Hemimammas tankar – Vänner och sorg

angel_loves.png

GOD AFTON!! Mitt förra inlägg blev långt men jag tyckte det var viktigt. Nu i natt har jag lite funderingar kring vänner…

En väninna jag nyss lärt känna skickade mig ett mess tidigare i natt. Hon undrade om hon fick ringa. Eftersom vi lärt känna varandra bra på relativt kort tid, så visste jag att det inte var kallprat hon hade som ärende.

Självklart svarade jag JA, hon ringde och vi pratade nån timme typ. Jag kunde till min stora glädje göra det som krävs för att få en vän, nämligen vara en. Jag lyssnade och jag hoppas och tror att jag kunde förmedla min varma, accepterande vänskap till henne. Hon fick prata av sig (hon och jag delar erfarenheten av sömnlösa nätter) och sedan när hon var redo kunde hon lägga på och förhoppningsvis sova.

Men hon väckte en massa tankar och minnen hos mig…

Från en tid när vänskap och acceptans inte fanns för mig.. För tio år sedan…

Jag var ensam med en liten dotter på 1,5 år och hade nyss fött en liten flicka till, Emma. Flickornas pappa hade valt en annan väg i livet vilket var en sorg för mig och mina flickor. Men trots fattigdom och andra följder av att bli övergiven kämpade jag vidare…

Under graviditeten och stora flickans spädbarnstid, gick vi tre gånger i veckan på en öppen förskola, där vi bodde. Min stora dotter älskade att vara där och kvinnan som höll i verksamheten var som en mormor för oss vid en tid i livet då min mamma ej fanns längre. Den drevs av kyrkan och för mig fanns värme och stöd bland andra kvinnor i olika situationer i livet.

Emma föddes 10 juli 1999, under sommaren när alla organiserade verksamheter har sommarlov…

Till min stora glädje fungerade livet ganska bra, när Emma fötts och jag fick hjälp av barnens pappas föräldrar rent praktiskt och de sociala myndigheterna, hjälpte mig med pengar. Det såg ut som om vi skulle kunna gå vidare. Att jag inte räknade med att finna kärlek igen var under omständigheterna en bagatell…

Den 28 juli 1999 hände det som inte fick hända. Jag vaknade en eftermiddag och min dotter var död. Hon hade dött i sömnen, när vi vilade middag alla tre…Min kamp för att rädda hennes liv var lönlös…

Livet för mig delas in i ”Före och efter Emma”

ab10157.jpg

Läkarna försäkrade mig att jag gjort allt som stod i min makt och jag orkar inte gå in på detaljer, men jag skrev en berättelse som ni finner under ”Noveller” om ni vill veta mer. Den heter ”TIDEN”

Men det jag vill och orkar berätta, är att när hösten kom och den öppna förskolan började, hade ryktet om vad som drabbat mig, hunnit före mig dit…

Jag behövde gå dit, för jag ville att min flicka skulle få leka med andra barn, och skulle slippa leva med en mamma som hela tiden försökte vara modig för hennes skull…

Jag ville luta axeln mot någon varm människa och likt ett barn få sörja utan att min lilla dotter skulle bevittna mitt lidande och bli rädd för mig… Att någon skulle förbarma sig över henne och rita och sjunga, något hon älskade, medan hennes mamma fick lätta sin börda mot en vuxen som skulle förstå…

När två veckor hade gått kom en mamma och bad mig komma med åt sidan, för hon ville tala med mig…Hon var en vän som hade lite mer insyn i allt som hänt och var mitt största stöd där.

Det hon sade mig fyllde mitt hjärta med IS…

Hon bad mig att gå därifrån och aldrig mer komma tillbaka….

De andra mammorna hade skickat henne, för de tordes inte säga något själva!

Hon berättade också att de tyckte jag var konstig. Om jag kom dit och grät, var det fel och om jag kom dit och försökte vara ”normal” och skratta var det fel…

JAG VAR FEL!!!

Att Emma dog, kan jag acceptera, livet går ibland så.

MEN ATT JAG BLEV UTFRYST KOMMER JAG ALDRIG ATT FÖRSTÅ MED HJÄRTAT!!!

