Hemimammas tankar – "Det lilla rådjuret", en novell…

angel_loves.pngGOD AFTON!! Denna lilla historia skrev jag i natt! Är det någon där ute som tror på eller upplevt det övernaturliga? Berätta gärna…

Det lilla rådjuret

Det var en solig dag. Man kunde inte ana av vädret att världen var uppåner. Anna gick långsamt uppför gången. Med sig hade hon sin präst, Karin som höll henne om axlarna. Bredvid den unga prästen gick David, Annas älskade som hon inte längre kunde kalla sin egen. Gången var prydlig och gräset välklippt som det brukar vara på en kyrkogård. I bakgrunden kunde Anna se pilar. Konstigt, tänkte Anna bedrövad, att se pilar. Hon visste, att pilars bark innehåller acetylsalicylsyra, den verksamma substansen i aspirin.

Stenåldersfolk kokade te på barken som smärtstillande. En underligt tröstande tanke. Precis framför henne fanns en parkbänk hon funderade att sätta sig på. Hon såg inte riktigt var hon gick, för tårarna hade grumlat hennes syn.

”Jag går inte här. Min dotter är inte död och David har inte lämnat mig”

”Jag drömmer” ”Det här händer inte och jag kommer snart att vakna”

Men det var ingen dröm. Emma var död. Hon dog för två dagar sedan och på morgonen hade hon varit på begravningsbyrån tillsammans med David och hans föräldrar. De hade bestämt allt utom var hon skulle ligga begravd. Dödsrunan, vilken kista och vilka som skulle informeras om begravningen. Anna mindes inte att hon kommit hem. Hon mindes bara att Karin ringt och ville komma hem till henne. Hon bodde i Vällingby. David menade att de skulle lägga flickan på Råcksta. Det var närmast. Anna medgav att det skulle vara enklare för henne och hennes stora flicka att gå till Råcksta, men hennes inre gjorde uppror.

”Jag vill inte att man bränner henne” Tanken på att hennes lilla flicka skulle bli obducerad var outhärdlig. ”Det är rutin om barnet dött i hemmet” hade polisen informerat henne. Tanken på att Emma skulle ligga på en kall bår på Karolinskas bårhus hade fått Annas inre att göra uppror och hon hade kräkts häftigt.

Karin kom dit vi tvåtiden och med lugn värdighet bar hon Anna i sin varsamhets famn. ”Vi åker till Råcksta och Bromma så får vi se hur du känner när du är där” Farmor och farfar hade tagit hand om hennes Helena medan hon och David hade eskorterats av Karin till kyrkogården. Den lilla flickan förstod inte det som hände och Anna fick motvilligt lämna henne. De hade varit allt för varandra sedan David lämnat dem. Hon hade sörjt uppbrottet men Helena gav henne anledning att kämpa vidare. Hon och hennes lilla syster. Hur skulle det bli nu?

Nu gick de här. De hade kommit via kvarndammen. ”Vilken vacker väg att promenera”, hade Anna konstaterat med sorg i hjärtat. Hon hade börjat gråta igen. Hela hennes kropp skakade. Hon såg upp för att inte snubbla.

Men!? Vad var det… Längre fram på gången såg hon plötsligt ett litet rådjurskid. Anna chockades av synen på det lilla kidet.

”Hon behöver sin mamma” Var är hennes mamma?” Anna såg sig frenetiskt omkring. Hon letade efter hinden med blicken. Ingen hind, bara staket.

”Hur kom du hit” Det är ju hönsnät överallt” Hon vände sig frågande om och kunde förstå av blickarna hon fick av Karin och David att de också såg det lilla rådjuret.

Djuret stod stilla mitt framför henne på gången. Hennes blick var frågande utan att vara rädd. Som om hon frågade ”Ser du mig”

”Ja, jag ser dig lilla vän. Stackars dig” Kidet tog några steg och vände sig om igen. Anna gick sakta efter. Rådjuret gick några meter till och vek in på gräset. Sedan vände hon sig om igen. Anna började gå snabbare. Hjärtat började slå hårdare ”Vad vill du mig?” Kidet fortsatte, och Anna började småspringa på gången för att genskjuta henne. Helt plötsligt stannade kidet under en av de största pilarna. Hon böjde sig ner och betade en stund. Tio sekunder kanske.

