att gestalta så att de som inte upplevt kan sätta sig in i det och få förståelse för hur det påverkar människor.. kanske just mordförsöket rörde upp känslor av maktlöshet ur det förflutna??Enligt min erfarenhet kommer det undermedvetna fram ofta i samband med verkliga händelser och jag har upplevt att jag drömt som värst, när jag verkligen varit trygg, som om det undermedvetna först då, vågar ta saker upp till ytan…Vad tror du??Hemikram!! Glad Torsdag på dig!!

  7. sarahmara skriver:

    BS:Ja, jag tycker det är viktigt, vi måste kunna se alla människor, inte bara vissa och blunda för hur verkligheten kan se ut!. Jag vet ju att du är väldigt praktisk och ekonomisk, tror säkert dina barn kommer ha nytta av det senare i livet!. Och att drabbas av den sorgen, och inte få bestämma hur man vill ha det, inte ens sin sista önskan när man förlorat nån så tvärt och så fel som inte ska behöva hända någon att ens barn dör, det måste ha varit fruktansvärt att låta socialen bestämma allt! Det kan faktiskt ingå i ens sorgearbete att få bestämma sånt helt och fullt ut från hjärtat!. Och klasskillnaderna har ökat drastiskt!. Men vissa människor väljer att blunda. Och jag känner som du: Bort med alliansen, det kommer fortsätta neråt och bli ännu värre! Tack för dina uppmuntrande ord och att du tyckte om inlägget.kramizar

  8. Pluppa skriver:

    Nu kära Hemi,så har jag läst hela och ska försöka smälta alla intryckoch se om jag kan hitta konstruktiva saker att skriva till dig!Kram/Pluppis

    • HEMIMAMMA skriver:

      Duktig du är!! Att du orkade och hann så fort, jag är imponerad…Måste alltså ha varit lite intressant dårå… *skrattar*Hemikramar tillbaka!!

  9. Trollet skriver:

    Så hemst att råka ut för något sådant..

    • HEMIMAMMA skriver:

      Ja, det är nog en av de svåraste saker som man kan råka ut för och kan ta ett helt liv att återhämta sig från…Hemikram!

  10. Megapax skriver:

    Jag säger som Milla!!! DU har gåvan att beröra..Denna bok ska du slutföra..den skulle hjälpa många..du har speglingar och perspektiv på alla personer som är med… att man får en helhet som läker sår som kanske skulle läkt fortare om man hade den i sina händer då man var ung och i sitt oförstånd såg sig själv som det svarta fåret av allt som hände runt omkring sig och tog på sig allt…

    • HEMIMAMMA skriver:

      står ordlös i svar till dina verklighetens folks ord…Mina speglingar är mina tafatta försök att illustrera vad jag lärt…Jag tackar dig för dina ord, som genljuder som Millas brukade göra… innan hon dog kort efter detta… vilket fick mig att tappa hela kortleken…Jag hämtade mig något till slut… tog lång tid innan jag kunde skriva prosa igen…Nu spelar jag igen…. med död mans hand?Hemikramar till dig och tack till livet som lät dig korsa min stig och ge mig lusten åter!! ♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s