(även om jag ur ett socialantropologiskt perspektiv, vet vad som driver människor till sånt)

Jag har aldrig varit lika personlig som nu, men jag vill berätta min historia för att de som har upplevt något liknande ska finna förståelse och kanske en känsla av att inte vara ENSAM med en sådan upplevelse. Mina ”vänner” gick över till andra sidan gatan när vi kom gående, min dotter och jag…Hon blev lidande för att ödet tagit hennes syster, hennes far och vid ett tillfälle, nästan hennes mor…

friends.jpg

Min syn på vänskap kan ni kanske gissa. De vänner som ”vinner” mig, har en vän för LIVET och jag går igenom flammor och ösregn, för deras skull…

Det vet nog min vänninna som ringde i natt… och jag kommer ALLTID att finnas där för dig, det förstår du nog vid det här laget, eller hur?? Och jag hoppas att du ALDRIG ska behöva skämmas för att kallas min vän, varken nu eller längre fram….

Tre månader senare åt jag mat för första gången efter Emmas död. Då bjöd jag min blivande make och sedemera mina två näst äldsta barns pappa på Lasagne, och blev tvungen att äta själv….

Men det är en annan historia!!!

Kram till er alla därute som upplevt sorg och ensamhet..

Inget skämt ikväll, som ni kanske förstår…

GOD NATT!!

Annonser

34 thoughts on “Hemimammas tankar – Vänner och sorg

  1. Pellefantia skriver:

    Ush och fy så förbannad jag blir…………Hur kan människor göra denna medvetna handling? Att vänner försvinner när ett barn dör är inga nyheter, de blir rädda, vet inte vad de skall säga eller göra, även trots att de enda som behövs är att finnas. Att däremot aktivt gå ihop och göra en människa i sorg till spetälsk det är att gå över alla gränser som finns… Det finns inte ord till detta.. Hade en granne som förlorade sin dotter, hon berättade hur besviken hon var på vänner som försvunnit, hur grannarna vände henne ryggen när hon kom. Så lite det hade kostat från varje enskild människa att bara le, att nicka och se personen och inte fly, sådant här gör mig så rasande förbannat så ilsk. Att sedan göra det du berättar här, att gå ihop i en grupp, det är för mig så absurt sjukt så alla dessa personer borde blivit inlagda på psyket med omedelbar verkan… kram vännen………

    • HEMIMAMMA skriver:

      Jag var både arg och ledsen, främst för min lilla dotters skull, eftersom hon nekades att leka med andra barn, något som är livsviktigt för barn i sorg….Tack för din värme, jag tar den inte för given!!

  2. Pinglan skriver:

    Du verkar ha haft det tufft en tid.Lider med dig när jag tänker på tiden du blev utfryst. Fy sjutton, inte nog med att du förlorade ett barn, vuxna kom och frös ut dig.Förhoppningsvis är du starkare nu och ser gott i människor även om en del har behandlat dig illa.Du är värdefull, det ska du veta. Önskar dig en jättefin dag. Ha det så gott!

    • HEMIMAMMA skriver:

      Numera har jag en stor lycklig familj, men vägen dit var svår…Alla mina noveller och böcker är Emmas gåva och det som ger mening åt allt, för det var hennes död som fick mig att börja skriva…Jag önskar dig detsamma och tack för dina varma ordKram!

  3. Arrami skriver:

    …man blir väldigt illa till mods när du berättar om hur du behandlades efter din lilla flickas död av dessa ”vänner”. …en sådan ondska kan bara födas ur rädslan.Man är rik om man har en handfull verkliga vänner!Kram.

    • HEMIMAMMA skriver:

      För mig är det den verkliga rikedomer och inte sekiners gyllene löften…Visst är människor rädda och det värsta var att de stoppade min dotters möjlighet att få leka med andra barn, något som är väldigt viktigt i barns sorgearbete…Idag räknar jag mina vänner få, men trots att detta medium är godtyckligt, räknar jag DIG som en av de allra viktigaste.Din spirituella och intellektuella vänskap ger mig oerhört mycket.Jag hoppas att du förstår det min gråe stridskamratKram!

  4. sarahmara skriver:

    Jag kan bara gissa att vi har samma åsikt!!! Jag finns ALLTID för dig, och när du berättade för mig grät jag…. sånt här ska inte en enda förälder behöva gå igenom!!! Jag tycker så mycket om dig o det är jättebra att du skrivit det här!!! Många kanske kan känna igen sig… Puss o kram o jag tycker såå mycket om dig!!!