Anna vände sig frågande mot Karin, som vinkade fram henne med en puff. Anna sprang. Fram till Pilen. Hon såg att kidet gått längre bort in bland pilarna och frågade fortfarande ”Ser du mig” Hon vände sig ner bredvid pilen en kort stund och såg något som fick hennes hjärta att närapå brista. Hon såg upp igen. Kidet var borta. BORTA?

Anna kunde se hundra meter åt alla håll. Råcksta är en stor kyrkogård med mycket öppna ytor. Hon sökte med blicken längs horisonten och kisade för att vara säker. Inget kid någonstans. Hon hade formligen gått upp i rök! Anna visste inte vad hon skulle tro.

Karin kom fram till henne. ”Hon försvann?!” Annas ben sjönk ihop och hon satte sig ner på marken. David kom fram och ville hjälpa henne upp. ”Jag såg henne” sa han ”Det var Emma”. Han släppte fram tanken Anna själv inte vågade tro. Kunde det ha varit hon? Hur? Men? Anna tittade ner på marken igen som för att bekräfta att hon inte blivit galen. Hon grät hejdlöst nu. Karin lyfte upp henne och när hon gjort det fick hon se vad som gjort Anna så upprörd. På marken där hon suttit var den enda lediga gravplatsen på hela kvarteret.

”Emma vill bli begravd här” Sade Anna övertygad.

Hon visste att hon aldrig mer skulle känna sig ensam…

Hennes sten är av rosa granit, formad som ett hjärta. På den är en pilbladsgren och ett rådjur och texten ”Emma” * 10/7 -99   + 28/7 –99 ingraverad i guld…

 yhst-46915497187481_2088_953470047.jpg
GOD AFTON!!

Annonser

38 thoughts on “Hemimammas tankar – "Det lilla rådjuret", en novell…

  1. Arrami skriver:

    …vackert berättat!

    • HEMIMAMMA skriver:

      Tack så mycket. Rådjur är speciella för mig, så det känns lätt att gestalta en dylik berättelse…Vem vet den kan ju vara sann 😉

  2. Pellefantia skriver:

    Mycket vacker, jag blir alldeles rörd av din historia, jag såg också din dotter Emma i rådjuret, hon ville bara ge dig en hälsning. Tror att när sorgen är så stor så finner man hjälpen man behöver för att orka leva vidarekram

    • HEMIMAMMA skriver:

      Jag är helt överrens med dig. Mitt i all sorg var det ett vackert ögonblick som skänkt mig stor tröst och hon fortsätter att visa sig på samma sätt allt sedan dess….Varm kram för att du inte skrattar åt mig…

  3. Pellefantia skriver:

    När jag läste Etnologi B så skrev jag en uppsats om att förlora sitt barn, gjorde 2 djupintervjuer med sörjande mammor. Det kan man inte göra om man inte har ett öppet sinne att förstå att världen blir annorlunda när man förlorar ett barn. Vet dock inte var uppsatsen är men den var bra…kan jag ju säga nu när jag slipper bevisa det ; ) Man kan inte skratta åt hur människor hanterar sin sorg, jag finner det fantastiskt att vi överhuvudtaget orkar överleva.

    • HEMIMAMMA skriver:

      Berätta mer om etnologi, har bara en vag aning om vad det är för ämne…Jag vet precis hur det är x 2. Förlorade en pojke i vecka 19 för MÅNGA år sedan…Många ler generat när jag berättar andra tittar andlöst på mig…Kram!!

