GOD AFTON!!
Ikväll är jag uppfylld av helig vrede. HEMIVREDE!! Jag har just tittat på kvällens ”UPPDRAG GRANSKNING” om lille Samuel och sjukhusets policy om ”behandlingsbegränsning” här en trailer;
http://svt.se/embededflash/1995731/play.swf
Här är en länk till programmet i sin helhet…
Här en del av artikeln som inte går att att länka till (undrar hur det kommer sig egentligen, har märkt att det ofta är så, när det handlar om saker som borde reta upp folk i stället för allt trams, som vanligen går att länka till)saxat i kväll…
Läkaren vägrade respirator – trots att pojken testade ny
medicin mot cancern
När cancersjuke Samuel Söderström, 7, fick svårt att andas vägrade läkaren ge honom respiratorvård. Trots föräldrarnas vädjan – och trots att Samuel svarat positivt på en ny medicin. Han skulle ändå dö, ansåg läkarna.
– För mig är det ett brott, säger Samuels mamma Miriam Söderström.
Dagen före hans sexårsdag kom beskedet: Samuel hade drabbades av en extremt ovanlig cancer i buken, inflammatorisk myofibroblastisk tumör. Sjukdomen är så ovanlig att Samuel fick åka till USA och opereras av de främsta experterna där, på landstingets bekostnad.
Fem gånger opererades han – men varje gång återkom tumören. Tills sist vägrade läkarna i Sverige att ge honom fler operationer – i Stockholm, Uppsala, Umeå och Göteborg fick hans föräldrar samma svar.
Den 7 december förra året undertecknade en läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus det dokument som beseglade Samuels öde.
En grupp läkare och sjuksköterskor hade gemensamt fattat beslutet att det inte längre var etiskt försvarbart att sätta in livsuppehållande åtgärder, som respirator, dialys eller hjärt-lungräddning. Det skulle, ansåg de, bara förlänga Samuels lidande. Samuels föräldrar hade inget att säga till om – läkarna hade redan fattat beslutet över deras huvuden och det gick inte att överklaga.
Två dagar innan Samuel dog godkände läkarna att föräldrarna gav honom en ny medicin, som med stor framgång använts i USA. Enligt provsvaren verkade medicinen ha effekt även på Samuel. Men när han på kvällen den 19 december i fjol fick svårt att andas vägrade läkaren sätta in respiratorvård.
– Samuel hörde det, det är det värsta, säger hans mamma.
Trots föräldrarnas desperata vädjan att ge Samuel en sista chans och låta medicinen verka några dagar till stod beslutet fast. Inga livsuppehållande åtgärder skulle sättas in.
– Han tog ett avsiktligt beslut att förkorta Samuels liv, säger mamma Miriam till ”Uppdrag granskning”.
Kvart i två på morgonen den 20 december kvävdes Samuel till döds i sina föräldrars armar.
Jan och Miriam Söderström kommer aldrig få veta om medicinen kunde ha räddat Samuel. De har nu anmält läkaren som vägrade Samuel respiratorvård till HSAN, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd – och polisen. Så länge förundersökningen pågår vilar ärendet hos HSAN. På Karolinska Universitetssjukhuset säger chefläkare Ann-Marie Bolin:
– Vi har gjort utredning och inte funnit att det har begåtts några fel.
När min dotter Emma dog 1999, upplevde jag samma sak. Läkarna meddelade mig att mitt tre veckors spädbarn, hade så stora hjärnskador, av syrebrist under deras återupplivningsförsök, att det inte var ”medicinskt försvarbart” att fortsätta. Min hjärna förstod vad de sa, men mitt hjärta vägrade acceptera.
Till slut kunde jag ta till mig insikten om att det var oundvikligt och jag fick lov att släppa det liv jag nyss givit åt världen. I mitt inre kunde jag bara försöka vara tacksam för den tid jag fått och vara lättad över att det inte var min äldre dotter som rycktes ifrån mig. Det kändes konstigt, men på sätt och vis var det det, som räddade mitt liv. Jag hade ett större barn att ansvara för. Jag vill inte ens föreställa mig hur det skulle varit om det varit tvärtom eller om det varit mitt enda barn…
Den totala uppgivenhet man som förälder känner i denna stund går inte att med ord beskriva. Samuels föräldrar har som jag ser det, turen att ha en son till, som håller dem kopplade till världen, men den omänskliga smärta som de tvingats gå igenom, helt utan val eller rätt att vägra gör att jag känslomässigt vill skrika högt av vrede och vanmakt. INTE ETT BARN TILL!!!!
