"DRAKEN STIGER I MOTVIND" # 3 Oro

Nu kommer fortsättningen på bloggnovellen som började med ”Telefonen” och följdes av ”Rocky” Nu kommer ”ORO”

ORO

Hösten kom med storm. Kylan var lika påtaglig mellan Tommy och Annica. Sommaren hade passerat och Annica och Tommy pratade sällan om våldtäkten. Hon låtsades inte om, att de inte pratade om det och Tommy visste inte hur han skulle göra för att få henne att ge med sig. Nu hade snart ett halvår passerat. När deras liv slogs i spillror hade våren spirat och varit ovanligt varm. Tommy mindes hur de hade legat på filten i svanparken med en picnic på 1:a maj. Men det var då det. Livet före, enkelt och självklart som det är när man är förälskad. Kärlek, värme, närhet och sex…

Han fick inte komma i närheten av henne och Tommy vågade inte låta henne förstå hur mycket han längtade efter och saknade deras samliv. Han hade försökt närma sig henne, men hon slog ifrån sig direkt. Hon var arg. Alltid, arg. Om han sade nåt som retade henne, slog hon honom. Hårt, i magen oftast. Om han kom för nära likaså.

”Tänk om någon visste” Han brukade förlägen vända sig om och gå.

Annica brukade rusa in och slänga sig på sängen och gråta hjärtskärande.

Men hon vägrade prata om det. Hon vägrade att gå till polisen och det var försent att uppsöka läkare. Men hon slog honom. Hon drömde också. Han vaknade på natten av att höra henne skrika i sömnen och han kunde inget göra för att lindra hennes plågor. Hans egna plågande tankar kunde han heller inte prata om.

Hatet. Viljan att slå någon, som var så stark att han fick ont i magen när han tänkte på det. Han ville ha tag i den som krossade hans kärlek! Och slå honom sönder och samman. Hans tankar kretsade ofta, alltför ofta, kring vem det kunde varit som våldtagit hans unga och en gång så livliga flickvän.

Varje gång de gick ut ur lägenheten för att handla eller något annat, brukade han spana. Han frågade alltid, när de mötte någon man, om det var HAN.

Annica svarade alltid, ”vet inte, minns inte hans ansikte”…

Ovissheten om att förövaren kanske fortfarande fanns i deras kvarter var på väg att driva honom till vansinne. Finnar kunde han inte med längre. Inte ens gamla kompisar. Annica hade suttit på sängen den där kvällen och vaggat med armarna om knäna, och det enda vettiga han fått ur henne var ”Han var finne”. Det enda hon kunde komma ihåg, var hans röst…

Sussie, kompisen som hjälpt honom att vaka innan chocken släppt, hade hållit om henne och lugnat henne. Hon hade hjälpt Annica till duschen och stannat därinne med henne tills hon var färdig. En halvtimme. Annica som alltid varit så snabb. Kläderna, hennes älsklingsskjorta och jeansen hade Sussie fått slänga. Efter duschen, hade hon trugat i sin väninna lite pizza. Som en mor, hade hon varsamt lotsat Annica tillbaka till verkligheten. Hon hade somnat på soffan så Tommy hade fått dela säng med någon annan för första gången i sitt liv. Med det hade inte någon betydelse, att Sussie låg där bredvid honom. Han hade varit vaken ändå. Och gråtit som ett barn. Han ville så gärna hålla Annica, men Sussie menade att det kunde vara skadligt för dem båda, om Annicas minne färgades av hans närvaro. Hon hade tröstande lagt handen på hans axel och hyssat honom också, liksom hon gjort med väninnan.

Han hade tålamod. En ängels tålamod. Hon FICK slå honom. Hon FICK vara arg. Men han slutade inte att fråga om det var HAN. På något sätt måste de komma vidare, men hur? Annica hade börjat slarva med maten. Hon åt inte som hon gjort tidigare. Han mindes när de flyttat in och han hade fått stå ut med hennes experiment som kallas ”mat”. Vidbränd köttfärssås och mjölk över hela spisen. Men han hade en ängels tålamod. Till slut hade hon lärt sig och gjorde faktiskt ganska hyfsad mat. Han hade haft hopp om fortsatt utveckling. Det var då det. Nu fick han laga maten själv. Hjälpligt, ätbart, men inte gott.

ÅH vad han saknade livet innan…Förbannat!!

Första kvällen i december skulle han minnas. Det var då allting förändrades. Annica hade kommit hem från jobbet och sagt att hon ville flytta. Han hade missförstått henne och trodde att hon skulle lämna honom. Hans tålamod hade till slut runnit ut. Timglaset var tomt och han hade exploderat. Inom sig var han rädd att skrämma bort henne, men konstigt nog, var det som om hon plötsligt vaknade ur sin dvala. Hon hade klivit fram och tagit honom i sina armar, medan han skämdes som en hund över sitt beteende. Hon hade hållit honom. Det tog en god stund innan han hörde vad hon verkligen sagt.

Att hon ville flytta. Tillsammans med honom. Till Stockholm. I hemlighet hade hon sökt jobb och fått det. Det var bara lite formaliteter kvar. De skulle åka upp på en anställningsintervju som förmedlaren lovat skulle bli en bagatell. Hon hade fått möjlighet att hyra ett rum och om de hade tur så kunde Tommy också få jobb på fabriken. Hennes första RIKTIGA jobb. En ny början. Bort från allt och alla som hotade deras lycka. Nu skulle hon bara invänta sin myndighetsdag om tre veckor. Hennes mamma skulle naturligtvis vara skeptisk, men Annica var fast besluten att klara det. Annica log för första gången. Ett stort befriat leende. Tommy hade inte sett en så vacker syn på sex månader. Han klev fram och med en frågande blick bad han om tillstånd. Annica tvekade en kort stund, hennes blick bad honom ha tålamod, men sedan klev hon in i hans famn och lät sig svepas med i det hopp, som tänts i hans ögon vvvv.jpg

Annonser

6 thoughts on “"DRAKEN STIGER I MOTVIND" # 3 Oro

  1. Kao skriver:

    Annicas reaktion är nog tyvärr inte ovanlig. Det går tyvä’rr inte försöka tysta ner, glömma en våldtäkt.Inte heller geografisk flykt fungerar.(Läser vidare)

  2. Trollet skriver:

    Vad fan ska de till fjollträsk och göra?

    • HEMIMAMMA skriver:

      Storstadsregionerna har oftast fler arbetstillfällen och i Annicas tankevärld, så hoppas hon att få en respit för sitt trauma…

  3. Megapax skriver:

    reaktionen är exact det du skriver…flykten från sig till att glömma..fly till nytt där INTE det gamla finns..som påminner en hela tiden om denna j.ä.vla ångest som kommer vid fel tilfällen hela tiden..man flyr i flytten och med den finner man ro..så man glömmer skiten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s