  4. Pellefantia skriver:

    Hur som helst tror jag att denna berättelse en så länge är favoriten…

    • HEMIMAMMA skriver:

      Tack så mycket för det…Jag håller på att skriva en längre självbiografi om Emma och allt som hände under den tiden och hur jag sakta tog mig tillbaka till livet.Arbetsnamnet är ”Döden, döden” som är ett uttryck jag hämtat hos Astrid Lindgren, som också som du säkert vet skrev mycket och vackert om döden…Kram!!

  5. Pellefantia skriver:

    Men som du skriver du har sju barn, så är det, dina 2 barn på kyrkogården är också levande för dig, om de behöver du också få tala om. sorgligt att människor inte kan vara starkare…Etnologi är läran om kulturer och kulturer är ju vad man gör det till…gamla folklivsforskarekram

    • HEMIMAMMA skriver:

      Aha, då har jag varit intresserad av det utan att veta vad det heter..Är inte EBBE SCHÖN en sådan forskare??Kram!

  6. Pluppa skriver:

    Nu fick du mig i tårar av många olika orsaker.En mycket vacker berättelse som får en plats i mitt hjärta.Jag VET att själar både finns kvar och ”vandrar” och jag trorpå reinkarnation både bland människor och djur.Jag ”vet” och ”känner” och ”ser” ”hör” saker som alla inte gör kanskeoch jag begär inte att alla ska tro eller förstå sig på på dylikt.Jag har en ovanlig intuition kan vi säga ;-)Ett nytt samtalsämne helt plötsligt kanske ;-)Glad att du fick den stunden där och då och jag tror du har rätti vad du kände och såg.Kraam/Pluppis

    • HEMIMAMMA skriver:

      Tack, helt klart ett nytt samtalsämne…Som du har jag samma känsla av att ”veta, känna ,höra och se”Det gav min själ tröst i mitt livs svartaste stund…

  7. imsy skriver:

    Nu har jag äntligen läst din berättelse. Tårarna rinner och jag är alldeles tagen! Det lilla rådjuret… Ja, vi har likadana otroliga upplevelser som tröst i vår sorg! Det händer onekligen märkliga saker efter en närståendes död…Tänker på när min son dog. Han obducerades också eftersom han dött oväntat i hemmet. Men begravningsbyrån! Vilken omtanke! För hans barns skull bäddades han ner i en säng där han fick ligga fram till begravningen. Önskar att samma omtanke skulle finnas överallt! Praktiskt omöjligt i storstadsområden – javisst. Men ändå…

    • HEMIMAMMA skriver:

      Hej Imsy! Ja, nu förstår du att vi har gemensamma punkter i tillvaron. Nu förstår du varför jag tjatade att du skulle läsa och det är detta som är drivkraften i min tillvaro idag. Att tala om döden och att hjälpa medmänniskor, med mina berättelser. Min förhoppning är att man ska känna tröst när man läser…Vad respektfullt behandlat av dem – verkligen inte den gängse synen på dessa representanterSjälv fick jag hjälp att klä henne av prästen och jag såg henne i kistan innan begravningen, så jag var SÄKER på att det var rätt…Alltsedan dess visar hon sig för mig på samma sätt och har varit en ledstjärna i mitt liv i över tio år nu…Varje gång jag står inför stora eller omvälvande beslut, kommer hon… Det ger mig en inre ro, som är ovärderlig för mig…Hemikramar!!

  8. Bussberth skriver:

    Tack för din kommentar på min blogg, Jag är fortfarande in och tittar på den och skriver väldigt sporadiskt men dan lever iblandÄNGLAKRIGARERNS PAPPA

    • HEMIMAMMA skriver:

      Jag kommer att titta till dig. Nu är vi kopplade via snack, det känns bra…Jag finns här för dig, när du vill ha någon som lyssnar!!ÄnglaEmmisens MAMMA