Till skillnad från Emma, där jag kan rationalisera läkarnas beslut, för att chansen till liv inte existerade, så hade Samuel en chans. Han hade påbörjat en medicinering som visserligen var kontroversiell, men hade en chans att vända sjukdomens förlopp… Om han fått leva…
Man hade satsat åtskilliga resurser på att hjälpa pojken, med diverse åtgärder. Varför om man tillåtit föräldrarna att medicinera pojken avbröt man respiratorvården? Utan att låta pojkens föräldrar vara med och diskutera åtgärderna?
”Behandlingsbegränsning”
Inga fel begicks enligt sjukhusets chefsläkare. Jag hoppas att utredningen ger föräldrarna stöd och dessa direktiv genast ändras… Lagom när en människa vinner kampen för att få dö, får andra slåss för att få leva…
Lär er det ordet. Förstå vad begreppet innebär, för flera barn kommer att falla offer för sjukhusets godtyckliga beslut och direktiv om detta vansinne får fortgå…
GOD AFTON!!
Finns inga ord… : = (Kram i natten!
Jo, ett… VANSINNE!!!!!!!Tack för din medkänsla!Hemikram!!
Jag kan både förstå och inte förstå lakarnas beslut. Nångång måste man sätta stopp också för barnets skull.. Hur fruktansvärt och obegripligt detta måste vara för en förälder. Men i det här fallet verkar de i mina ögon ha satt stopp en aning för tidigt. Jag tycker absolut Samuel borde ha fått EN chans till. om inte DEN medicinen hade hjälpt… Ja då hade nog läger varit innan men som du säger, nu kommer man aldrig få veta.Jag tvivlar dock på att läkarna tog beslutet så lätt, att sätta stopp för livsuppehållande åtgärder är nog ett av de tuffaste beslut man kan tvingas göra som läkare..Jag tycker i vilket fall att det hela är en mycket sorglig historia.
Enligt min mening var det en inkompetent läkare som tog detta beslut utan att ens låta föräldrarnas argument komma till tals…Jag hoppas att utredningen visar att han begått vållande till annas död, annars kommer vi att få se detta flera gånger framöver och möjligheten att överklaga borde vara självklar…Och JA, det var VIDRIGT att befinna sig i denna situation, även om jag fick lov att acceptera att läkarna hade nog rätt i min dotters fall. Hon VAR nog så skadad att om de fortsatt och hon fått leva, hade hon nog varit vegeterande…Även då är det svårt att släppa sina barn…I dödshjälpsdebatten poängteras det att läkarens plikt är att upprätthålla liv, så varför inte nu, när det faktiskt fanns en chans??Hemikram och tack för din kommentar!
Läget varit annorlunda ska det förstås stå, inte ”läger varit innan”. Fattar inte hur det ena blev det andra..
Precis som livet självt då?? Man vet inte hur det ena blir det andra…Hemikram!!
Sådana här utredningar brukar ju dock ytterst sällan visa att läkarna gjort något fel även när varenda människa kan se att de gjort det. I det här fallet är jag som sagt lite kluven då det i mina ögon är ett gränsfall, men när läkare går fria i totalt solklara fall tror jag tyvärr inte det finns en chans att något kommer vara annorlunda här..Däremot håller jag med om att möjligheten om att överklaga borde vara självklar!Dödshjälp och livsuppehållande är alltid saker som delar människor i två absolut läger. Jag står i det lägret, som du nog anat, som är absolut för dödshjälp och tycker att man ibland har livsuppehållande åtgärder på tok för länge. men igen, i detta fall tycker jag nog att beslutet togs för tidigt. Finns det en chans, särskilt när provresultat pekar på det, att en medicin kan hjälpa ett så ungt barn ska man absolut ge det en chans. Däremot anser jag inte att läkaren begick vållande till annans död, däremot måhända grovt tjänstefel. Och i ditt fall var ju situationen totalt annorlunda så det kan jag inte ens jämföra. Det måste vara en oerhörd sorg som jag inte ens kan föreställa mig. Och är glad att jag aldrig behöver uppleva heller. Även om jag upplevde den största sorgen i mitt liv när min älskade katt Stumpan dog i mina armar, och jag räknar mina två små som mina barn med allt vad det innebär känslomässigt, så har jag ju trots allt inte burit på dom inom mig och fött fram dom. Jag kan relatera men inte förstå den där sorgen fullt ut. Men å andra sidan har ju jag ett snudd på ruskigt onaturligt starkt band till mina katter också..Vi får se vad utredningen visar, jag hoppas att läkaren i alla fall inte slipper undan helt, det är oförsvarbart även om jag tror det, då jag inte har mycket tilltro till systemet i detta land..Drakkram tillbaka!
