GOD AFTON!! Idag tänker jag återuppväcka en annan gammal tradition som sovit ända sedan 2011. Det är dags för nästa lilla reflektion kring tre entiteter hämtade från min cineastiska humor.
”Den onde, den gode och den fule”
(Och som vanligt är det upp till var och en vilket epitet som tillhör vilken karaktär.)
Oftast har det handlat om Carl Bildt, Kungen och så någon valfri ful fisk… Den valfria har många gånger varit LENA MELLIN, men det har varierat efter utbud och efterfrågan – på klassiskt kommersiellt manér.
Denna gång tänker jag återigen skjuta rakt på mål med Mellin. En påstådd socialdemokrat ska väl inte bjuda motståndarna på gratis råd för att behålla makten? Det måste ju vara självmål enligt min ödmjuka mening.
Tyvärr så har Herr Bildt hållit sig lugn och det finns inte mycket att tillägga om hans existens och tillvaro, så nu tänker jag byta ut honom mot Annie Lööf.
Hon lämnar lika mycket övrigt att önska som hennes förhatliga företrädare Maud Olofsson.
Båda har Margaret Thatcher som upphöjd nyliberal förebild.
Fast numera så förnekar Lööf kategoriskt att hon skulle var nyliberal…
Nu har hon blivit vuxen nog att hålla hov för makten (om dock föräldrafritt)
MARAMÖ ska nu bli en ort i folkmun (dock inte samma schvung i ordmelodin som Ockelbo)
Det för mig osökt till mina favoritobjekt i denna kategori:
DE KUNGLIGA, idag representerade av hela bunten.
Silvia kastar yttrandefrihet efter konstnärlig frihet på elden. Kungen lyckas komma undan att kommentera ”La Camilla’s” entre och återtåg på den tron hon är självklar drottning, även om hon inte lyckas tillräckligt med tung och sjungteknik nog för att gå vidare till stora Mellon.
Allt ovan överskuggas av kungahusets förmåga att, i tidens tecken, återvinna.
Eller så kanske det faktum att barns kläder är ett osökt emotionellt och sentimentalt sätt att återse lyckligare dagar, är det faktum som gjorde att lilla Estelle kläddes i mamma Viktorias klänning från 1978?