  9. Maj-san skriver:

    Tårar rinner på min kind, känner Emmas närvaro i din berättelse, hur hon vägledde dig. För mig känns det naturligt att de visar oss saker, har haft många såna upplevelser, och i mitt fall har det varit fåglar, i alla fall är det vad jag fått för mig, och det ger mig tröst.Kan tänka mig att det är en mycket vacker plats där Emma ligger, ser det nästan framför mig. Vad viktigt det är att vi vågar prata om döden, alltför många stänger igen, och det onda får aldrig värka klart. Det är som om det skulle vara en tidsgräns på sorgen, för vissa tycker att man ska skaka av sig och gå vidare, eller så flyr de.ÄnglaIsadoras farmor

    • HEMIMAMMA skriver:

      Ja, du har en poäng där…Jag tycker också, liksom Astrid Lindgren gjorde, att det är viktigt att tala om döden.. En viktig startpunkt att utgå ifrån är väl det så kallade sorgeåret…Idag vill ju inte samhället ens tillåta oss det!!Det är överjordiskt vackert där Emma ligger…Fåglar hade Astrid med i sina böcker som änglarnas budbärare…Mina varma sympatier med dig och Isadoraängeln!!Hemikramar!!

  10. HEMIMAMMA skriver:

    Återuppväcker ett gammalt inlägg…

  11. kaoskatta skriver:

    Nu skriver du så jag måste gråta igen……..visst var rådjurskidet Emma…..Jag tror, eller snarare, är överygad om att det finns något mer än det här livet. Jag har varit med om sådant som jag upplevt som hälsningar från andra sidan. Även från djur som gått bort. Jag har också fått ”hälsningar” som tröstat eller väglett mig i livet genom att levande människor sagt eller gjort så oväntade kärleksfulla handlingar att det inte kan vara en slump. På samma sätt har jag fått ingivelser att hjälpa någon eller säga något till någon som sedan visat sig ha mycket större betydelse i deras liv än jag någonsin kunnat förutse. När min Pappa gick bort för drygt 4 år sedan kände och känner jag ofta hans närhet. Jag tappade kontakten med en av mina käraste vänner under några år. Hade inte kvar hennes nr och mailadressen var nerlagd. När jag var i Stockholm förra sommaren träffade jag två gemensamma vänner .Då kom hennes telefonnr upp i mitt huvud (det som varit borta i åratal) och jag ringde till henne. Hon var döende och levde bara två månader efter vi fått kontakt igen. Det konstigaste var att några veckor efter hennes bortgång stod jag och väntade på pendeln. Jag hör min väninnas röst och vänder mig om och ser en tjej som är otroligt lik henne. Tjejen (kvinna i min ålder alltså) började prata med mig och vi hade ett så djupt och bra samtal tills hon klev av. Jag ser det som helt osannolikt att det skulle kunna finnas nån som är så lik min väninna och pratar som henne också, att jag tror att det var hon som hälsade på mig en sista gång.Här i huset jag hyr nu ser vi ofta flera minuter innan nån kommer, att de kommer och står på bron eller till och med öppnar dörren. Ofta hörs ljud, steg m.m. från rum där vi inte är. Inte skrämmande, men tydligt. Här har nån dött och en tagit livet av sig berättade hyresvärden när vi bott här ett tag, men vi har inget otalt med andarna och de verkar acceptera oss. Tur det. Jag skulle kunna berätta massor, men det får räcka nu.Kram och tack för den fina texten och för att du delar med dig.

    • HEMIMAMMA skriver:

      Jag ryser när jag hör allt du berättar… och ler igenkännande… Du också alltså?Jag skulle kunna berätta massor av historier om det övernaturliga och sådana upplevelser, men då skulle jag väl skrämma ihjäl bloggen… Men jag har ALLTID vetat att jag varit speciell och ”ser” och ”Vet” saker som andra inte gör…Både jobbigt och bra har det varit…Tack själv för att DU delar med dig. Det får mig att känna mig mindre ensam.Hemikramar ♥

  12. gunilla fridemark skriver:

    Jättevackert! Fick tårar i ögonen! Jag har aldrig mist ett färdiggånget barn, mina 2 lever. Men jag ”tvingades” ta abort i vecka 24 så det känns som jag har ett barn i ”Limbo” alltså som aldrig får ro. Detta var väldigt längesedan men jag har berättat för mina bran, 18 och 25 att de egentligen har en storebror( personalen hade den dåliga smaken att visa mig fostret i en rondskål efter att jag fått ett vagitorium och tvingats att ”föda” den naturiga vägen, vilket skulle ta 10-12 timmar men tog 36) Han skulle varit 33 år i år.