Denna kärlek till djuren delar vi. Min första hund avlivades när hon bet mig när jag var fyra år. Hon var en schäfer sprungen från stadens bästa polishund som tyvärr fick en knäpp…Min andra hund, blev avlivad, utan att jag blev tillfrågad, för att jag upptäckte att hon hade eksem över hela kroppen under pälsen…Jag bar skulden för detta under en stor del av min barndom…Katter har jag också haft, Nio stycken totalt. Vissa har jag varit tvugna att avliva, men flertalet lever vad jag vet i bra hem fortfarande…Allergi är en hemsk sjukdom, ty det är den enda som tvingar oss att offra våra älskade…Du har min sympati och respekt, ty allför många människor behandlar katter som leksaker…Hemikram!!
Hehe nej, det har du rätt i. Min dator är rätt mycket som mitt liv, den gör lite som den vill helt plöstligt fast jag gjorde något helt annat och alltid blir det fel när det händer.
*LER* been there, done that… Längtar till Avatars återtåg på bio i sommar…Hemikram!!
Jag såg programmet och tänkte på dig hela tiden.Givetvis föräldrarna oxå,men du fanns med mig i hjärta.Jag vet att det ibland inte finns nåt att göra,men det behövs verkligen nationella riktlinjer här så att det inte ska ha betydelse i vilket län eller vilket sjukhus du är på.Förstår din ilska!!!Kram/Pluppis
Du har helt rätt, och detta måste granskas mycket noga och ansvar utkrävas…INGEN ska behöva uppleva detta… Idag mår jag ganska bra, men sådana ögonblick som ikväll, lockar sorgen till ytan igen och maktlösheten hotar att ta mig i besittning och jag HATAR att känna maktlöshet och jag slåss blint för att återfå status quo i världen…Min kraft idag är att jag har en röst och kan formulera ord med den rösten och jag ser det som min plikt att protestera mot alla grymheter som drabbar barn och andra svaga och jag kommer att dö skrikandes ut över världen, från bergets topp och vädja till människans förnuft… Jag kan inte annat…Kramar dig tillbaka med hemivärme och tackar för ditt stöd.
Va? Kommer Avatar tillbaka på bio i sommar?! Ohh.. *drömmer sig omedelbart bort en stund*Heliga Gudinna jag har inte gått så mycket på bio de sista två månaderna som jag gjort på tre år. Gissa om min biobojkott är över. Inte ens jag kan motstå 3D-teknik. Det är SÅ många filmer jag ju bara måste se! usch jag hatar att behöva bryta mina egna principer, men jag är 3D-beroende.
Kan för övrigt tipsa om en annan helt underbar film jag såg en trailer på när jag var på bio förra veckan (bara TRAILERN fick mig att gråta av någon jättekonstig anledning! Det var så vackert liksom.. Helskumt) Legend of the Guardians: The Owls of Ga’Hoole heter den! Info om den finns här. http://www.imdb.com/title/tt1219342/Jag och mamma räknar dagarna tills den kommer på bio för det är en film jag MÅSTE se..
James Cameron ansåg att den knuffades bort från biograferna i förtid, så han släpper den igen i sommar, fem eller femton minuter längre(minns inte) Läste detta i en artikel i AB.Jag kommer att gå med min äldsta dotter, som belöning att hon skött skolåret exemplariskt med goda vitsord och resultat. Maken och jag gick i julas, men han fick huvudvärk av 3D:n…Jag är också frälst. Väntar otåligt och kommer nog att se flera filmer i 3D…Tack för länken, ska kolla..Hemikramar!!
Usch vilken hemsk början du hade med djur!