    • HEMIMAMMA skriver:

      Dito. Du räknas in de lyckliga få…Delad lycka är dubbel lycka – delad sorg är halverad sorg…Kramar dig varmt…

  5. Maria de Suède skriver:

    Jag kan inte förstå dessa människor. Okey att man inte vet hur man ska reagera, men att frysa ut dig på det sättet. Visst går livet vidare efter en sådan förlust, men för att kunna gå vidare ibland så behöver man stöd. Det kan räcka med : jag tänker på dig. Oftast räcker det för många. Jag kan inte få barn, men jag har sett hur min brorson har lidit under sin uppväxt pga sin mamma som ljög för sin egen son. Alla visste att min bror bar pappan, men hon påstod att en annan var det. Jag accepterar min barnlöshet, men skulle bra gärna vilja adoptera ett barn. Vem som helst kan ju förlora ett barn. Men jag har pratat med en fd lastbilschaufför som inte hann stanna lastbilen när en pojke sprang ut från skogen ut på landsvägen. Han har aldrig mer kört varken bil eller lastbil sen dess. Det var en olycka och föräldrarna anklagade ju aldrig honom för olyckan. Jag träffade honom när jag körde taxi. Jag är livrädd när jag ser hur vissa föräldrar låter sina barn springa överallt på gatorna. Men du, jag tänker på dig!Kram

    • HEMIMAMMA skriver:

      Tack maria, jag hoppas att du kommer att få adoptera, för du har en empatisk förmåga som garanterar att du blir en mycket bra mamma ( tror jag vet vad jag talar om =0) )Oftast räcker det med att vara där, man behöver inte säga så mycket, bara lyssnaEllr rent praktiskt vara en handräckare…Man orkar inte tänka på sånt som mat , städa, diska och annat vardagligt. det kan man hjälpa en människa i sorg med…Kram och tack för dina värmande ord, de betyder mycket!!!

  6. Kao skriver:

    En sån fruktansvärd, gräslig upplevelse att först mista ett barn (det värsta av allt) och sen dessutom bli utfrusen! Den reaktionen du mötte bygger helt klart på rädsla, som om det smittade. Tror inte folk står ut med att sånt händer i deras närhet eftersom det påminner dem om deras och deras egna barns dödlighet. Men att INTE EN ENDA av mammorna tog ditt parti kan jag inte förstå. Så ondskefullt beteende! Ur rädsla föds slutligen ondska, om en person inte kan handskas med sin rädsla. Det var vad du bevittnade. Att du överlevde! Du är stark.Har själv varit på Kyrkans Lekis med min dotter och jag fick aldrig någon vidare kontakt med övriga mammor. Däremot med diakonerna som höll i det…Vi var ju där för våra barns skull och jag har aldrig fattat det där att man bara just därför ska bli ‘vän’ med mammorna. Jag vill skaffa mina vänner utifrån mej själv och mina önskningar i så fall. Samma med skolan och dagis / fritis.Du gick igenom en mycket svår period där börda lades på börda, i stället för att du fick stöd. Det är så hemskt att jag inte har ord för det.——————————Har själv varit med om att alla vänner, utom en, försvann när jag behövde dem som bäst. Men det var inte en susning så jävligt som det du råkade ut för. Har skrivit om det i 3 delar rätt nyligen: ”Mitt liv med en psykopat,” eller nåt sånt heter det och finns här på bloggen i februari / januari nån gång. Dessutom har jag blivit grymt sviken av s.k vänner annars också, men dem har jag avpolletterat…;)Ur dåliga och tunga upplevelser föds styrka och erfarenheter och jag fattar att du verkligen har de oumbärliga egenskaperna idag. Antingen går man under eller så blir man starkare av sånt du uuplevde.Vänner behöver man (jag) inte fler än som ryms på ena handens fingrar…Massa kramar och extra styrkaKao

    • HEMIMAMMA skriver:

      Tack för dina tankvärda och värmande ord. Du har rätt i att jag är stark. Jag har alltid haft en järnvilja och om jag får säga det själv ett stort socialt patos och mod.Gåvan Emmas död gav mig, är just skrivandet och jag tänker inte ge mig. Jag vill att mina erfarenheter av detta och så mycket annat som jag upplevt i livet ska kunna hjälpa någon annan en gång. Det är det som driver mig, liksom människokärleken och förlåtelsen.Nu när jag märker att jag möts av värme, kanske jag vågar vara mer ”mig själv” och berätta om mig själv och mitt liv, inte i form av noveller (även om de behövs, för att åskådliggöra känslor och konsekvenser av olika händelser i en människas liv) utan som direkt erfarenhet taget rakt ur mitt liv…Kramar dig full av respekt, för en ny vän om jag vågar säga så….