    • HEMIMAMMA skriver:

      Jag har också ett barn i Limbo… Min första pojke ”Minimum” dog i vecka 19, så jag fick föda fram honom också och egentligen skulle jag inte fått veta könet enligt den tidens regler, men en sköterska i sitt medlidande med min sorg, bröt reglerna och berättade sanningen för mig, men jag fick aldrig se barnet… Så denna din sorg kan jag dela och förstå… och när det hände kunde jag inte föreställa mig att behöva uppleva något värre, eftersom det kastade ner mig i en 1½ år lång depression (idag förstår jag att jag hade PTD) som jag sakta men säkert, med självhjälpsböcker och dylikt lyckades ta mig upp ur själv…Inte kunde jag ana vilken känslomässig berg o dalbana jag skulle hamna i nästan 10 år senare…Hemikramar ♥

  13. Har ny blogg. skriver:

    Logger inin clocts stängt efter blogg bråker.Ja vet att ja är oskyldig.Tänker i isken va fan en blogg blogg bråk skit happens.di du zkriver blir til store tårer för min lille bror ute mamme sem hög gravid själver,Va fan e en blogg sitte kämpe mot di int ski no glitter tack hemmi du öppne mine ögon för kärleken int the kamp so ja känt tidigare Mege kramer Zoomo ja ska tacke vinhch to born to chile men dont cloce the ice Zoomo

    • HEMIMAMMA skriver:

      Hej Zoomo… Det var tråkigt att höra att du lagt ner, men bloggen är inte värd att du riskerar Harald. Jag hoppas att du bär med dig det stöd och den värme som flera av oss på bloggen vill ge dig.Jag hoppas att allt går bra med förlossningen om vi inte hörs innan dess… kom ihåg att kräva sen avnavling bara =0)Hemikramar ♥

  14. Har ny blogg. skriver:

    Vill du ha adresseb to mim hemside ja öppnet med min pappe.Där ska ja kommenst om min lille Harald i februari hur allt gått.Zoomo

    • HEMIMAMMA skriver:

      Jag vill gärna ha adressen, men det kanske är klokast att du mailar den till Hemimamma@hotmail.se, så att inte obehöriga får tag på den och börjar tracka dig där?Lycka till hjärtat ♥ Hemikramar ♥

  15. HEMIMAMMA skriver:

    Knuffar för att Tant Helene ska se…

  16. thinkaboutit skriver:

    Så otroligt vackert, och jag tror, som många andra, att det var din lilla Emma som visade dig var hon skulle begravas, och att hon alltid finns hos dig!Kramar i massor

  17. Rozie skriver:

    *Blinkar bort tårarna och nickar* Ja, det var Emma…Varma kramar till dig, du fina. Det finns så mycket mellan himmel och jord…oändligt mycket ♥

    • HEMIMAMMA skriver:

      Ja, jag tror att du mer än de flesta vet att det är sant…Och jag är så otroligt glad att det är så… för det ger kraft fortfarande varje dag…Mina varmaste Hemikramar ♥

  18. kyrksyster skriver:

    Mycket vackert. Trösten kommer ofta oväntat.

    • HEMIMAMMA skriver:

      Jag kan inte se att en sådan gåva som denna upplevelse var, kunde vara något annat än heligt och i enlighet med den ”Gud” jag vill tro på…och tanken på den ger tröst och gåvan hon gav när hon gick var mitt skrivande…Hemikramar ♥

  19. Kristina skriver:

    Va fint skrivit, helt klart tumme.Ha de gött o hälsa så mkt.Massor me goa varma kramizar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s