Min första katt dog tyvärr i cancer när jag gick i mellanstadiet och jag var så knäckt över att se henne på slutet, hon var lam i bakbenen och kunde inte gå(jag gråter än idag när jag tänker på henne för hon var så speciell att hon lätt skulle kunna fylla tre blogginlägg. Och då menar jag speciell på ett sådant där ”inte som vanliga katter”-sätt, utan att hon var lite övernaturlig liksom) och stod mig mycket nära av många många skäl. Så på slutet undvek jag helt enkelt henne helt och träffade inte henne, jag klarade inte av att se henne sådan, och när de avlivade henne hade jag förstås det svartaste samvete och det är något som har levt med i hela mitt liv. Tills den dagen jag skaffade mina små och jag och min dåvarande sambo började få ”besök”.. En svart skugga (hon var kolsvart nämligen) gjorde sig mycket märkbar både genom jamanden och genom att man såg den började visa sig i lägenheten och jag kände på mig att av någon anledning så var det Lady, som hon hette. Hon ville helt enkelt kolla upp vad det var för fyrbent som jag hade skaffat mig och uppfostra dom lite, något hon faktiskt hjälpte till med. Mina tankar bekräftades av en mycket andlig vän som lyckades få kontakt för henne och dessutom förde vidare en hälsning. Att hon alltid hade förstått varför jag gjorde som jag gjorde när jag var liten och att hon hade förlåtit mig för längesedan. Jag tror jag grät i flera dagar när jag fick höra detta. Jag har ännu inte, snart fem år senare, kunnat förlåta mig själv helt för mitt handlande då, men bara att få veta att HON förstod har hjälpt mig enormt mycket. Usch jag gråter floder nu, jag har då alltid haft en ”onaturligt” stark koppling till mina katter.och ja jag vet att det hela låter tokigt men jag svär att vartenda ord är sant..Även min älskade Stumpan var på besök mycket direkt efter att hon dog, mycket för min skull, för jag hade oerhört svårt att acceptera henne så extremt plötsliga död. Och på det sättet den hände förstås. Att jag har en större kärlek till djur än till människor är ganska känt på bloggen, men sådan är jag.. Min små är det käraste jag har och i mina ögon är de mina barn. Klart jag ser dom som katter, men absolut inte som husdjur, och verkligen inte som leksaker. Folk som gör det är det lägsta som finns i mina ögon..Kattkram! 
Mina kondoleanser rara Faye… En av mina katter fick jag uppleva samma sak med med lamheten och blev tvungen att avliva…Simba, hette han. Lejonkungen. Min första katt blev också sjuk och avlivad. Skrutten hette han, en riktig fegis…Detta du talar om gällande övernaturliga saker har jag full förståelse för och har upplevt mycket konstigt jag med…Om du läser min novell, ”Det lilla rådjuret” under kategorin ”noveller och korta historier” får du läsa om en av de märkligaste händelser jag varit med om…Påverkar mig än idag!! Katter är vackra och värdiga djur och förtjänar inte den behandling de många gånger utsätts för av obildade människor…Änglakram!!
Oh det hade jag missat1 Härligt hoppas den kommer hit också! Fast här gick den riktigt länge.. men skit samma bara jag får se den igen så är lycklig!
Minst två gånger ska jag gå på den. 
Varsågod! Hoppas du håller ett öga på den där filmen för jag kan lova att den är makalös. Trailern var helt otrolig! Eftersom den är datagjord är ju typ ALLT i 3D vilket ju gör oss 3D-galningar mycket lyckliga. 
Jag hoppas att hinna och ha råd att gå på den med, men kommer att prioritera de blå…*LER i mjugg*Hemikram!!
nu har Frenja placerat sig i knät ovh därmed sagt att mamma inte får blogga mera ikväll.*s* skriva med ett finger är på tok för jobbigt i längden, hihi. Mammas gosegumma!
Så jag svarar ordentligt imorrn!Kramar från mig och en mycket mammig Frenja.. 