  7. Agnetha skriver:

    Starkt av dig att berätta detta. Här har du en vän om du vill !!!!! Jag säger det inte lättvindigt och för att jag tycker synd om dig, för det gör jag inte, men jag känner empati. Kan aldrig föreställa mig vad du gått igenom , även om jag kan förstå hur tungt och hårt du haft det. Har själv gått igenom en hel del nämligen. Tumme för ditt mod ! Har några ytterst få närmare vänner från bloggen som jag är rädd om. med tanke på mitt mående och ork tar jag inte på mig mera än jag vill och orkar. Finns här gumman !Många styrkekramarBS Säger Goddagens !Gick hela dagen innan jag kom in här igen. Har jäkla ont just nu, svetten rinner fast jag precis har duschat, inte skoj alls !Skulle bli glad om jag tappade några kilon till att börja med. Men jag ska bli av med alltihop det har jag bestämt.Jag har en gryta puttrande på min värdelösa spis, vi måste köpa ny för snart kan jag inte längre laga mat på den. Har 2 fungerande plattor.Gott att det äntligen vänder i sjukstugan och att ni snart är på benen allesammans.Kraaaaam

    • HEMIMAMMA skriver:

      Ja, nu har det äntligen vänt…Ingen feber på någon ikväll och min minsta jagar livet ur oss alla för att jaga bort långtråkigheten och att inte få gå ut just nu…Mycket frustrerad liten kille!Säg till gubben att sälja sig så du får en ny spis =0), för så kan du inte ha de’ suck, suckSkönt att ni accepterar ”mig” som jag är. Då kanske jag våra vara mer mig själv…Vännerna här betyder mycket för mig! All den värme som ni ger och den push i motlutet är något jag inte tar för givet, som du säkert förstår…Jättekram till dig min vän!!

  8. Agnetha skriver:

    BS Hohoo nu är jag här !!!!!Kram, kram

  9. Ejmund skriver:

    Tragiskt och rörande. Vill inte tänka på hur man skulle må i en sådan situation.

    • HEMIMAMMA skriver:

      Man mår skit! Men man går vidare och försöker leva sitt liv ändå…Man kan inte ge upp när man har barn att ansvara för…Kram!

  10. Agnetha skriver:

    BS Exakt, vad jag tänker göra också, kan inte laga mat på en spis som inte är ett dugg bättre än ett Triangiakök., vad blir det för påskmiddag på den ?Kram

  11. Agnetha skriver:

    BS klart du får, du får alltid vara med !Kramar

  12. Agnetha skriver:

    BS jag skulle inte heller ha nåt emot att ha en vedspis också i köket, fast det blir mycket ”döös” av dom. Men man behöver inte vara hungrig eller frysa om man har en sån.Kram

  13. Agnetha skriver:

    BS Får se nu om jag kan slänga iväg den till dig genom bredbandet, vi testar . Här kommer den ………………………………………………………. Har du fått den än ? Om du inte har fått den beror det på att bredbandet nog är för smalt.Kram

  14. Björn Hultman skriver:

    vad vill du jag ska göra? Jag läser knappt någon blogg överhuvudtaget, så det är knappast personligt mot dig. Dessutom var det du som la till mig och inte tvärtom..eller hur? 🙂

  15. fendersam skriver:

    ”Jag ville luta axeln mot någon varm människa och likt ett barn”Det är just det. När ska du bli vuxen ? *S*

  16. kerstin lyrsten skriver:

    Du har kvalitet och törs gå dina egna vägar.Du har det många andra saknar livskvalitet mod och empati! Och ett stort självförtroende med ett djävlar anamma….<3 ”Det finns folk o folk” Jag tror också att du har en stark tro på något och det är något som inte många har…för är det inte det jag läser mellan raderna också ? ”Bra människor växer inte på träd även fast alla är bra om du förstår vad jag menar…” Med ett stort hjärta och att vara sann trygg i sig själv” Dom här människorna har du kört om för länge sedan och om du vill kan du stanna upp och vinka till dom…men bara om du vill!

    • HEMIMAMMA skriver:

      …tystnad och tårar… och en känsla av att vara förstådd, så som jag är, vare sig jag vill det eller inte… och det självförtroende du talar om är ett hårt förvärvat, som följer med att stå ensam och klara nästan monumentala motgångar och både överleva och gå värdig ur erfarenheten…Och den absoluta vetskapen om att jag ALDRIG skulle kunna göra vissa saker, just de saker som människor gjort mot mig i mitt liv… mot andra människor… ALDRIGTack för dina varma ord ♥Hemikramar ♥

  17. HEMIMAMMA skriver:

    knuffar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s