Hemimammas tankar – likgiltighet, den sjunde dödssynden…

angel_loves.png

GOD AFTON!!! Idag är jag spak…om en stund ska jag in i duschen med hibiscrub, typ. I morgon bitti samma sak. Inte äta, inte dricka innan operation…

Inga problem. Jag kan leva på luft. När min dotter dog åt jag inte på tre månader, så jag vet att jag klarar den biten.

Men descutan luktar så äckligt att jag nästan kräks. Nu förstår jag varför en del inte tål sjukhuslukten. Jag förknippar doften undermedvetet med mina trauman. Precis som andra gör föreställer jag mig…

Det är ångest blandat med descutan. Bergman måste ha älskat sjukhusmiljö…

”Ångest, vi måste ha mer ångest” Jag kan se demonregissören framför mig.

antonius_block_och_doden.jpg

En mindre välregisserad tillställning var också en ocean av ångest. Tsunamin. Jag såg en dokumentär i natt medan jag försökte sansa mina tankar kring morgondagen.

”Timmarna efter Tsunamin” TV4 Fakta. Jag blev arg. VÄLDIGT arg.

Den skildrar hur och varför räddningsarbetet vansköttes och hur Persson/Freivalds visade att politiker behöver inte lyssna på någon. Vilka oerhörda konsekvenser det fick för vanligt folk.

Jag såg det med egna ögon. Halv sex på morgonen på nyårsdagen, stod jag på Arlanda och inväntade min bästa vän på den tiden. Hon kom rullandes i korridoren. Hennes make och två barn kom efter henne. Hon såg mig inte, hon var blind. Benen hade köttsår som kunde anas under det smutsiga bandaget. Maken med armen i mitella. Men otroligt nog var barnen helt oskadade. Jag tänker inte återge hennes historia, för ni har fantasi nog att greppa vad hon upplevt. Däremot blev hon så skör av att nästan förlora hela sin familj, att hon bröt med omvärlden, liksom med mig.

tsunami.jpg

Så tsunamin tog ifrån mig min bästa vän, fast på ett annorlunda sätt än jag fasade för den där annandagen 2004. Jag hade en föraning, när jag vaknade den morgonen, att något var fel, men misstog mina signaler, som att min pojkvän var i fara. Med panik sökte jag överallt efter honom innan jag fann honom hos sina föräldrar. Han var helt allright, men bakis.

På jobbet några timmar senare, hörde jag första radioutsändningen och insåg att min vän var i Khao Lak. DÖD??  Desperat sökande i flera dagar för att få kontakt. Sönderbitna naglar i taxin till Arlanda, när alla andra varit ute på Nyårsfirande. En bubbla i världen, där jag fasade för vad jag skulle få se…Hon såg mig inte, men sade mitt namn rakt ut i luften. Hur hon visste att jag var där är mig lika underligt som svenska myndigheters likgiltighet, den sjunde dödssynden för övrigt.

Halva klyftan sprack den där dagen. Forskare hävdar att resten nu står under fördubblat tryck.

En dag nära dig, sprängs den igen. Men svenska folket glömde det fort. De badar vid Phuket igen. Utom dem som minns lukten. De badar inte…

freedom_beach_thailand_002.jpg

I kväll kommer del 14 i ”Draken”

I morgon ligger jag under kniven så jag vet inte riktigt när jag är tillbaka. Jag hoppas bara ATT jag kommer tillbaka…

GOD NATT!!

Annonser

4 thoughts on “Hemimammas tankar – likgiltighet, den sjunde dödssynden…

  1. Milla skriver:

    Du ska se att det säkert går bra i morgon../kram

  2. Arrami skriver:

    …man vill helst glömma, men vi måste minnas och vara förberedda…det kommer fler stora naturkatastrofer, som t.ex. en större jordbävning som drabbar LA! Kram, det kommer att gå bra imorgon! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s