Klia Frenja bakom vänster öra, jag tror hon gillar det.. Och hemikramar till er båda..Hoppas ni sover gott i natt!! Avundsjuk Hemimamma drömmer sig tillbaka till flydda tider…Hemikramar!!
här har redan allt det kloka sagts, skulle kunna reblogga de flesta inlägg här….helt klart skulle man låtit pojken få några dagar till på sig, tills även föräldrarna fick en chans att förstå det eventuellt oundvikliga…nu har vi 2 föräldrar som mår onödigt dåligt, då de lever med en tanke om att pojken hade kunna leva… hur skall de kunna gå vidare?Pellekram för ett viktigt inlägg
Tack. Jag kan känna med dem på plan som är svårt att förstå för andra och jag beundrar deras tappra kamp att få upprättelse och jag är tvingad av mina egna upplevelser att göra allt jag förmår att stötta dem och förhindra att detta får ske.igen…Jag hoppas att ansvar utkrävs och föräldrarna därmed får ett avslut och Samuels död får mening i att ingen annan drabbas. Då kanske hans föräldrar kan börja sin sorgeprocess på riktigt.Hemikramar
”Kvävdes i föräldrarnas armar”.Blev inte Samuel sövd innan man stängde av maskinen?Annars måste det betraktas som tortyr. Behandlingsbegränsning, vilket jäkla ord..Så länge den man behndlar är vid liv finns ingen begränsning.Oförsvarbart handlande. Så tycker jag.
Jag kan bara svara att jag håller med till hundra procent i vad du skriver =0(Tack för din kommentar och varma hemikramar till dig!!
Den pojken verkade ju ha en chans med den medicinen och då skulle de ha gett honom respiratorvård. Jag blir själv förbannad. Mina nymfparakiter är mina barn, de utgör ju en del av vår familj här i Paris. När Kiki försvann så kände jag en sådan smärta, det går inte att förklara, men det var en sådan underbar relation mellan oss. Historiens vind… Så kommer din dikt att heta. Örnkram
Så vackert namn på din dikt. Min? Tillägnas den mig? Jag blir stolt att du tänker på mig..Relationen till djur kan vara lika stark och lika värd som relationerna mellan människor.Jag har också förlorat kamrater ur djurvärlden, så jag känner med dig i din rädsla och smärta.Varma hemikramar till dig min madame poet…
som sjuk och hälsominister skulle jag omedelbart införa en lag som tvingar läkarna att ha med föräldrarna vid etiska beslutsmöten som i detta fall…. Föräldrar skall ha rätt att närvara och få svar på hur läkarna resonerar och kunna ställa sina frågor…kram
Helt rätt och du har mitt fulla stöd i en sådan regering…Låt oss hoppas att någon inom den kommande regeringen läser detta…Hemikram!!
Barnet skall ha ett eget ombud, föräldrar eller advokat, eller vad som nu kan tänkas…vid möten… Dessutom skall behandlings begränsning omförhandlas varje dag…Det skall också finnas en ansvarig läkare som fattar beslutet och i samråd med föräldrarna och som finns tillgänglig… Hur kan man låta ett barn kvävas ihjäl???? hade det inte varit mer barmhärtigt att ge honom en spruta så han fick somna in, eller nåt? Besparingen inom vården tar sig fruktansvärda konsekvenser..Vi kan fråga oss varför vi till varje pris frenetiskt jobbar för att låta allt för tidigt födda barn överleva, om de inte får kosta senare i livet då de inte är barn längre??Så vad menar man egentligen med livskvalitet
Mycket bra fråga du ställer och ditt resonemang köper jag helt…Hemikramar!!
Det skär alltid i hjärtat när ett barn dör.Hoppas du har haft en bra dag. Har lagt in en låt till dig på min musikblogg.Ha det så gott!Kram!
Jag har haft en helt ok dag om man betänker hur det kan vara….Jag kommer och lyssnar!!Hemikram och tack!!
Go´ kväll igen!Här är länken till din låt;http://blogg.aftonbladet.se/pinglanlekerdj/2010/05/t
Tack för att du lägger in den, då kan andra som bryr sig om samuel lyssna i solidaritet…Tack du goa Tingelingpingla!!
Det finns bara inte ord för hur jag upplevde programmet. Arrogant av läkarna! Arg blir liksom bara förnamnet. BS: Jobbade för länge sedan i ett gatukök. Jag o en av mina arbetskamrater brukade sjunga både före och efter arbetet, medan vi förberedde eller städade. Det gjorde allt lättare, fast, vi hade tyvärr inga mikrofoner.Allt gott till dej!
Alla chanser att sjunga ska ta till varas på anser jag….Skönt att jag inte är ensam att reagera så starkt på galenskaperna utan det finns hopp om mänskligheten…Hemikramar!!